osmoala

Jag fyller munnen med fotogen och tittar upp i skyn.
   Stjärnhimlen ser så annorlunda ut här jämfört med hemma. En och annan blixt ritar ett streck ut över havet och fiskebåtarna ligger i en lång självlysande rad vid horisonten.
   Det är ännu en kväll på Babylon, och Kalle och jag har gått ner till stranden tillsammans med Vojto som kommer från Prag, Paddy som är engelsman och Sheryl. Sheryl säger: ”Jag är från Australien, en liten stad tio timmars bilkörning norr om Sydney.”
   Vojto beskriver läget i Tjeckien efter uppdelningen och Sheryl har en fråga:
   ”Varför pratar ni engelska? Ni kommer ju båda från Europa, så varför pratar ni inte på ert eget språk?”
   Vojto fortsätter: ”Så, efter Tjeckoslovakiens fall, när landet delades upp…”
   ”Va?” bryter Sheryl in. ”Är Tjeckoslovakien delat? När hände det?”
   Vojto har ett svar på det och han bara låtsas vara allvarlig när han säger:
   ”Nittonhundranittiotre.”

Så länge vi var i rörelse gav fartvinden en relativ svalka men så fort vi stannade började svetten snart rinna nerför min rygg. Det var i april och Malaysia blev hetare för varje dag.
   Kalle och jag hade hyrt varsin scooter och vi susade runt på ön och jag insåg äntligen vilken fantastiskt vacker plats Langkawi egentligen är – med sina stränder, bergen som pekade lodrätt upp från den täta djungeln, mangroveträsken, och de stolta och vänligt leende lokalborna som aldrig verkade bry sig om att ha en räv bakom örat bara för att kunna fiffla till sig några få extra ringit.
   Vi gjorde ett stopp vid Tanjung på nordöstra sidan av ön, vid den långa och breda stranden med vit sand och sanden var så het att det var lika bra att behålla flip-flopsen på fötterna.
   Fatimah var en vacker kvinna i slöja och hon frågade glatt om jag ville hyra en båt.
   ”Vad kostar det?”
   ”Hundrasextio ringit. Det är för hela båten. Om du tar med dina vänner kan ni dela på kostnaden.”
   ”Jag har inga vänner.”
   Fatimah brast ut i ett gapskratt och gav mig sitt kort.
   ”Ta det här. Om du hittar några vänner kan du ringa.”
   Två dagar senare skulle jag ringa henne: ”Nu har jag hittat några vänner. Kan vi boka en båt till klockan ett?”

   Kalles mamma bodde i Förlösa, en kvart med bil från mitt hus i Rockneby. Han skulle tillbringa sommaren där och jag tänkte att han var en rätt schysst kille. Egentligen bodde han i Stockholm där han pluggade IT.
   På kvällarna satt vi på min veranda på Shirin, där gemytligheten mellan värdparet snart hade börjat krackelera, och sedan gick vi vidare till Babylon eller Chill Out.
   Ebrahim, managern, hade varit lite skeptisk första gången när Kalle kom dit för att hälsa på men han fattade tydligen snabbt tycke för den godmodige långe svensken för Ebrahim anförtrodde honom genast med hög röst – eftersom han var grälsjuk på sin japanska och timida fru Hiroko, ”Det var mitt livs största misstag att gifta mig med den här kvinnan!” Hiroko stod bredvid men hon sade ingenting.
  
Senare skulle jag få veta att när Hiroko hade gått till läkaren för sitt höga blodtryck som hon hade fått av Ibrahims våldsamma humörsvängningar hade hon fått rådet att ta en drink eller två. Nu startade hon varje morgon med en starköl och fortsatte dricka i ett lugnt tempo över hela dagen och på kvällen ökade hon sin medicindos. Men hon var alltid vänlig. Trots alla deras bråk stod hon upp, hon viskade till mig att hennes make var lite crazy, men jag förstod inte vad det betydde. Än.  
   Vi satt alltså på Babylon. Kalle tog en klunk, tände en Bingo och sade:
    ”Jo, den här Ibrahim… Sheryl berättade att han hade intervjuat olika kvinnor för ett andra äktenskap. Tydligen får en man ha flera fruar i Malaysia, och det var flera sökande och till sist hade han bestämt sig för en, som han valde ut. Sedan fick Hiroko komma in och säga sin mening, och det gjorde hon. Hon berättade att Ibrahim ofta var på ett våldsamt humör, han slog henne och att han pissade ner sig på fyllan.
   Kvinnan som hade ansökt om att bli den andra frun i äktenskapet hade gett sig av och varken Kalle eller jag trodde att hon skulle komma tillbaka.

Ibrahim och jag spelade ett antal partier i schack och backgammon, han vann några och jag vann några. Men det är mest två partier jag kommer ihåg bäst: Vi spelade schack och Ibbe fick ett övertag. Han ropade segervisst:
   ”Now you’re going down!”
   ”You think so?”
   “I’m sure!”
   Det blev ett utdraget parti, vi hade båda blivit av med varsin dam, men jag avslutade det hela med att dra mitt torn längs hans baslinje, jag täckte upp med löparen och sade, ”Schack”. Ibrahim tittade förvånat på brädet, på mig och sedan på brädet igen, och sade: ”Och matt.”
   
Vi satt med ett backgammonspel mellan oss på bordet och jag vann stort genom att lämna boet med tre av hans brickor i mitt eget bo, och Ibrahim blev ursinnig:
   ”Hur gjorde du? Hur kunde du vinna det här? Vet du att det var mitt eget folk, iranierna som uppfann det här spelet?”
   Han hängde över mig där jag satt i fåtöljen och han krävde ett svar: ”Jag vill veta hur du gjorde?” Nu skrek han. Det hela kändes lite obekvämt.
   Men, det gav mig en viss tillfredställelse att ge det enda ord som sammanfattade mina lyckokast med flera dubblar på raken och som skulle få hans överhettade skalle att spinna ännu vidare, så jag sade:
   ”Magic.”

Det känns som att jag har glömt någonting. Vad kan det vara? Javisst ja, jag står ju här på stranden med munnen full av tändvätska. Bob, den lokale killen från Gecko, sträcker facklan mot mig och jag blåser ut en lång kvast av brinnande het eld mot den stjärnklara himlen.