Dagdrömmerier
Det hände att vi tog en dagslång siesta på våra rum under de stora fläktarna som alltid gick på högvarv och de var stora som flygplanspropellrar. Eller så gungade vi lojt i varsin hängmatta på den skuggande altanen.
Selina hade rest tillbaka till Thailand och Gonzalo hade flyttat till Gecko. Max och jag var kvar. Vi hade inte så mycket kontakt med de andra som bodde här eftersom många checkade ut efter en natt, och sedan var det de här två tråkiga svenskorna som brukade gå förbi med näsan i vädret.
”En del av de här unga resenärerna har inte varit iväg tillräckligt länge för att ha lärt sig att vara öppna mot andra människor utan de håller sig hela tiden för sig själva”, sade Max, och jag höll med för det var precis vad jag själv hade tänkt.
Det hade varit en av de här lata dagarna.
”Jag har aldrig varit så trött som sedan jag träffade dig – vi sover hela dagen och festar på kvällen”, sade jag och Max skrattade. Hon kunde vara en riktig party girl när hon var på det humöret.
”Var ska vi äta middag ikväll?” undrade hon. Men, det spelade ingen roll vem som ställde frågan, svaret blev ändå alltid – ”Ingen aning”.
Det verkade vara vårt enda problem under de här heta dagarna, då solen stod i zenit och de varma kvällarna som ibland bjöd på en svalkande vind som var som en gåva från en högre makt, att vi alltid stod inför samma utmaning – var ska vi äta och vad ska vi beställa?
Jag gick in på rummet och tog ännu en ljummen dusch, och lade mig på sängen under flygplansfläkten. Jag tänkte på Cameron Highlands och den där halvdagsturen jag hade gjort samma dag som jag åkte till Penang.
Vad var det som hände nu igen…
Guidens skelande ögon var egentligen perfekta för jobbet. Det såg ut som att han tittade samtidigt på var och en av oss i den här gruppen på tio personer.
Han visste vad han pratade om och han delade med sig av sina kunskaper på en lågmäld och mjuk engelska med den sing-songröst som är så typisk för många av indiskt ursprung:
”Det här är en firestarter”, sade han och höll upp en trådaktig klump som han hade format till en boll och som såg ut som fnöske. ”Om man är i regnskogen och behöver göra upp eld, och allting är blött kan man använda det här för det är alltid torrt och det är ett av de mest brännbara materialen i skogen.”
Vi gick vidare och guiden berättade kring regnskogens förråd av medicinalväxter, och han räknade upp var och en på malajiska, engelska och på latin. Han plockade upp ett avlångt gulnande blad från marken och bad oss göra likadant; vi smulade sönder dem mellan handflatorna och gned ihop dem till en boll. ”Vad luktar det?”
”Vick?” sade någon.
”Mentol?” sade någon annan.
”Tigerbalsam?”
”Ja.” Nu visste jag att guiden tittade på mig för jag hade lärt mig att fokusera på hans högra öga. ”Detta är den aktiva ingrediensen i Tigerbalsam. När man är i djungeln och får till exempel ett mosquitobett kan man gnida på det här efteråt och det lindrar snabbt.”
Han plockade ett blad från nästa träd: ”Men, det här kan man gnida på armarna och benen om man vill förhindra att myggorna biter en – det fungerar som mosquito spray.”
Han visade oss kanel som var effektivt mot feber, och blad som snabbt koagulerar blodet och stoppar blödningar från blodiglar som har bitit sig fast på kroppen.
”Men – ”, fortsatte han, ”blodiglarna är egentligen nyttiga för oss för de suger ut det dåliga blodet, det svarta blodet, det som gör oss sjuka.”
Vi var i the moss forest, två kilometer uppe på berget, mitt i en målning av John Bauer, och guiden tog en bit mossa och kramade ur den och vattnet sipprade genom hans fingrar.
”Mossan innehåller upp till sjuttio procent vatten. Så, har ni inget att dricka kan ni filtrera det här genom en T-shirt för att släcka törsten.”
Vi gick vidare på mossan som fjädrade under skosulorna i den här skogen som guiden hävdade var tvåhundratrettiomiljoner år gammal och det var som att vandra på en trampolin och vi hoppade över de sumpigaste partierna; det kändes lite instabilt, för vid sidan av leden dök berget lodrätt ner i kanske hundra meter mot den täta vegetationen som bara gav en illusion av att kunna dämpa ditt fall om du råkade kliva för långt från stigen. Vi tittade på orkidéer, små som en tumnagel och insektsätande växter som lockar till sig bytet med hjälp av den söta klibbiga vätskan som ligger i det avsmalnande röret som vid ingången har en diameter på en decimeter.
”Jag var på Borneo för tre veckor sedan och sista dagen när vi kom ner från berget såg vi en som var så här stor”, sade guiden, förde ihop sina fingrar och formade armarna till en cirkel.
”Jag hade tänkt åka dit men det kostar mer att gå upp för berget, med tillståndet och guiden, än själva flygresan till Borneo.”
”Ja. Och det är inte tillåtet att gå upp där själv.”
Jag hade pratat med en medelålders tysk – en som var både trevlig och hade glimten i sina erfarna ögon – om Borneo och han hade klättrat upp till bergstoppen, och han sade:
”Det var en hård klättring upp, och över tretusen meter tappar du andan. Du kan inte sova, men sedan ska du upp ur sängen för att vandra ännu en dag. Det var en hård klättring uppåt, men faktiskt, jag vet inte vad som var värst – uppåt eller neråt, för det var lika jobbigt, om inte ännu svårare att ta sig ner från berget.”
Han hämtade andan som om han fortfarande var på över fyratusen meters höjd och han sade:
”Jag är glad att jag gjorde det. Men hela verksamheten, hur det sköts av den lokala regeringen med tillstånd och guide, tycker jag att alltihop egentligen är en riktig rip off!”
”Vad menar du?”
”Det är många som stoppar en massa pengar i sina egna fickor.
Vi fortsatte i våra jeepar ner till teplantagen och tefabriken. Fabriksrundan tog, som alltid, bort en del av romantiken med en exklusiv produkt, för det var maskiner som tuggade, löpband som transporterade och nya maskiner som packade tebladen i stora säckar inför transporten till Kuala Lumpur där de skulle torka ytterligare innan de förpackades på nytt och såldes vidare.
Men det var ganska roligt att gå där för jag pratade med Julie som var från Paris. Vi åkte i samma jeep och hon bjöd på en cigarett efteråt där vi satt på trapporna till restaurangen i anslutning till fabriken, ”Vad tycker du om – kinesiska eller indonesiska?”
Hon kunde ha varit Juliette Lewis snygga syster och hon berättade att hon jobbade för Louis Vuitton och att hon inte hade haft en semester på två år. ”Det kändes som att jag höll på att få ett nervsammanbrott så min chef gav mig tre veckors ledighet.”
”Vad gör du där?”
”Marknadsföring.” Hon erbjöd mig en bit choklad. ”Vet du varför fransmännen har så lång livslängd? Jag läste det i en undersökning.”
”För att dom dricker vin?”
”Ja. Och för att de äter mörk choklad. Jag gillar inte rött vin men jag äter desto mer choklad” sade hon och stoppade ännu en bit i munnen.”
De där läpparna… nog nu.
Hon åkte till Kuala Lumpur samtidigt som jag tog bussen till Penang och hon skulle flyga tillbaka till Kina nästa dag. Hon sade: "I have to be speed travelling because time is so short.”
Jag ligger i min säng. De osynliga fåglarna sjunger i grönskan och låter som byggarbetare som visslar efter en långbent dam i en kort kjol; tuppen som gal tycks ropa på finska, ”kukko kiekuu!” och honkatten med sin kull av fem nyfödda ungar som piggt hoppar omkring på ostadiga ben sticker in huvudet genom den öppna dörren, förvirrat jamande som efter vägledning, med frågan, ”Vad handlar det här om egentligen?”
Jag skrattar inombords för tillvaron verkar så enkel just nu, och sedan vaknar jag ur mina dagdrömsslumrerier av att Max står i dörren med det där glada leendet och hon säger: ”Jag tror att jag är klar. Vad tror du?”
