osmoala

Alessanro var halvitalienare men hade växt upp i Tyskland. Han var en trevlig figur men ibland kunde han tjura ihop som en riktig tysk. Det kan tyckas vara oförsiktigt och ogenomtänkt att så lättvindligt generalisera över en befolkning på över åttio miljoner men det var Alessanro själv som hade tagit upp ämnet: ”Det finns en negativ attityd hos tyskar, det är sura miner och mungiporna neråt när man går på krogen i Frankfurt. Men kanske är det en europeisk attityd?"
   Nu var han vresig eftersom han inte fick välja sin egen mat från menyn.
   ”Jag gillar inte att bli behandlad som ett barn”, klagade han. ”Och isté. Jag hatar isté.”
   Vi var i Taman Negara, en nationalpark med rykte om sig att vara världens äldsta tropiska regnskog där den hade frodats, opåverkad av människans hand i hundratrettio miljoner år.  
   Vi hade köpt ett paket i Kuala Lumpur som inkluderade resa, mat, boende och olika turer med en guide. Vi ångrade oss så fort vi var framme, för när vi studerade kartan med de olika djungellederna tyckte vi att vi kunde ha gjort en hel del av aktiviteterna på egen hand. Allessanros tjurighet smittade av sig på mig, men senare skulle vi märka att vi faktiskt tjänade på att ha en guide och efteråt skulle vi båda vara helt nöjda med den här djungelturen.
   Maten kom in och Alessanro rörde om i såsen med kycklingbitarna med sin sked och skakade på huvudet.
   ”Curry. Jag gillar inte curry.”
   Vi hade checkat in på vårt hostel på andra sidan floden, där själva nationalparken började, och motorbåtarna for i skytteltrafik fram och tillbaka över det hundrameterbreda vattnet. När vi gick i land och uppför trapporna till hotellområdet där det fanns en restaurang och en mini market i centrum, sade Alessanro besviket:
   ”Jag förväntade mig en djungel, men titta på det här!”
   Stället var som en country club. Personalen körde omkring i de små fyrkantiga bilar golfare använder, som gled ljudlöst omkring på gångstigarna kantade av välansade rabatter, kortklippta gräsmattor och med exklusiva bungalows i prydliga rader inbäddade i den prunkande grönskan.

Vår guide var en lokalbo och han kallade sig Mike.
   ”För två veckor var det några turister som blev jagade av en tigerhona som skyddade sina ungar”, berättade han.
   ”Hur långt är det till platsen där det finns tigrar?”
   ”Ungefär tio kilometer.”
   Och det kunde ju tyckas vara lite kusligt att vandra omkring i djungeln – speciellt på nätterna när vi spanade efter djur som rörde sig i mörkret och skogen var full av exotiska djungelljud och när det knakade till vid sidan av stigen lyssnade vi till extra uppmärksamt – att samtidigt veta att det här, bara en mil bort levde vilda tigrar.
   ”Men de lämnar sällan sina revir så länge det finns tillräckligt med föda”, sade Mike.

Vi vandrade uppe i trädkronorna på det sammanhängande system av svajande hängbroar som med sina över fyrahundra meter utgör världens längsta konstruktion av det här slaget.  Det kändes betydligt högre än de fyrtiofem meter över marken där vi befann oss och de färgstarka fjärilarna flög omkring oss, de koboltblå fåglarna satt och kvittrade, de små bruna aporna klättrade omkring och ekorrarna pilade fram och tillbaka längs trädgrenarna. Detta var djungelns tak och den utgjorde ett kompakt lövverk som solljuset bara bitvis lyckades tränga igenom.

Vidare nu, uppåt på stigen och vid utsiktspunkten på trehundra meter såg vi ut över dalarna, floderna och de gröna kullarna. Mike pekade mot en topp i horisonten: ”Det där är Gunung Tahan, det högsta berget i Taman Negara.”
   ”Hur högt är det?”
   ”Tvåtusenetthundraåttiosju meter.”
   ”Kan man gå dit härifrån? Upp till toppen?”
   ”Jag har gjort det. Det tog en vecka.”    
   ”Hur stort är hela det här området egentligen.”
   ”Fyratusenfyrahundrafyrtio kvadratkilometer.” Mike var som en siffermaskin. Jag tyckte att det lät som mycket så jag kollade upp siffran senare.  Ytan motsvarar en tiondel av Danmarks.

Vi hade stannat med flodbåten i byn med Batek-folket. Det är nomadiserande stammar som flyttar mellan bosättningarna när tillgången på föda börjar sina i ett område. Jag ville visa att jag hade läst på:
   ”De är de enda som får använda sig av de resurser som finns i nationalparken.”
   ”Ja. De tar bara det de behöver och sedan kommer de tillbaka efter några år när återväxten har hunnit ifatt”, sade Mike.
   ”Hur många är dom?”
   ”Just nu är det ungefär femtonhundra. De bor i grupper mellan tio och fyrtio människor.”
   En äldre man visade hur man gör upp eld utan tändare. Han var kutryggig, smal och hans läderaktiga hud verkade torr som en skinnbit. Jag tittade på hans breda fotblad och undrade om de där fötterna någonsin hade sett ett par skor.
   ”Vet den här gentlemannen sin egen ålder.”
   ”Han är ungefär femtiofem år gammal.”
   Vi sköt prick mot mål med blåsrör. Jag hade tur och lyckades träffa rätt på första skottet.
   ”När man jagar större djur, som apor, använder man ett speciellt gift”, sade Mike och visade en pil som var doppad i en svart vätska. ”Det dödar inte, men förlamar bytet så att man kan fånga det.”
   Alessanro var på sitt bästa humör. Han studerade geografi på universitetet och detta var vad han hade längtat efter – att få möta det vilda djungellivet och att få träffa en riktig infödingsstam. Han köpte ett blåsrör av den kortare modellen, ett koger med pilar och ställde sig och började övningsskjuta.
   ”Men”, sade Mike, ”frågan är hur länge de här stammarna kommer att finnas kvar. Många, speciellt de unga, väljer mer och mer att flytta in i byarna och anpassa sig till civilisationen. Så den här kulturen kommer kanske att helt försvinna om några år.”

Vi tog långbåten uppströms och sedan tillbaka igen. Båtföraren gasade rätt in i de virvlande strömmarna och nu gick det undan och vattnet stänkte över oss och vi var redan halvt blöta när vi stannade till vid en sandstrand.
   ”Någon som vill simma?” frågade Mike.
   Det var lika bra och vi svingade ut oss i floden med hjälp av repet som var fäst högt upp i en trädgren – det var Alessanro och jag och det holländska paret, medan de två kinesiska flickorna som inte kunde simma höll sig nära strandkanten och nöjde sig med att försiktigt plaska omkring med fötterna.

Djungeln igen och det var natt; eldflugor surrade omkring i svärmar; leguaner vilade uppkrupna på trädgrenarna där fåglar av olika färgprakt satt hopkurade och sov; mal, stora som manshänder flög omkring oss; vandrande pinnar gömde sig bland de smala grenarna och enorma syrsor, varav en del kamouflerade sig till gröna blad, låg och spände med bakbenen; självlysande svampar som såg ut som små champinjoner lyste i mörkret på marken och på trädstammarna lurade en och annan långbent spindel i väntan på ett byte.
   Vi gick upp i tornet med utsikt över vattenhålet. Två hjortar stod där i skenet av våra starka ficklampor och mediterade. Djungeln var en upplevelse för alla sinnen: den otämjda naturen runt oss med det praktfulla djurlivet; den mättade doften av murknande löv och träd som hela tiden gav plats för ny växtlighet att slå upp ur den bördiga myllan; ett och annat myggbett på huden och den ständiga kakofonin av olika djurarter som ljöd i natten. Vi stod där tysta och hänförda över den totalupplevelse som regnskogen bjöd på. Jag var glad över att vara här och just nu.

När vi vaknade en morgon sade Alessanro: ”Såg du att det var en katt här inne inatt? Den kom in genom dörren, vände och gick ut igen.”
   ”Jasså?”
   ”I dag är det första april”, sade Allesanro och skrattade gott. ”Jag lurade dig.”
   Det gjorde du verkligen.
   Jag försökte mig på ett eget litet förstaaprilskämt:
   ”Vet du att du pratade tyska i sömnen? Jag vet inte vad det betyder men du sa: ´Ja, ja, ja – das ist gut! Oder was sagst du, Klaus?”
   Alessanro skakade på huvudet. ”Nej, det kan jag inte ha gjort”, sade han allvarligt. ”Jag känner ingen som heter Klaus.”

Vi tog flodbåten nedströms i två timmar och satte oss och åt lunch. Minibussen kom och hämtade upp oss. Det var bara vi två och vi åkte bekvämt tillbakalutade, liggande tvärs över sätena i två och en halv timme upp till Cameron Highlands.
   Efter att ha tagit våra väskor gick vi in på en mini market för att köpa vatten.
   ”Vad tror du?” frågade Alessanro. ”Ska vi köpa en flaska rom?”
   Jag hade inte druckit något starkare än coca-cola på närmare tio dagar.
   ”Det låter som en bra idé. Let’s do it.”