osmoala

Jag fyller munnen med fotogen och tittar upp i skyn.
   Stjärnhimlen ser så annorlunda ut här jämfört med hemma. En och annan blixt ritar ett streck ut över havet och fiskebåtarna ligger i en lång självlysande rad vid horisonten.
   Det är ännu en kväll på Babylon, och Kalle och jag har gått ner till stranden tillsammans med Vojto som kommer från Prag, Paddy som är engelsman och Sheryl. Sheryl säger: ”Jag är från Australien, en liten stad tio timmars bilkörning norr om Sydney.”
   Vojto beskriver läget i Tjeckien efter uppdelningen och Sheryl har en fråga:
   ”Varför pratar ni engelska? Ni kommer ju båda från Europa, så varför pratar ni inte på ert eget språk?”
   Vojto fortsätter: ”Så, efter Tjeckoslovakiens fall, när landet delades upp…”
   ”Va?” bryter Sheryl in. ”Är Tjeckoslovakien delat? När hände det?”
   Vojto har ett svar på det och han bara låtsas vara allvarlig när han säger:
   ”Nittonhundranittiotre.”

Så länge vi var i rörelse gav fartvinden en relativ svalka men så fort vi stannade började svetten snart rinna nerför min rygg. Det var i april och Malaysia blev hetare för varje dag.
   Kalle och jag hade hyrt varsin scooter och vi susade runt på ön och jag insåg äntligen vilken fantastiskt vacker plats Langkawi egentligen är – med sina stränder, bergen som pekade lodrätt upp från den täta djungeln, mangroveträsken, och de stolta och vänligt leende lokalborna som aldrig verkade bry sig om att ha en räv bakom örat bara för att kunna fiffla till sig några få extra ringit.
   Vi gjorde ett stopp vid Tanjung på nordöstra sidan av ön, vid den långa och breda stranden med vit sand och sanden var så het att det var lika bra att behålla flip-flopsen på fötterna.
   Fatimah var en vacker kvinna i slöja och hon frågade glatt om jag ville hyra en båt.
   ”Vad kostar det?”
   ”Hundrasextio ringit. Det är för hela båten. Om du tar med dina vänner kan ni dela på kostnaden.”
   ”Jag har inga vänner.”
   Fatimah brast ut i ett gapskratt och gav mig sitt kort.
   ”Ta det här. Om du hittar några vänner kan du ringa.”
   Två dagar senare skulle jag ringa henne: ”Nu har jag hittat några vänner. Kan vi boka en båt till klockan ett?”

   Kalles mamma bodde i Förlösa, en kvart med bil från mitt hus i Rockneby. Han skulle tillbringa sommaren där och jag tänkte att han var en rätt schysst kille. Egentligen bodde han i Stockholm där han pluggade IT.
   På kvällarna satt vi på min veranda på Shirin, där gemytligheten mellan värdparet snart hade börjat krackelera, och sedan gick vi vidare till Babylon eller Chill Out.
   Ebrahim, managern, hade varit lite skeptisk första gången när Kalle kom dit för att hälsa på men han fattade tydligen snabbt tycke för den godmodige långe svensken för Ebrahim anförtrodde honom genast med hög röst – eftersom han var grälsjuk på sin japanska och timida fru Hiroko, ”Det var mitt livs största misstag att gifta mig med den här kvinnan!” Hiroko stod bredvid men hon sade ingenting.
  
Senare skulle jag få veta att när Hiroko hade gått till läkaren för sitt höga blodtryck som hon hade fått av Ibrahims våldsamma humörsvängningar hade hon fått rådet att ta en drink eller två. Nu startade hon varje morgon med en starköl och fortsatte dricka i ett lugnt tempo över hela dagen och på kvällen ökade hon sin medicindos. Men hon var alltid vänlig. Trots alla deras bråk stod hon upp, hon viskade till mig att hennes make var lite crazy, men jag förstod inte vad det betydde. Än.  
   Vi satt alltså på Babylon. Kalle tog en klunk, tände en Bingo och sade:
    ”Jo, den här Ibrahim… Sheryl berättade att han hade intervjuat olika kvinnor för ett andra äktenskap. Tydligen får en man ha flera fruar i Malaysia, och det var flera sökande och till sist hade han bestämt sig för en, som han valde ut. Sedan fick Hiroko komma in och säga sin mening, och det gjorde hon. Hon berättade att Ibrahim ofta var på ett våldsamt humör, han slog henne och att han pissade ner sig på fyllan.
   Kvinnan som hade ansökt om att bli den andra frun i äktenskapet hade gett sig av och varken Kalle eller jag trodde att hon skulle komma tillbaka.

Ibrahim och jag spelade ett antal partier i schack och backgammon, han vann några och jag vann några. Men det är mest två partier jag kommer ihåg bäst: Vi spelade schack och Ibbe fick ett övertag. Han ropade segervisst:
   ”Now you’re going down!”
   ”You think so?”
   “I’m sure!”
   Det blev ett utdraget parti, vi hade båda blivit av med varsin dam, men jag avslutade det hela med att dra mitt torn längs hans baslinje, jag täckte upp med löparen och sade, ”Schack”. Ibrahim tittade förvånat på brädet, på mig och sedan på brädet igen, och sade: ”Och matt.”
   
Vi satt med ett backgammonspel mellan oss på bordet och jag vann stort genom att lämna boet med tre av hans brickor i mitt eget bo, och Ibrahim blev ursinnig:
   ”Hur gjorde du? Hur kunde du vinna det här? Vet du att det var mitt eget folk, iranierna som uppfann det här spelet?”
   Han hängde över mig där jag satt i fåtöljen och han krävde ett svar: ”Jag vill veta hur du gjorde?” Nu skrek han. Det hela kändes lite obekvämt.
   Men, det gav mig en viss tillfredställelse att ge det enda ord som sammanfattade mina lyckokast med flera dubblar på raken och som skulle få hans överhettade skalle att spinna ännu vidare, så jag sade:
   ”Magic.”

Det känns som att jag har glömt någonting. Vad kan det vara? Javisst ja, jag står ju här på stranden med munnen full av tändvätska. Bob, den lokale killen från Gecko, sträcker facklan mot mig och jag blåser ut en lång kvast av brinnande het eld mot den stjärnklara himlen.

Den klassiska musiken som strömmade ur högtalarna på Shirin Restaurant & Guest House var ett välkommet avbrott till reggaen på Gecko. Jag hade hört Bob Marleys liveversion av No Woman No Cry varje dag och jag var redan innan hjärtligt trött på Wyclef Jeans inställsamma och gnälliga röst som ville att någon skulle ringa 911. Jag gick tillbaka till Gecko.
   ”I’m checking out.”
   Rebecca räknade ihop min nota. Hon var manager på Gecko. Hon var en trevlig om än en något råbarkad dam från södra England. Jag misstänkte att hon inte bara var bossen på detta guest house utan också i det förhållande hon hade med sin rundlagde och jovialiske malaysiske man.  
   Kevin satt vid bardisken med en kopp kaffe. Han var ungefär i min egen ålder; hade varit här i två veckor och gick alltid omkring med en bar överkropp som var full med tatueringar och en ring genom vänster bröstvårta. Han bodde inte på Gecko utan i ett rum vid stranden.
   ”Vart ska du ta vägen?” frågade han.      
   ”Shirin.”
   ”Ah”, sade Rebecca och rynkade kritiskt pannan, ”Det är det där stället med japanskan och hennes iranske man.” Hennes reaktion roade mig eftersom när jag hade berättat för Hiroko att jag bodde på Gecko skakade hon på huvudet:
   ”Gecko people! Folk som bor här är helt annorlunda. Då och då kommer det folk från Gecko hit och checkar in. De ska ha allting så billigt som möjligt. Sedan åker de sin väg, ibland utan att betala räkningen.”
   Hon satte ihop händerna och förde isär pekfingrarna och sade med eftertryck: ”Rebecca och jag är såhär. Vi är fullständigt olika.”
   ”Det bor många japaner här?” sade jag för att byta ämne.
   ”Nej.”
   ”Jag menar i Langkawi. Det ligger en japansk grundskola här i närheten.”
   ”Ja. Jag har själv arbetat som lärare.”
   ”Jag också.”
   Hon begrundade detta för ett ögonblick. ”Det är möjligt att vi kan komma överens om den här summan”, sade hon och gav mig en rejäl rabatt. Hon kanske inte delade min uppfattning att en och annan lärare som man kan träffa ibland utgör de märkligaste avarterna av människosläktet.

Jag packade mina saker samtidigt som mina grannar packade ihop sig fyra i en liten bungalow av samma storlek som min, allt för att spara pengar, och dagen innan hade de lyft ut en av stolarna från min veranda och satt och spelade kort när jag kom ut.
   ”Well, det är okay att ni tar en av mina stolar.”
   ”Va?” Den långhåriga som med vänstra armen helt täckt av tatueringar medan han hade inga på den andra fick mig att gissa att han var högerhänt, vände sig om.
   ”Var det du som tog min stol?”
   ”Uhh, är det okay?”
   ”Just nu är det okay.”
   Men nästa gång du tar något från min veranda frågar du innan, för annars kastar jag ut dig med huvudet före. Det sa jag inte.
   På Gecko var det alltid logementet som var mest eftertraktat. Det kostade mindre än hyddorna och de som bodde där bildade sitt eget gäng. En av dem var den ljushåriga unga engelskan. Jag hade av en tillfällighet pratat med henne två gånger i början av min vistelse här och jag tänkte att hon såg ut som att hon skulle kunna vara på omslaget till Vogue. Men hon gav ett lite korkat och självupptaget intryck och när hon inte rökte sina cigaretter satt hon och kramade sig själv till en boll. Jag såg henne varje dag i en vecka men jag såg henne aldrig le eller skratta.
   Det var skönt att checka ut från Gecko eftersom jag mer och mer började känna mig som ett freak; jag var osynlig här för alla snåla backpackers som i sina små grupper alltid kalkylerade kring priset på allting, samtidigt som de sedan satt på kvällarna på Babylon och öste ut pengar på öl och drinkar.
   Hiroko, den vänliga japanskan, tog emot mig. ”Your room is ready. Jag bjuder på en välkomstdrink – vad vill du ha, öl eller cola?”
   Jag packade upp på rummet och det var inte vilket rum som helst, jag hade faktiskt ett eget hus. Det stora sovrummet bestod av två dubbelsängar, utanför fanns vardagsrummet med soffa och fåtöljer; det fanns en toalett och en dusch med varmvatten, om nu det skulle behövas; ett kök låg vid utgången till en rejäl altan med ett bord och stolar; jag hade kyl och frys, AC och wifi. Jag betalade hundra kronor natten för allt det här utrymmet, det var samma som jag hade gett på Gecko och samma som Hiroko tog för de små bungalows som låg på baksidan av huvudbyggnaden. Jag provsatt soffan och fåtöljerna och provlåg sängen som svarade, spänstigt fjädrande.
   Jag satte mig på altanen och drack en klunk. Hirokos iranske man Ebrahim kom förbi linkande med sin klumpfot och intervjuade mig vänligt, ”Ahh Gecko – terrible place!” och han tittade uppskattande på min eftermiddagsöl, pekade mot restaurangen och sade: ”Ikväll kan vi dricka!”
   Det var ett stenkast till stranden, bara över vägen, och jag tittade åt andra hållet där stigarna ledde ut på landsbygden där kokospalmerna svajade i den svalkande brisen som kom från havet.
   Det var skönt att för en gångs skull ha blivit uppgraderad.

Well, since noone seemed to bother about reading these reports anyway I thought I might just as well write this in my contemporary language. Which today, with the hangover from the full moon party yesterday seemed so much easier.
   It’s not my first language, nor my second, it’s my third, but all the same – it’s the spoken word of the brave conqerours of this vast planet, among some other European nationalities, of course, that, in the first place gave as a complete sense of this shrinking and declining world where we live today. I used it every day – I was thinking, reading, talking and dreaming in English.
   And even though the world was shrinking in a sense, the nations, at least in the Nordic, seemed to separate themselves further and further from each other and from the outside world. The current election in Finland, where right wing nationalists got more than nineteen percent of the votes, showed what was going on in some people’s minds, and it made me think of the word xenophobia – the feeling of being afraid of strangers.

I was sitting with Kalle, a Swedish guy, at Babylon the reggae bar and I was surprised to hear that he was from Kalmar, my own home town. I told him. He offered me a high fiwe.
   ”There is a boat leaving to Monkey Island for the full moon party within an hour. You want to come?”
   I thought about it for a second and said, ”Sure.”
   We jumped on the boat, the eight of us, a fast going speed boat that took us to the next island, and the party was there. The stout guy from Gecko was here, barefoot on the sand, juggling with the fire in his hands, and even though he dropped the sticks now and then he did some really nice moves.
   The music was loud from speakers that would gradually lose the base as the night went on. I took a walk on the white sand, lit up by the full moon shining from a cloudless sky. I talked to a Lebanese guy who was sitting with his friends. He said: “I’ve lived in Kuala Lumpur for five years. But now there is a war in my country and we have no place to return to.” He was a bit agitated and Adam came by, I asked him to pull me up from the sand and we went back to the party.
   I was here with Kalle and Maja and Marianne. The girls came from Norway, Maja from Bergen and Marianne from Oslo. They were a lot of fun and I liked their crazy way of looking at the world. Marianne was one of these beautiful redhairs you only meet once in a while. And even better – she was about ten years older than most of the chicks I’d been hanging around with lately. I went to the jungle for a leek. I danced with Marianne. I had forgotten to zip up. I saw her looking at my dick dangling out of my pants. I felt ashamed.
   “I’m sorry”, I said afterwards, “For showing my dick to you.”
   “I didn’t see anything”, she said politely.
   What the fuck is now that supposed to mean?

Det hände att vi tog en dagslång siesta på våra rum under de stora fläktarna som alltid gick på högvarv och de var stora som flygplanspropellrar. Eller så gungade vi lojt i varsin hängmatta på den skuggande altanen.  
   Selina hade rest tillbaka till Thailand och Gonzalo hade flyttat till Gecko. Max och jag var kvar. Vi hade inte så mycket kontakt med de andra som bodde här eftersom många checkade ut efter en natt, och sedan var det de här två tråkiga svenskorna som brukade gå förbi med näsan i vädret.
   ”En del av de här unga resenärerna har inte varit iväg tillräckligt länge för att ha lärt sig att vara öppna mot andra människor utan de håller sig hela tiden för sig själva”, sade Max, och jag höll med för det var precis vad jag själv hade tänkt.
   Det hade varit en av de här lata dagarna.
   ”Jag har aldrig varit så trött som sedan jag träffade dig – vi sover hela dagen och festar på kvällen”, sade jag och Max skrattade. Hon kunde vara en riktig party girl när hon var på det humöret.
   ”Var ska vi äta middag ikväll?” undrade hon. Men, det spelade ingen roll vem som ställde frågan, svaret blev ändå alltid – ”Ingen aning”.
   Det verkade vara vårt enda problem under de här heta dagarna, då solen stod i zenit och de varma kvällarna som ibland bjöd på en svalkande vind som var som en gåva från en högre makt, att vi alltid stod inför samma utmaning – var ska vi äta och vad ska vi beställa?

Jag gick in på rummet och tog ännu en ljummen dusch, och lade mig på sängen under flygplansfläkten. Jag tänkte på Cameron Highlands och den där halvdagsturen jag hade gjort samma dag som jag åkte till Penang.
   Vad var det som hände nu igen…

Guidens skelande ögon var egentligen perfekta för jobbet. Det såg ut som att han tittade samtidigt på var och en av oss i den här gruppen på tio personer.
   Han visste vad han pratade om och han delade med sig av sina kunskaper på en lågmäld och mjuk engelska med den sing-songröst som är så typisk för många av indiskt ursprung:
   ”Det här är en firestarter”, sade han och höll upp en trådaktig klump som han hade format till en boll och som såg ut som fnöske. ”Om man är i regnskogen och behöver göra upp eld, och allting är blött kan man använda det här för det är alltid torrt och det är ett av de mest brännbara materialen i skogen.”
   Vi gick vidare och guiden berättade kring regnskogens förråd av medicinalväxter, och han räknade upp var och en på malajiska, engelska och på latin. Han plockade upp ett avlångt gulnande blad från marken och bad oss göra likadant; vi smulade sönder dem mellan handflatorna och gned ihop dem till en boll. ”Vad luktar det?”
   ”Vick?” sade någon.
   ”Mentol?” sade någon annan.
   ”Tigerbalsam?”
   ”Ja.” Nu visste jag att guiden tittade på mig för jag hade lärt mig att fokusera på hans högra öga. ”Detta är den aktiva ingrediensen i Tigerbalsam. När man är i djungeln och får till exempel ett mosquitobett kan man gnida på det här efteråt och det lindrar snabbt.”
   Han plockade ett blad från nästa träd: ”Men, det här kan man gnida på armarna och benen om man vill förhindra att myggorna biter en – det fungerar som mosquito spray.”
   Han visade oss kanel som var effektivt mot feber, och blad som snabbt koagulerar blodet och stoppar blödningar från blodiglar som har bitit sig fast på kroppen.
   ”Men – ”, fortsatte han, ”blodiglarna är egentligen nyttiga för oss för de suger ut det dåliga blodet, det svarta blodet, det som gör oss sjuka.”   
   Vi var i the moss forest, två kilometer uppe på berget, mitt i en målning av John Bauer, och guiden tog en bit mossa och kramade ur den och vattnet sipprade genom hans fingrar.
   ”Mossan innehåller upp till sjuttio procent vatten. Så, har ni inget att dricka kan ni filtrera det här genom en T-shirt för att släcka törsten.”
   Vi gick vidare på mossan som fjädrade under skosulorna i den här skogen som guiden hävdade var tvåhundratrettiomiljoner år gammal och det var som att vandra på en trampolin och vi hoppade över de sumpigaste partierna; det kändes lite instabilt, för vid sidan av leden dök berget lodrätt ner i kanske hundra meter mot den täta vegetationen som bara gav en illusion av att kunna dämpa ditt fall om du råkade kliva för långt från stigen. Vi tittade på orkidéer, små som en tumnagel och insektsätande växter som lockar till sig bytet med hjälp av den söta klibbiga vätskan som ligger i det avsmalnande röret som vid ingången har en diameter på en decimeter.
   ”Jag var på Borneo för tre veckor sedan och sista dagen när vi kom ner från berget såg vi en som var så här stor”, sade guiden, förde ihop sina fingrar och formade armarna till en cirkel.
   ”Jag hade tänkt åka dit men det kostar mer att gå upp för berget, med tillståndet och guiden, än själva flygresan till Borneo.”    
   ”Ja. Och det är inte tillåtet att gå upp där själv.”
   Jag hade pratat med en medelålders tysk – en som var både trevlig och hade glimten i sina erfarna ögon – om Borneo och han hade klättrat upp till bergstoppen, och han sade:
   ”Det var en hård klättring upp, och över tretusen meter tappar du andan. Du kan inte sova, men sedan ska du upp ur sängen för att vandra ännu en dag. Det var en hård klättring uppåt, men faktiskt, jag vet inte vad som var värst – uppåt eller neråt, för det var lika jobbigt, om inte ännu svårare att ta sig ner från berget.”
   Han hämtade andan som om han fortfarande var på över fyratusen meters höjd och han sade:
   ”Jag är glad att jag gjorde det. Men hela verksamheten, hur det sköts av den lokala regeringen  med tillstånd och guide, tycker jag att alltihop egentligen är en riktig rip off!”
   ”Vad menar du?”
   ”Det är många som stoppar en massa pengar i sina egna fickor.

Vi fortsatte i våra jeepar ner till teplantagen och tefabriken. Fabriksrundan tog, som alltid, bort en del av romantiken med en exklusiv produkt, för det var maskiner som tuggade, löpband som transporterade och nya maskiner som packade tebladen i stora säckar inför transporten till Kuala Lumpur där de skulle torka ytterligare innan de förpackades på nytt och såldes vidare.
   Men det var ganska roligt att gå där för jag pratade med Julie som var från Paris. Vi åkte i samma jeep och hon bjöd på en cigarett efteråt där vi satt på trapporna till restaurangen i anslutning till fabriken, ”Vad tycker du om – kinesiska eller indonesiska?”
   Hon kunde ha varit Juliette Lewis snygga syster och hon berättade att hon jobbade för Louis Vuitton och att hon inte hade haft en semester på två år. ”Det kändes som att jag höll på att få ett nervsammanbrott så min chef gav mig tre veckors ledighet.”
   ”Vad gör du där?”
   ”Marknadsföring.” Hon erbjöd mig en bit choklad. ”Vet du varför fransmännen har så lång livslängd? Jag läste det i en undersökning.”
   ”För att dom dricker vin?” 
   ”Ja. Och för att de äter mörk choklad. Jag gillar inte rött vin men jag äter desto mer choklad” sade hon och stoppade ännu en bit i munnen.”
   De där läpparna… nog nu.
   Hon åkte till Kuala Lumpur samtidigt som jag tog bussen till Penang och hon skulle flyga tillbaka till Kina nästa dag. Hon sade: "I have to be speed travelling because time is so short.”

Jag ligger i min säng. De osynliga fåglarna sjunger i grönskan och låter som byggarbetare som visslar efter en långbent dam i en kort kjol; tuppen som gal tycks ropa på finska, ”kukko kiekuu!” och honkatten med sin kull av fem nyfödda ungar som piggt hoppar omkring på ostadiga ben sticker in huvudet genom den öppna dörren, förvirrat jamande som efter vägledning, med frågan, ”Vad handlar det här om egentligen?”
   Jag skrattar inombords för tillvaron verkar så enkel just nu, och sedan vaknar jag ur mina dagdrömsslumrerier av att Max står i dörren med det där glada leendet och hon säger: ”Jag tror att jag är klar. Vad tror du?”

Trots att Max var huvudet längre än de flesta av sina medsystrar såg hon aldrig ner på andra människor. Hon pluggade in sin lösa hårddisk i min dator och sade: ”Ta vad du vill ha.”
   Jag laddade ner tretton filmer och eftersom det hade gått månader sedan jag såg en movie kände jag en berusande våg av lycka när bland annat Jonah Hex, Inception, Zombieland, The Hangover och Vicky Cristina Barcelona radade upp sina ikoner i min Samsung. ”Sedan ska jag hämta ner Skype på din dator”, sade hon och sträckte fram en hink med vodka, is och cola.
   Max såg ut som urtypen för en renrasig arier som vilken nazist som helst skulle ha applåderat beundrande. Jag tyckte om hennes indonesiska cigaretter som smakade sött av nejlika och hon gav ett paket till mig, ”Ta det, jag köpte för många kartonger i Duty free shopen”. Hon fortsatte, eftersom hon inte var någon väggblomma precis och hon uttryckte sig på flytande engelska, som alla holländare gör: ”Jag tror att vi har tur, för våra rum ligger närmare receptionen, så vi har bra wifi här. Det är därför folk söker sig hit och lägger sig i din hammock.”
   Just nu låg det en ung svenska i hängmattan utanför min dörr med en laptop i knäet och musik i öronen, och hon brydde sig aldrig om att säga ens ett enkelt ”Hej”.    

Jag var i Langkawi och bodde på Daddy’s guest house. Max från Holland, Selina från Tyskland och Gonzalo från Chile var mina grannar.
   Efter att ha blivit myggbiten i regnskogen och frusit i högländerna var det som att ha hamnat i paradiset. Solen sken från en ständigt ljusblå himmel, stranden var där med den här heta, vita sanden som fick det att smärta i ögonen om du råkade ta av dig dina nya solglasögon som det stod Oakley på; en hamburgare kostade en femma och en tallrik med nudlar och kyckling eller biff gick på tio kronor.
   Eftersom den här ön som ligger i nordvästra Malaysia, bara tre timmars båtresa från Krabi i Thailand var befriad från skatt räckte det i duty free shopen med tre kronor för en lokalt bryggd och alldeles utmärkt iskall Carlsberg, och trettio för en stor flaska rysk vodka, men den importerade chokladen höll ungefär samma priser som i Sverige.
   Selina gick in på rummet och hämtade sin gitarr och medan böneutroparens högtidligt inåtvända röst ekade från en minaret någonstans i fjärran stämde jag instrumentet och spelade Hey Joe, och Selina utbrast, ”Just nu älskar jag dig!” Det var bara något hon sade – hon var en hjärtlig typ och efter ett par drinkar blev hon spontan. Hon spillde av sitt glas i Max dator och jag såg hur irriterad Max blev men hon viftade bara med handen, ”Det spelar ingen roll”.

Selina och jag gick förbi en restaurang på väg till Reggae Bar och någon hade lämnat kvar en kvarts pizza på tallriken. Selina plockade upp den och tuggade medan vi gick vidare.
   ”Är det gott?”
   ”Jättegott.”
   Du söte gud!
   Max och Gonzalo var redan på Reggae Bar och Max och jag delade på en hink.
   Det var en bra stämning med ett utmärkt liveband som spelade covers. Selina hade satt sig i ett hörn där hon höll igång ett samtal med en lokal kille. Gonzalo verkade trött men Max var på ett sprudlande humör även när hon berättade:
   ”Jag har rest omkring i sju månader – först två månader i Afrika och sedan resten här i Sydostasien, men jag flyger tillbaka till Amsterdam om en vecka.”
   ”Hur var det i Afrika?”
   ”Awesome!” Det var vilda djur överallt och elefanterna betade utanför tältet hela tiden. Det liknar ingenting annat som jag har sett förut.” Hon sög på hinken. ”Men i höst kommer jag tillbaka till Sydostasien. Jag ska till Lombok igen. Det är världens bästa ställe. Och jag träffade en lokal kille.”
   ”Du är en ganska lång tjej, du vet.”
   ”Jag vet. I Holland skulle jag inte kunna tänka mig vara ihop med en kille som är kortare än jag men här spelar det ingen roll för mig.”
   ”Bra för dig.”
   ”Ja, jag gillar honom.” Hon fick för en stund något drömmande i blicken när hon tänkte sig tillbaka till Lombok.
   Tidigare hade hon sagt: ”Du bara måste lyssna på det här”, och hon streamade en låt från YouTube.
   ”Jag bara älskar den här låten och jag hörde den hela tiden på Lombok, och dom spelar den överallt i hela Sydostasien.” Det var en reggaelåt som heter Welcome to My Paradise. Jag tänkte inte så mycket om den när jag hörde den första gången och jag tyckte att texten var banal. Men senare skulle den snurra i mitt huvud i flera dagar.
   Max hade berättat om Lombok flera gånger denna kväll då vi tillsammans med Salina och Gonzalo tömde två flaskor med vodka, och jag kunde relatera till det hon sade eftersom jag hade varit med om något liknande, fast det nu verkade ha utspelat sig för rätt länge sedan.
   Jag satte mig bredvid Gonzalo som såg lite dyster ut. ”Hur är läget?”
   ”Jag tänker på min flickvän som jag hade hemma innan jag reste iväg. Och jag saknar min familj ibland.”
   Max hade sagt att hon tyckte att han var konstig.
   ”Hur då konstig?”
   ”Han säger inte så mycket. Och jag vet inte – men han ger mig en kuslig känsla.”
   Jag visste inte hur det låg till, men för mig verkade Gonzalo vara en blyg chilenare med en knapp reskassa, som var på ett melankoliskt humör och försökte traggla sig fram på den enkla engelska han hade med sig i bagaget.
   ”Vad säger du Gonzalo? Dom har Chang här. Vill du ha en? Jag bjuder."
   ”Ja tack”, sade Gonzalo, log och vände blicken mot bordsskivan igen.

Nästa kväll satt vi hela gänget på altanen och Art, Nick och Hati kom och satte sig. De var lokala och glada och vänliga killar som drev en servering med utmärkta baguetter med kyckling och tonfisk och annat. När de hörde att vi hade druckit upp vårt förråd av öl och sprit gick de tillbaka till sin butik och kom tillbaka med en liter Stolichnaya och ett dussin öl som de delade med sig av sig till oss, och de vägrade ta emot några pengar.
   ”Själv har jag slutat att dricka”, sade Art. ”Men jag är en dålig muslim. Jag ber bara två gånger om dagen.”

Nu var det som att de här resorna runt i Malaysia hittills hade kännetecknats av irrfärder.
   Att jag inte riktigt visste vad jag ville och vart jag var på väg gjorde att jag hoppade på det ena uppslaget efter det andra. Det var kanske en sorts kompromiss, eller kanske en eftergift till att jag inte tyckte att jag hade någonting bättre för mig?
   Hittills hade det visat sig vara helt lyckade rörelser. Och, egentligen, var det inte det som var själva idén med resandet – att inte alltid veta vad som skulle hända imorgon?
   Jag läste i Paul Theroux´ berättelse där han åker från Kairo till Kapstaden, en utmärkt reseskildring såhär långt, den heter Dark Star Safari, där Theroux säger att han ger sig ut på den resan genom Afrika främst av två skäl; nämligen att försvinna och upptäcka.
   Men själv hade jag ingen lust att försvinna och jag visste inte heller om jag ville upptäcka så mycket mer just nu.

I de regniga bergen i Malaysias högländer kände jag nu av vad man kanske skulle kunna kalla reseblues; en sorts trötthet som kommer av att hela tiden vara i rörelse utan en egentlig riktning. Jag började få nog av att irra fram och tillbaka som en annan hemlös hund, eftersom det faktiskt fanns ett hus där ute bland åkrarna och hästhagarna, och det fanns några vänner som kunde lura mig att skratta tills jag fick magknip. Jag hade drabbats av en liten men ändå molande, kliande, saknande klåda av hemlängtan som bet sig fast och som inte ville släppa taget. Och jag ville ha köttbullar med potatismos, gräddsås och lingonsylt. Och grovt bröd med tjocka skivor med lagrad prästost.
   Jag såg mig själv sitta hemma på verandan i vårsolen med fötterna lojt på räcket och svara i telefonen när den ringde, och jag skulle svara,
   ”Hallå?”
   ”Detta är kronofogden. Vi ringer för Telias räkning. Du har betalat samma faktura bara två gånger.”  
   Skulle jag helt enkelt ta ett flyg hem tillbaka till Sverige så fort som möjligt?
   Men. Jag var också trött på att det regnade hela tiden. Jag var en och en halv kilometer upp på höglandet; det var tio grader på natten och runt tjugo dessa molniga och blöta dagar, och på kvällarna klädde jag på mig långärmade tröjor och tog på mig regnjackan och en mössa men jag frös i alla fall.
   Jag var kanske redo för beachen igen, för jag ville ha trettio grader och sol och varma långa kvällar som fick människorna att le mot varandra, jämföra sina solbrännor och säga, ”Vad bra vi har det egentligen!”
   Köttbullar eller stränder? Det var faktiskt just nu för mig enklare att prova det senare än det förra.
   Så då gjorde jag det. Och Cameron Highlands fick regna och åska och mullra och blixtra bäst det ville.
   Men, inte än.

Det finns en del människor som tydligen har ett behov av att säga emot vad jag än uttalar mig om.
   ”Den här rommen var inte sådär jättegod”, möter genast ett, ”Vi är inte på Jamaica nu”.
   Jag säger att jag tycker om att spela gitarr. ”Nej, jag spelar trummor.”
   Jag säger: ”Jag gillar indisk mat” och får svaret ”Nej, jag hatar ris.”
   Och varje banalitet ska argumenteras som om det gäller en fråga på liv och död.
   Egentligen är det där tjafset tankemässigt självmål då det bara visar upp de snäva cirklar i vilka dessa associationer snurrar omkring, där de gång på gång gör sin ändlösa loop.

Vi hade varit på en djungeltur i Taman Negara och kom tillbaka till logementet, blanka av svett. Luftkonditioneringen hade stått på.
   ”Ahh, vilken härlig svalka!” konstaterade jag belåtet.
   ”Det är för kallt för mig”, svarade Alessanro och knäppte av AC:n.
   Jaha.
   Han hade förklarat för mig att man skulle behöva ha skjutvapen med sig när man gick längre sträckor, ”Så att man kan skjuta en tiger om den anfaller”.
   ”Men du sa ju att dom inte anfaller människor.”
   ”Men du hörde ju själv vad Mike sa – om det är en tigerhona kanske den vill skydda sina ungar.” Han fingrade lite otåligt på sitt blåsrör som han hade köpt hos Batek-folket och såg ut som att han ville ha lite kraftigare vapen att försvara sig med. ”Förstår du vad jag menar?” frågade han retoriskt.
   Nu skulle vi i och för sig inte gå några längre sträckor i den här regnskogen, även om det var en lockande tanke. Imorgon skulle vi åka härifrån.
   Första kvällen hade han varit arg eftersom han inte var nöjd med det paket vi hade beställt och han hade klargjort sin ståndpunkt för Mike, guiden som hade satt sig vid vårt bord och lyssnade tålmodigt:
   ”Jag ska berätta om det här på Facebook! Och jag lovar – en massa människor kommer att känna till det här om några dagar!”
   Sedan, när han lugnade ner sig började han intervjua Mike: ”Har du fru? Har du barn? Är du egen företagare?”
   ”Ja. Ja. Nej.”
   ”Då kan jag bli din manager!” Alessanro skrattade uppsluppet: ”Du jobbar för mig och sedan delar vi på pengarna!”
   ”Jag tänker söka mig efter ett annat jobb”, sade Mike lite missmodigt.
   När Alessanro gick på toaletten vred jag på AC:n. Han kom tillbaka men han märkte ingenting. Kanske tänkte han på vilka vapen han skulle använda mot tigrarna? Eller kanske gratulerade han sig själv till att alltid veta bäst om allting?
   Vi tog en drink till. Alessanro tog på sig sina nya solglasögon.
   ”Jag tror att det här är en dammodell. Men dom kostade bara två ringit så det spelar ingen roll.”
   ”Du ser ut som Lady Gaga i dom där.”
   Jag hatar Lady Gaga.”
   ”Tja, jag gillar refrängen på Paparazzi.”
   ”Det är samma skit alltihop. Euro-skit!”
   Jaha.  

Nu var det inte bara den här negativa energin. Han kunde också bitvis bli både mästrande och arrogant – det är något av det värsta jag vet – och det blev inte bättre efter ett par drinkar, tvärtom. Tills slut var jag tvungen att tala om för honom att lägga ner de här tokerierna.
   ”Du håller hela tiden på och gör en massa antaganden om mig, men jag vill tala om en sak för dig: Du. Vet. Absolut. Ingenting. Om. Mig. Så det är lika bra att du slutar vara en sån Messerschmitt.”
   ”Vad betyder det?”
   ”Besserwisser.”
   Det ordet kände han ju till. Han tjurade ett tag men sedan kom vi riktigt bra överens i ett par dagar.

Vi hade hittat ett rum på ett trevligt hotell, men det fanns varken enkelrum för mig eller logement till Alessanro någonstans där vi hade letat, så vi delade på ett rum med två dubbelsängar för åttio kronor natten. Det viktigaste, förutom att det var billigt, var tydligen att det fanns wifi.
   ”Varför snackar du så mycket om wifi”, försökte jag skoja. ”Du har ju ingen laptop.”
   ”Du behöver inte oroa dig över din dator”, fräste Alessanro tillbaka.
   Men, sedan visade det sig att så fort jag kopplade upp mig var han där och ville kolla sina mail, den tyska fotbollslistan och facebook, och när jag sade att jag bara hade ett mail att skicka först satt han där och hängde med huvudet i bordet. Det var när han inte trummade med fingrarna mot bordsskivan.

Ibland tänkte jag bara sticka härifrån. I Camerons högländer var temperaturen i genomsnitt tio grader kallare på dagen och tolv grader kallare på natten jämfört med slättlandet. Det kom kraftiga regnskurar på eftermiddagarna och det fanns inte så mycket annat att göra då än att dricka rom och läsa i boken eller kolla på tv.
   Men, jag hade inte hunnit se mig omkring än så jag stannade kvar.

”Jag ska ta bussen till teplantagen”, sade jag. ”Så att jag i alla fall får se något annat än den här lilla byn.”
   ”Jag hänger med så ska jag visa den bästa vägen.” Vi vandrade förbi busstationen.
   ”Ska vi inte vänta här?”
   ”Jag vet en genväg och den tar bara fyrtiofem minuter att gå.”
   ”Är du säker?”
   ”Ja, jag är säker.” Han vecklade upp sin karta och pekade. ”Vi följer den här leden. Jag var där igår och den är lätt att hitta.”
   Vi gick vilse och hamnade vid lasarettet istället så vi fick gå tillbaka en bit och Alessanro sade, ”Här är det, nu vet jag hur vi ska gå”.
   ”Är du säker?”
   ”Ja, ja, ja, kom nu, nu går vi!”
   Vi hamnade på en djungelstig som smalnade mer och mer samtidigt som den klättrade uppför en klippväg, och det här var ingen stig som någon hade trampat på flera år. Det låg omkullvälta tjocka träd längs vår väg som vi antingen fick klättra över eller krypa under samtidigt som leden blev smalare och smalare där den tycktes klamra sig fast mot klipphyllan.
   ”Tror du inte att bussarna har lite svårt att ta sig fram här?”
   ”Vi är snart framme”, lovade Alessanro. Men vi var inte framme snart. Vi stannade till och beundrade ett utdraget vattenfall där de gulbruna strömmarna av vatten och lera och sand störtade ner i den flod som forsade fram långt där nere under oss.
   ”It looks nice!”
   Min tillfälliga guide ryckte likgiltigt på axlarna och fortsatte vidare.
   Åskan började mullra i bakgrunden och luften fylldes av elektricitet. Om det kom en lika häftig störtskur som igår kunde hela det här företaget bli riktigt riskabelt. Vi såg hela tiden spår av hur kraften i det stormande regnet hade satt marken i rörelse, dragit upp träd med rötterna, format om stigen så att vi ibland fick ta oss upp eller ner genom att hänga oss fast i de buskar och grenar som låg inom räckhåll, och ett riktigt skyfall skulle mycket väl kunna spola oss från stigen som på sina ställen inte var bredare än en joggingsko i taget, och skicka oss kanande genom den branta vegetationen ner i floden som låg femtio meter där nedanför.
  
Det tog oss kanske en och en halv timme att till slut komma ner till grönsaksodlingarna. En skylt visade att det fortfarande var sex kilometer kvar till teplantagen.
   ”Är du fortfarande säker på vägen?” frågade jag, men det hade jag inget för, eftersom Alessanro vecklade upp, pekade och sade, utan en tillstymmelse till självironi:
   ”Det är fel på kartan.”
   Jaha.

Nästa dag åkte jag på en guidad tur och Alessanro följde med. När vi kom tillbaka till byn frågade jag guiden om han inte kunde köra oss till busstationen och han sade javisst. Jag vände mig till Alessanro:
   ”Jag måste plocka upp tvätten. Kan du ta med dig min väska från hotellet så möts vi på busstationen?”
   ”Ja. Köper du en biljett till mig också?”
   ”Javisst. Jag köper två biljetter så ses vi på busstationen om tio minuter.”
   ”Okay.”
   Jag hämtade upp tvätten, köpte biljetterna och satte mig att vänta. Men det kom ingen Alessanro. Jag var stressad, för bussen skulle komma när som helst. Bussen kom och Alessanro satt redan där inne. Han hade klivit på vid turistinformationen.
   ”Jag var tvungen att köpa en egen biljett”, sade han anklagande.
   ”Vi skulle ju träffas här.”
   ”Nej.” Han pekade i riktning mot turistbyrån. ”På den busstationen.”
   ”Det finns ingen busstation där. Det här är busstationen. Det där är turistbyrån och bussen stannar där. Men det finns bara en busstation i den här byn och det är här!”
   ”Köpte du två biljetter?”
   ”Ja. Du bad mig att köpa en biljett till dig så jag köpte två biljetter.”
   ”Jag köpte i alla fall en egen biljett.”

Hur hade han tänkt kring det hela? Vi hade ju varit här igår och frågat efter bussen till Penang, så han borde veta vilket ställe vi pratade om. Han kunde ha åkt med bussen och sagt att hans biljett fanns här, där jag stod och väntade som vi hade bestämt. Så, varför köpte han en biljett till sig själv? Om jag inte hade stått här – skulle han då ha åkt själv ner till Penang med min väska i bagaget?  
   Jag fick inte ihop det och jag var nyfiken på hur han hade resonerat. Men jag orkade inte fråga, för då skulle jag bli tvungen att lyssna på en ändlös monolog på släpig dialekt som handlade om absolut ingenting annat än om honom själv. 

Resan från bergen tog flera timmar men regnet avtog hela tiden och på slättlandet var det torrt. Jag susade förbi väldiga palmskogar och jag inbillade mig att jag förstod skillnaden mellan subtropiskt och tropiskt klimat för här var grönt den dominerande färgen och den tycktes svämma över alla breddar. Lodräta berg reste sig hundratals meter runt omkring motorvägen och i de små byarna hade man ibland byggt sina hus och restauranger in i själva klippan. Det såg märkligt ut, och tänk om det kommer fallande stenar, speciellt när det regnar som värst, ”Vi sätter oss på verandan och tar en gin och tonic och tittar uppåt om det möjligen skulle komma en klippa fallande mot oss, för då har vi i alla fall runt två sekunders betänketid – men vi byggde här för vi gillar läget”.

Jag hade satt mig ett par säten längre fram i bussen så att Alessanro fick tjura i fred.
   Han erbjöd mig aldrig några pengar som ersättning för de åttio kronor jag hade lagt ut på hans biljett och jag tänkte inte nedlåta mig till att fråga om dem. Han slank ut som en räv innan bron över till Penang och jag fortsatte till George Town och tänkte:
   Kanske finns det ändå en barmhärtig gud någonstans, för det finns en god chans att den här mannen aldrig kommer att begripa vilken grötmyndigt mästrande, nedlåtande arrogant och enfaldigt självupptagen, pompös viktigpetter till tråkmåns han egentligen är.

Jag slängde mig ner i dubbelsängen på det hotell jag precis hade checkat in på i George Town och plötsligt var det som att tillvaron var en lättsam, lustfylld, livsbejakande och inte så sällan ironisk komedi.

Alessanro var halvitalienare men hade växt upp i Tyskland. Han var en trevlig figur men ibland kunde han tjura ihop som en riktig tysk. Det kan tyckas vara oförsiktigt och ogenomtänkt att så lättvindligt generalisera över en befolkning på över åttio miljoner men det var Alessanro själv som hade tagit upp ämnet: ”Det finns en negativ attityd hos tyskar, det är sura miner och mungiporna neråt när man går på krogen i Frankfurt. Men kanske är det en europeisk attityd?"
   Nu var han vresig eftersom han inte fick välja sin egen mat från menyn.
   ”Jag gillar inte att bli behandlad som ett barn”, klagade han. ”Och isté. Jag hatar isté.”
   Vi var i Taman Negara, en nationalpark med rykte om sig att vara världens äldsta tropiska regnskog där den hade frodats, opåverkad av människans hand i hundratrettio miljoner år.  
   Vi hade köpt ett paket i Kuala Lumpur som inkluderade resa, mat, boende och olika turer med en guide. Vi ångrade oss så fort vi var framme, för när vi studerade kartan med de olika djungellederna tyckte vi att vi kunde ha gjort en hel del av aktiviteterna på egen hand. Allessanros tjurighet smittade av sig på mig, men senare skulle vi märka att vi faktiskt tjänade på att ha en guide och efteråt skulle vi båda vara helt nöjda med den här djungelturen.
   Maten kom in och Alessanro rörde om i såsen med kycklingbitarna med sin sked och skakade på huvudet.
   ”Curry. Jag gillar inte curry.”
   Vi hade checkat in på vårt hostel på andra sidan floden, där själva nationalparken började, och motorbåtarna for i skytteltrafik fram och tillbaka över det hundrameterbreda vattnet. När vi gick i land och uppför trapporna till hotellområdet där det fanns en restaurang och en mini market i centrum, sade Alessanro besviket:
   ”Jag förväntade mig en djungel, men titta på det här!”
   Stället var som en country club. Personalen körde omkring i de små fyrkantiga bilar golfare använder, som gled ljudlöst omkring på gångstigarna kantade av välansade rabatter, kortklippta gräsmattor och med exklusiva bungalows i prydliga rader inbäddade i den prunkande grönskan.

Vår guide var en lokalbo och han kallade sig Mike.
   ”För två veckor var det några turister som blev jagade av en tigerhona som skyddade sina ungar”, berättade han.
   ”Hur långt är det till platsen där det finns tigrar?”
   ”Ungefär tio kilometer.”
   Och det kunde ju tyckas vara lite kusligt att vandra omkring i djungeln – speciellt på nätterna när vi spanade efter djur som rörde sig i mörkret och skogen var full av exotiska djungelljud och när det knakade till vid sidan av stigen lyssnade vi till extra uppmärksamt – att samtidigt veta att det här, bara en mil bort levde vilda tigrar.
   ”Men de lämnar sällan sina revir så länge det finns tillräckligt med föda”, sade Mike.

Vi vandrade uppe i trädkronorna på det sammanhängande system av svajande hängbroar som med sina över fyrahundra meter utgör världens längsta konstruktion av det här slaget.  Det kändes betydligt högre än de fyrtiofem meter över marken där vi befann oss och de färgstarka fjärilarna flög omkring oss, de koboltblå fåglarna satt och kvittrade, de små bruna aporna klättrade omkring och ekorrarna pilade fram och tillbaka längs trädgrenarna. Detta var djungelns tak och den utgjorde ett kompakt lövverk som solljuset bara bitvis lyckades tränga igenom.

Vidare nu, uppåt på stigen och vid utsiktspunkten på trehundra meter såg vi ut över dalarna, floderna och de gröna kullarna. Mike pekade mot en topp i horisonten: ”Det där är Gunung Tahan, det högsta berget i Taman Negara.”
   ”Hur högt är det?”
   ”Tvåtusenetthundraåttiosju meter.”
   ”Kan man gå dit härifrån? Upp till toppen?”
   ”Jag har gjort det. Det tog en vecka.”    
   ”Hur stort är hela det här området egentligen.”
   ”Fyratusenfyrahundrafyrtio kvadratkilometer.” Mike var som en siffermaskin. Jag tyckte att det lät som mycket så jag kollade upp siffran senare.  Ytan motsvarar en tiondel av Danmarks.

Vi hade stannat med flodbåten i byn med Batek-folket. Det är nomadiserande stammar som flyttar mellan bosättningarna när tillgången på föda börjar sina i ett område. Jag ville visa att jag hade läst på:
   ”De är de enda som får använda sig av de resurser som finns i nationalparken.”
   ”Ja. De tar bara det de behöver och sedan kommer de tillbaka efter några år när återväxten har hunnit ifatt”, sade Mike.
   ”Hur många är dom?”
   ”Just nu är det ungefär femtonhundra. De bor i grupper mellan tio och fyrtio människor.”
   En äldre man visade hur man gör upp eld utan tändare. Han var kutryggig, smal och hans läderaktiga hud verkade torr som en skinnbit. Jag tittade på hans breda fotblad och undrade om de där fötterna någonsin hade sett ett par skor.
   ”Vet den här gentlemannen sin egen ålder.”
   ”Han är ungefär femtiofem år gammal.”
   Vi sköt prick mot mål med blåsrör. Jag hade tur och lyckades träffa rätt på första skottet.
   ”När man jagar större djur, som apor, använder man ett speciellt gift”, sade Mike och visade en pil som var doppad i en svart vätska. ”Det dödar inte, men förlamar bytet så att man kan fånga det.”
   Alessanro var på sitt bästa humör. Han studerade geografi på universitetet och detta var vad han hade längtat efter – att få möta det vilda djungellivet och att få träffa en riktig infödingsstam. Han köpte ett blåsrör av den kortare modellen, ett koger med pilar och ställde sig och började övningsskjuta.
   ”Men”, sade Mike, ”frågan är hur länge de här stammarna kommer att finnas kvar. Många, speciellt de unga, väljer mer och mer att flytta in i byarna och anpassa sig till civilisationen. Så den här kulturen kommer kanske att helt försvinna om några år.”

Vi tog långbåten uppströms och sedan tillbaka igen. Båtföraren gasade rätt in i de virvlande strömmarna och nu gick det undan och vattnet stänkte över oss och vi var redan halvt blöta när vi stannade till vid en sandstrand.
   ”Någon som vill simma?” frågade Mike.
   Det var lika bra och vi svingade ut oss i floden med hjälp av repet som var fäst högt upp i en trädgren – det var Alessanro och jag och det holländska paret, medan de två kinesiska flickorna som inte kunde simma höll sig nära strandkanten och nöjde sig med att försiktigt plaska omkring med fötterna.

Djungeln igen och det var natt; eldflugor surrade omkring i svärmar; leguaner vilade uppkrupna på trädgrenarna där fåglar av olika färgprakt satt hopkurade och sov; mal, stora som manshänder flög omkring oss; vandrande pinnar gömde sig bland de smala grenarna och enorma syrsor, varav en del kamouflerade sig till gröna blad, låg och spände med bakbenen; självlysande svampar som såg ut som små champinjoner lyste i mörkret på marken och på trädstammarna lurade en och annan långbent spindel i väntan på ett byte.
   Vi gick upp i tornet med utsikt över vattenhålet. Två hjortar stod där i skenet av våra starka ficklampor och mediterade. Djungeln var en upplevelse för alla sinnen: den otämjda naturen runt oss med det praktfulla djurlivet; den mättade doften av murknande löv och träd som hela tiden gav plats för ny växtlighet att slå upp ur den bördiga myllan; ett och annat myggbett på huden och den ständiga kakofonin av olika djurarter som ljöd i natten. Vi stod där tysta och hänförda över den totalupplevelse som regnskogen bjöd på. Jag var glad över att vara här och just nu.

När vi vaknade en morgon sade Alessanro: ”Såg du att det var en katt här inne inatt? Den kom in genom dörren, vände och gick ut igen.”
   ”Jasså?”
   ”I dag är det första april”, sade Allesanro och skrattade gott. ”Jag lurade dig.”
   Det gjorde du verkligen.
   Jag försökte mig på ett eget litet förstaaprilskämt:
   ”Vet du att du pratade tyska i sömnen? Jag vet inte vad det betyder men du sa: ´Ja, ja, ja – das ist gut! Oder was sagst du, Klaus?”
   Alessanro skakade på huvudet. ”Nej, det kan jag inte ha gjort”, sade han allvarligt. ”Jag känner ingen som heter Klaus.”

Vi tog flodbåten nedströms i två timmar och satte oss och åt lunch. Minibussen kom och hämtade upp oss. Det var bara vi två och vi åkte bekvämt tillbakalutade, liggande tvärs över sätena i två och en halv timme upp till Cameron Highlands.
   Efter att ha tagit våra väskor gick vi in på en mini market för att köpa vatten.
   ”Vad tror du?” frågade Alessanro. ”Ska vi köpa en flaska rom?”
   Jag hade inte druckit något starkare än coca-cola på närmare tio dagar.
   ”Det låter som en bra idé. Let’s do it.”

Så, här är min återkommande dröm igen:
   Det är kanske ingen som tar det hela på allvar; vi är några som sitter här, någon korkar upp en öl och jag försöker berätta vad det är som pågår – nämligen att allt detta är en dröm och att vi alla delar den konstruktion som vi är mitt uppe i.
   Jag är tillbaka i Sverige och jag sitter med Hasse, Jörgen och Christer men eftersom jag samtidigt ligger och sover i en säng på ett hotellrum i Kuala Lumpur försöker jag övertyga mina kompisar om att allt som händer här och just nu inte är på riktigt utan en illusion, även om det hela känns hur verkligt som helst.
   De lyssnar på mina argument men de svarar glättigt att det faktiskt är det här som är själva livet, och det som händer det händer just nu.
   Men, möjligen har jag sått ett frö av tvivel hos dem eftersom de försöker hålla mig kvar här genom att lyssna mer uppmärksamt och de börjar ställa frågor.
   Kanske har de blivit rädda för vad som ska hända med dem sedan när jag vaknar?

Kuala Lumpur var en märklig blandning av islamistisk arkitektur, åttafiliga motorvägar som löpte kors och tvärs genom stan, hypermoderna höga hus och en stor park med en sjö som inte låg mer än en kvarts promenad från Chinatown där jag bodde.
   ”Jag går minst tio kilometer om dagen”, sade Alessanro. Han hade hunnit ifatt mig från Penang. Det skulle senare visa sig att han multiplicerade sina gångsträckor gånger två.
   ”Bra för dig.”
   Vi gick från Chinatown till centrum och sedan halvvägs tillbaka och ställde oss vid det höga tornet, Menara Tower.
   ”Har dom kaffe däruppe?” frågade Alessanro personalen när vi väntade på hissen som skulle skicka oss fyrahundratjuguen meter upp i luften, och de sade ja. Han var sugen på kaffe och han hade pratat om det flera gånger på vägen hit:
   ”När jag kommer upp i tornet ska jag ta en kopp med kaffe, oavsett vad det kostar.”
   "Fem ringit?
   ”Ja.”
   ”Åtta ringit?”
   ”Kanske.”
   ”Tjugo ringit?”
   ”Nej, så mycket kostar det inte.”
   ”Jag ville bara kolla ditt tak.”

Utsikten häruppe var inget för höjdrädda. Du hade en överblick över staden som visade mycket annat än Chinatown, centrum och den stora parken, och i stadens utkanter, utanför de stora skogarna, växte sig skyskraporna mot himlen – det var flygplatsområdet med alla industrier och det fanns administrativa centra och ytterligare områden som tillsammans gav en bild av en stad byggd på helt irrationella grunder.
   Senare skulle jag prata med Tageer, en liberal medelklassmuslim med barn och en fru som Tageer hade valt att inte tvinga bära slöjan för håret, och han sade: ”Kuala Lumpur är en stad utan en sammanhållande struktur och skälet till det är mutor. Företag har fått fria händer att bygga var dom vill eftersom dom har mutat till sig olika landområden.”
   Jag satt där och mediterade över horisontens svaga kurva, höghusen med simbassänger på taken och de över fyrahundrafemtiometerhöga Twin Towers som tillsammans utgör världens sjunde högsta skyskrapa, och som ser ut som två jätteraketer på väg att närsomhelst lyfta iväg mot stjärnorna, när Alessanro väckte mig ur min hypnos:
   ”Nu vill jag ha kaffe. Come on, let’s go.
   ”Gå du. Jag kommer snart.”  
   Alessanro gick och han var tillbaka. Han var sur.
   ”Det finns inget kaffe häruppe.”
   ”Du kanske kan beställa från markplanet?” försökte jag skämta.
   ”Nej. Jag tror att jag köper ett vykort istället.”
   ”Kanske ett med en bild på en kopp med kaffe?”       

När tidningarna skriver om jordbävningar, inte bara i Japan, utan också i Burma nära gränsen till Thailand som får höghusen att skaka ända nere i Bangkok; om att hela södra Thailand är översvämmat av kraftiga skyfall; att hangarfartyg har evakuerat turister från Koh Tao, ön som jag lämnade för bara två veckor sedan – är det beklämmande läsning. Dels för att översvämningarna i varje fall, händer i den relativa närhet av var jag befinner mig just nu, bara några timmars bussresa norrut, men också för att dödssiffran stiger hela tiden. Dramatiken ökar ju närmare du befinner dig ett område drabbat av olika omständigheter.
   Samtidigt lever människor sina liv i närheten av det som kvällstidningarna beskriver som katastrofområden, lyckligt ovetande om de hemskheter som tabloiderna vill skrämma oss med.   

Hur som helst. Nu är jag i Camerons högländer. Och hur var det nu… vad var det som hände i mellantiden?       

En del av de intressantaste människorna jag träffat på resorna delar ofta på en eller annan gemensam egenskap – de har ett driv som ger dem en nyfiket framåtlutat hållning när de spanar efter nästa sensation som tillfälligt ska lugna ner deras rastlösa natur; de är utåtriktade, tycker om att röra på sig, och de använder sin fantasi för att svinga sig upp mot nya höjder, och inte sällan har de en kreativ ådra; de ägnar sig åt aktiviteter som adderar till deras tidigare energi; de saknar varje tendens till arrogans eftersom de har inget behov av att hävda sig gentemot andra, och deras funderingar kring tillvaron sträcker sig bortom kvällstidningarnas löpsedlar.  
   Janna tillhörde också den gruppen, fast första gången jag träffade henne såg hon ganska spak ut.
   Hon kom in på DD Hut med sin ryggsäck och långa jeans, gympaskor på fötterna och jag undrade för mig själv hur någon orkade gå omkring med långbyxor i den här värmen.
   Hon hukade under tyngden av sitt bagage som om någon hade lagt dit ett par tegelstenar utan hennes vetskap. Med sin uppgivna blick, det svettblanka ansiktet och det snövita håret klistrat i pannan såg hon ut som hon hade varit utsatt för sju sorger och åtta bedrövelser.
   Hon var kanske trött efter att ha rest långt.
   ”Fick du tag i en bungalow här?” frågade jag.
   ”Ja. Dom vill att man bokar två nätter. Så jag stannar två nätter.” Hon ryckte på axlarna lite håglöst.
   ”Okay, då ses vi säkert senare.”
   ”Ja, det gör vi säkert.” Hon bar ryggsäcken till sin hydda som om hon räknade stegen.
   Nästa gång jag träffar henne har hon precis gjort ett dyk. Hon strålar.
   ”Du strålar”, säger jag spontant, ”Titta på dig – det bara lyser om dig!”
   ”Tack, vad glad jag blir!” Hon skrattar, och till skillnad från igår håller hon fast blicken i min, det gnistrar om hennes ögon och hon verkar uppladdad som en annan Energizer Bunny.  
   Igår verkade hon stressad men idag är det som att hon har all tid i världen och när hon pratar gestikulerar hon med armarna och vaggar till för ett ögonblick till musiken som strömmar ur högtalarna på DD Hut. Louis Armstrong sjunger, We have All the Time in the World.
   Kontrasten är slående. Men det är kanske det som utseende handlar om – karisma, utstrålning, energi. Eller något annat som jag kanske aldrig kommer att begripa.

Jag flyttar till AC Resort för mina dyk och av en tillfällighet gör Janna det också. Hon är långt före mig, för hon är en advanced diver och när vi träffas kring dykcentret, Phoenix Divers, är hon sprudlande glad. ”Ett par dyk får min aura att skina”, säger hon. ”Fast synligheten på tjugo, trettio meter är bara så där. Det är ingen som vet varför, det bara är så just nu. Men jag fick i alla fall ut vad jag ville ha av det hela”.
  
Sedan springer jag på henne igen i George Town i Penang i Malaysia.
   Vi sätter oss på en uteservering och jag berättar om en episod som får henne att fullständigt bryta ihop; hon täcker ansiktet med händerna men hon kan inte sluta och det hejdlösa skrattet sprutar ur henne som ur en PET-flaska cola full med Mentos; det når än högre höjder på tonskalan och jag blir nästan rädd att hon ska tuppa av. När hon äntligen får luft, flämtar hon och säger:   
   ”Så, hon var tvungen att åka jorden runt helt ensam?”