Partystället
Jag var noga i fråga om vilka jag umgicks med: jag valde alltid personlighet framför karaktär. – Somerset Maugham
”Jag har aldrig haft ett bättre liv än vad jag har just nu – här och nu, det här stället!” konstaterar Jerome.
Detta trots att solen är på väg ner och det är nu myggorna anfaller. Vi gnider in benen med olja och tänder myggspiraler som vi placerar kring fötterna. Vi luktar alla likadant – Jerome, Mike, Emrick, Agnes, de ständigt schackspelande fransmännen och den ryska bruden som Emrick träffade igår på det där partystället – för vi delar samma parfym, mosquito spray.
”Vet du, Jerome,” säger jag, ”att Boy, du vet den där kraftiga killen som jobbar här, han har en akustisk gitarr.”
”Really?” Jeromes haka åker ner.
”Här kommer han. Du kan fråga honom själv.”
Boy hämtar och Jerome börjar stämma gitarren, och han stämmer den så länge att vi andra börjar tappa intresset. Vi pratar om Shawshank Redemption. Agnes har inte sett den, men Mike förklarar den så ingående att jag tills slut undrar om det finns något kvar att se av själva filmen.
Jerome har stämt färdigt. Han drar ett E, en sträng i taget för att se att allt stämmer, skruvar lite till. Sedan börjar han spela.
När de andra har gått iväg till Partystället sitter Agnes och jag kvar en stund.
”Jag kom till Burma två dagar innan valet och jag var osäker på hur det skulle funka, men allt gick bra,” säger hon. ”Det är en upplevelse, och om du har möjlighet… men du måste flyga in, för dom har stängt gränsen landvägen. Du kanske kan muta dig in i landet genom någon gränspostering från Thailand – det är inte säkert att det går… men det är värt ett försök.”
Agnes säger att hon måste gå och lägga sig, ”Jag åker till Koh Chang tidigt i morgon bitti”.
Jag går förbi partystället där festen pågår för fullt. Mike och Jerome sitter med ett gäng runt några bord.
”Hey, Ozzie!” ropar Mike, ”Kom hit så får du en Mojito!” Jag stannar till vid bordet.
”Jag skulle bara köpa tre, men av någon anledning köpte jag fyra – här!” Han slår ut med armarna och skrattar häpet: ”Must be some kind of precognition!”
”Yeah, and a good one too.”
Jag pratar med en amerikan som just har kommit hit efter tre veckor i Kina. ”You have to go to China, man!” Han visar bilder han tagit från konstutställningar, det är Mingvaser och annat, och han upprepar, ”You have to go to China, man – you really, really, really have to go there!”
När jag kommer till Papa Roger’s är det inte många gäster kvar vid den här tiden. Det är Jennie som sköter baren ikväll. Jag pratar med Alan, den åldrade engelsmannen som hyr in sig på ett rum hos Roger för 250 bath natten. Kanske tycker han att det är bättre att lägga pengarna på annat, för ikväll är han i alla fall i fin form.
”Den här ön är den bästa platsen jag någonsin varit på”, säger han och tar en rejäl klunk Sang Som med cola. ”Och jag har varit på många platser.”
”Oh yeah? Var har du varit?”
”Let’s see…” Han kliar sig eftertänksamt i skägget. ”Jag har varit här och i Pattaya.”
Alan vinglar in på sitt rum. Klockan är halv två och Jennie låser baren.
Vi går ner till Partystället. Dj:n spelar ett potpurri med ABBA-hits, dansgolvet är fullt och stället är en kärnreaktor, det kokar av energi.
Jag beställer en öl och Jennie beställer någon färgglad drink. En engelsman står vid den lilla baren, den som står ute i sanden, och förklarar med yviga gester något för bartendern och de lokala grabbarna som sitter där.
”En kompis berättade att det var ett fruktansvärt slagsmål på dansgolvet här igår natt”, säger jag och tittar på engelsmannen som nu verkar vara på väg mot någon sorts förlikning med dem han pratar med. ”Med upp till tjugo inblandade utlänningar.”
”Ja,” säger Jennie och nickar i riktning mot engelsmannen, ”han var en av dom.”
När vi går är klockan kvart i tre och festen fortsätter som om det inte finns någon morgondag.
När jag vaknar är klockan elva på förmiddagen och jag inser genast problemet. Hur i helvete ska jag smuggla Jennie förbi restaurangen?
Mike, Jerome och Emrick hade rest till Bangkok. Agnes hade åkt till Koh Chang. Plötsligt kändes det tomt i den lilla bungalowbyn i Nuan Bay.
Det flyttade in ett äldre svenskt par i min grannhydda och de var i och för sig trevliga. Det bodde också två bögar i en bungalow vid restaurangen; de umgicks bara med sig själva – de bar ut fjantiga små glas med Sprite och sugrör ut på stranden och sedan poserade de ihop framför kamerans självutlösare. De ville aldrig ha kontakt med någon annan. Kanske vaktade de på varandra, svartsjukt och misstänksamt.
Bra.
Om jag fick välja mellan bögarnas lågmälda kuttrasju eller något annat att lyssna på skulle jag direkt välja mer av Jeromes gitarrspel.
För, när han väl hade stämt färdigt och började spela lät det för överdjävligt, fantastiskt bra.
Han var inne på jazz, eller soul – ibland var det deltablues, och han spelade som om han faktiskt hade en deal med djävulen; han kompade sina egna solon, fingrarna flög fram och tillbaka längs halsen, nästan osynliga för blotta ögat, och högerhanden – han använde aldrig plektrum – for bland strängarna; han drog och han bände, men han glömde aldrig basen, och han slog på locket för att hålla takten – han var som ett helt tremannaband.
Det gick inte att jämföra honom med någonting annat som jag kände till. Jag var helt vilse i min beskrivning; jag hade inga referensramar att ta till när det handlade om Jeromes gitarrspel. Jag sökte desperat efter något jag kunde koppla till en bild, en liknelse, helst en metafor. Men det enda jag kom upp med var, och det är inte så lyckat, men han knäckte verkligen så med gitarren så jag funderade en kort stund att helt sluta upp med att spela gitarr för egen del. Men Jerome hade inte gillat det, eftersom det för honom var något lustfyllt att spela. Han sade:
”I think that everybody should play.”
Jo, och det enda jag kom upp med var en taskig liknelse ur något gammalt tecknat album, och jag skämdes för att jag inte kunde ge honom bättre rättvisa, men ja sade:
”Du är som Lucky Luke – mannen som drar snabbare än sin egen skugga.”
”Det är kungens födelsedag”, sade Lek. ”Det är fest i tre dagar.” Hon hade tjurat ett tag – ”You had lady, I saw you!” – men jag hade aldrig lovat henne någonting, och jag orkade inte räkna efter om jag borde ha dåligt samvete eller inte. När jag gick och handlade köpte jag med mig lite choklad i paket med thailändsk skrift. Hon åt upp dem, till synes lite motvilligt, och hon sade, ”I like Snickers”.
