osmoala

Så, här är min återkommande dröm igen:
   Det är kanske ingen som tar det hela på allvar; vi är några som sitter här, någon korkar upp en öl och jag försöker berätta vad det är som pågår – nämligen att allt detta är en dröm och att vi alla delar den konstruktion som vi är mitt uppe i.
   Jag är tillbaka i Sverige och jag sitter med Hasse, Jörgen och Christer men eftersom jag samtidigt ligger och sover i en säng på ett hotellrum i Kuala Lumpur försöker jag övertyga mina kompisar om att allt som händer här och just nu inte är på riktigt utan en illusion, även om det hela känns hur verkligt som helst.
   De lyssnar på mina argument men de svarar glättigt att det faktiskt är det här som är själva livet, och det som händer det händer just nu.
   Men, möjligen har jag sått ett frö av tvivel hos dem eftersom de försöker hålla mig kvar här genom att lyssna mer uppmärksamt och de börjar ställa frågor.
   Kanske har de blivit rädda för vad som ska hända med dem sedan när jag vaknar?

Kuala Lumpur var en märklig blandning av islamistisk arkitektur, åttafiliga motorvägar som löpte kors och tvärs genom stan, hypermoderna höga hus och en stor park med en sjö som inte låg mer än en kvarts promenad från Chinatown där jag bodde.
   ”Jag går minst tio kilometer om dagen”, sade Alessanro. Han hade hunnit ifatt mig från Penang. Det skulle senare visa sig att han multiplicerade sina gångsträckor gånger två.
   ”Bra för dig.”
   Vi gick från Chinatown till centrum och sedan halvvägs tillbaka och ställde oss vid det höga tornet, Menara Tower.
   ”Har dom kaffe däruppe?” frågade Alessanro personalen när vi väntade på hissen som skulle skicka oss fyrahundratjuguen meter upp i luften, och de sade ja. Han var sugen på kaffe och han hade pratat om det flera gånger på vägen hit:
   ”När jag kommer upp i tornet ska jag ta en kopp med kaffe, oavsett vad det kostar.”
   "Fem ringit?
   ”Ja.”
   ”Åtta ringit?”
   ”Kanske.”
   ”Tjugo ringit?”
   ”Nej, så mycket kostar det inte.”
   ”Jag ville bara kolla ditt tak.”

Utsikten häruppe var inget för höjdrädda. Du hade en överblick över staden som visade mycket annat än Chinatown, centrum och den stora parken, och i stadens utkanter, utanför de stora skogarna, växte sig skyskraporna mot himlen – det var flygplatsområdet med alla industrier och det fanns administrativa centra och ytterligare områden som tillsammans gav en bild av en stad byggd på helt irrationella grunder.
   Senare skulle jag prata med Tageer, en liberal medelklassmuslim med barn och en fru som Tageer hade valt att inte tvinga bära slöjan för håret, och han sade: ”Kuala Lumpur är en stad utan en sammanhållande struktur och skälet till det är mutor. Företag har fått fria händer att bygga var dom vill eftersom dom har mutat till sig olika landområden.”
   Jag satt där och mediterade över horisontens svaga kurva, höghusen med simbassänger på taken och de över fyrahundrafemtiometerhöga Twin Towers som tillsammans utgör världens sjunde högsta skyskrapa, och som ser ut som två jätteraketer på väg att närsomhelst lyfta iväg mot stjärnorna, när Alessanro väckte mig ur min hypnos:
   ”Nu vill jag ha kaffe. Come on, let’s go.
   ”Gå du. Jag kommer snart.”  
   Alessanro gick och han var tillbaka. Han var sur.
   ”Det finns inget kaffe häruppe.”
   ”Du kanske kan beställa från markplanet?” försökte jag skämta.
   ”Nej. Jag tror att jag köper ett vykort istället.”
   ”Kanske ett med en bild på en kopp med kaffe?”