osmoala

Nu var det som att de här resorna runt i Malaysia hittills hade kännetecknats av irrfärder.
   Att jag inte riktigt visste vad jag ville och vart jag var på väg gjorde att jag hoppade på det ena uppslaget efter det andra. Det var kanske en sorts kompromiss, eller kanske en eftergift till att jag inte tyckte att jag hade någonting bättre för mig?
   Hittills hade det visat sig vara helt lyckade rörelser. Och, egentligen, var det inte det som var själva idén med resandet – att inte alltid veta vad som skulle hända imorgon?
   Jag läste i Paul Theroux´ berättelse där han åker från Kairo till Kapstaden, en utmärkt reseskildring såhär långt, den heter Dark Star Safari, där Theroux säger att han ger sig ut på den resan genom Afrika främst av två skäl; nämligen att försvinna och upptäcka.
   Men själv hade jag ingen lust att försvinna och jag visste inte heller om jag ville upptäcka så mycket mer just nu.

I de regniga bergen i Malaysias högländer kände jag nu av vad man kanske skulle kunna kalla reseblues; en sorts trötthet som kommer av att hela tiden vara i rörelse utan en egentlig riktning. Jag började få nog av att irra fram och tillbaka som en annan hemlös hund, eftersom det faktiskt fanns ett hus där ute bland åkrarna och hästhagarna, och det fanns några vänner som kunde lura mig att skratta tills jag fick magknip. Jag hade drabbats av en liten men ändå molande, kliande, saknande klåda av hemlängtan som bet sig fast och som inte ville släppa taget. Och jag ville ha köttbullar med potatismos, gräddsås och lingonsylt. Och grovt bröd med tjocka skivor med lagrad prästost.
   Jag såg mig själv sitta hemma på verandan i vårsolen med fötterna lojt på räcket och svara i telefonen när den ringde, och jag skulle svara,
   ”Hallå?”
   ”Detta är kronofogden. Vi ringer för Telias räkning. Du har betalat samma faktura bara två gånger.”  
   Skulle jag helt enkelt ta ett flyg hem tillbaka till Sverige så fort som möjligt?
   Men. Jag var också trött på att det regnade hela tiden. Jag var en och en halv kilometer upp på höglandet; det var tio grader på natten och runt tjugo dessa molniga och blöta dagar, och på kvällarna klädde jag på mig långärmade tröjor och tog på mig regnjackan och en mössa men jag frös i alla fall.
   Jag var kanske redo för beachen igen, för jag ville ha trettio grader och sol och varma långa kvällar som fick människorna att le mot varandra, jämföra sina solbrännor och säga, ”Vad bra vi har det egentligen!”
   Köttbullar eller stränder? Det var faktiskt just nu för mig enklare att prova det senare än det förra.
   Så då gjorde jag det. Och Cameron Highlands fick regna och åska och mullra och blixtra bäst det ville.
   Men, inte än.

Det finns en del människor som tydligen har ett behov av att säga emot vad jag än uttalar mig om.
   ”Den här rommen var inte sådär jättegod”, möter genast ett, ”Vi är inte på Jamaica nu”.
   Jag säger att jag tycker om att spela gitarr. ”Nej, jag spelar trummor.”
   Jag säger: ”Jag gillar indisk mat” och får svaret ”Nej, jag hatar ris.”
   Och varje banalitet ska argumenteras som om det gäller en fråga på liv och död.
   Egentligen är det där tjafset tankemässigt självmål då det bara visar upp de snäva cirklar i vilka dessa associationer snurrar omkring, där de gång på gång gör sin ändlösa loop.

Vi hade varit på en djungeltur i Taman Negara och kom tillbaka till logementet, blanka av svett. Luftkonditioneringen hade stått på.
   ”Ahh, vilken härlig svalka!” konstaterade jag belåtet.
   ”Det är för kallt för mig”, svarade Alessanro och knäppte av AC:n.
   Jaha.
   Han hade förklarat för mig att man skulle behöva ha skjutvapen med sig när man gick längre sträckor, ”Så att man kan skjuta en tiger om den anfaller”.
   ”Men du sa ju att dom inte anfaller människor.”
   ”Men du hörde ju själv vad Mike sa – om det är en tigerhona kanske den vill skydda sina ungar.” Han fingrade lite otåligt på sitt blåsrör som han hade köpt hos Batek-folket och såg ut som att han ville ha lite kraftigare vapen att försvara sig med. ”Förstår du vad jag menar?” frågade han retoriskt.
   Nu skulle vi i och för sig inte gå några längre sträckor i den här regnskogen, även om det var en lockande tanke. Imorgon skulle vi åka härifrån.
   Första kvällen hade han varit arg eftersom han inte var nöjd med det paket vi hade beställt och han hade klargjort sin ståndpunkt för Mike, guiden som hade satt sig vid vårt bord och lyssnade tålmodigt:
   ”Jag ska berätta om det här på Facebook! Och jag lovar – en massa människor kommer att känna till det här om några dagar!”
   Sedan, när han lugnade ner sig började han intervjua Mike: ”Har du fru? Har du barn? Är du egen företagare?”
   ”Ja. Ja. Nej.”
   ”Då kan jag bli din manager!” Alessanro skrattade uppsluppet: ”Du jobbar för mig och sedan delar vi på pengarna!”
   ”Jag tänker söka mig efter ett annat jobb”, sade Mike lite missmodigt.
   När Alessanro gick på toaletten vred jag på AC:n. Han kom tillbaka men han märkte ingenting. Kanske tänkte han på vilka vapen han skulle använda mot tigrarna? Eller kanske gratulerade han sig själv till att alltid veta bäst om allting?
   Vi tog en drink till. Alessanro tog på sig sina nya solglasögon.
   ”Jag tror att det här är en dammodell. Men dom kostade bara två ringit så det spelar ingen roll.”
   ”Du ser ut som Lady Gaga i dom där.”
   Jag hatar Lady Gaga.”
   ”Tja, jag gillar refrängen på Paparazzi.”
   ”Det är samma skit alltihop. Euro-skit!”
   Jaha.  

Nu var det inte bara den här negativa energin. Han kunde också bitvis bli både mästrande och arrogant – det är något av det värsta jag vet – och det blev inte bättre efter ett par drinkar, tvärtom. Tills slut var jag tvungen att tala om för honom att lägga ner de här tokerierna.
   ”Du håller hela tiden på och gör en massa antaganden om mig, men jag vill tala om en sak för dig: Du. Vet. Absolut. Ingenting. Om. Mig. Så det är lika bra att du slutar vara en sån Messerschmitt.”
   ”Vad betyder det?”
   ”Besserwisser.”
   Det ordet kände han ju till. Han tjurade ett tag men sedan kom vi riktigt bra överens i ett par dagar.

Vi hade hittat ett rum på ett trevligt hotell, men det fanns varken enkelrum för mig eller logement till Alessanro någonstans där vi hade letat, så vi delade på ett rum med två dubbelsängar för åttio kronor natten. Det viktigaste, förutom att det var billigt, var tydligen att det fanns wifi.
   ”Varför snackar du så mycket om wifi”, försökte jag skoja. ”Du har ju ingen laptop.”
   ”Du behöver inte oroa dig över din dator”, fräste Alessanro tillbaka.
   Men, sedan visade det sig att så fort jag kopplade upp mig var han där och ville kolla sina mail, den tyska fotbollslistan och facebook, och när jag sade att jag bara hade ett mail att skicka först satt han där och hängde med huvudet i bordet. Det var när han inte trummade med fingrarna mot bordsskivan.

Ibland tänkte jag bara sticka härifrån. I Camerons högländer var temperaturen i genomsnitt tio grader kallare på dagen och tolv grader kallare på natten jämfört med slättlandet. Det kom kraftiga regnskurar på eftermiddagarna och det fanns inte så mycket annat att göra då än att dricka rom och läsa i boken eller kolla på tv.
   Men, jag hade inte hunnit se mig omkring än så jag stannade kvar.

”Jag ska ta bussen till teplantagen”, sade jag. ”Så att jag i alla fall får se något annat än den här lilla byn.”
   ”Jag hänger med så ska jag visa den bästa vägen.” Vi vandrade förbi busstationen.
   ”Ska vi inte vänta här?”
   ”Jag vet en genväg och den tar bara fyrtiofem minuter att gå.”
   ”Är du säker?”
   ”Ja, jag är säker.” Han vecklade upp sin karta och pekade. ”Vi följer den här leden. Jag var där igår och den är lätt att hitta.”
   Vi gick vilse och hamnade vid lasarettet istället så vi fick gå tillbaka en bit och Alessanro sade, ”Här är det, nu vet jag hur vi ska gå”.
   ”Är du säker?”
   ”Ja, ja, ja, kom nu, nu går vi!”
   Vi hamnade på en djungelstig som smalnade mer och mer samtidigt som den klättrade uppför en klippväg, och det här var ingen stig som någon hade trampat på flera år. Det låg omkullvälta tjocka träd längs vår väg som vi antingen fick klättra över eller krypa under samtidigt som leden blev smalare och smalare där den tycktes klamra sig fast mot klipphyllan.
   ”Tror du inte att bussarna har lite svårt att ta sig fram här?”
   ”Vi är snart framme”, lovade Alessanro. Men vi var inte framme snart. Vi stannade till och beundrade ett utdraget vattenfall där de gulbruna strömmarna av vatten och lera och sand störtade ner i den flod som forsade fram långt där nere under oss.
   ”It looks nice!”
   Min tillfälliga guide ryckte likgiltigt på axlarna och fortsatte vidare.
   Åskan började mullra i bakgrunden och luften fylldes av elektricitet. Om det kom en lika häftig störtskur som igår kunde hela det här företaget bli riktigt riskabelt. Vi såg hela tiden spår av hur kraften i det stormande regnet hade satt marken i rörelse, dragit upp träd med rötterna, format om stigen så att vi ibland fick ta oss upp eller ner genom att hänga oss fast i de buskar och grenar som låg inom räckhåll, och ett riktigt skyfall skulle mycket väl kunna spola oss från stigen som på sina ställen inte var bredare än en joggingsko i taget, och skicka oss kanande genom den branta vegetationen ner i floden som låg femtio meter där nedanför.
  
Det tog oss kanske en och en halv timme att till slut komma ner till grönsaksodlingarna. En skylt visade att det fortfarande var sex kilometer kvar till teplantagen.
   ”Är du fortfarande säker på vägen?” frågade jag, men det hade jag inget för, eftersom Alessanro vecklade upp, pekade och sade, utan en tillstymmelse till självironi:
   ”Det är fel på kartan.”
   Jaha.

Nästa dag åkte jag på en guidad tur och Alessanro följde med. När vi kom tillbaka till byn frågade jag guiden om han inte kunde köra oss till busstationen och han sade javisst. Jag vände mig till Alessanro:
   ”Jag måste plocka upp tvätten. Kan du ta med dig min väska från hotellet så möts vi på busstationen?”
   ”Ja. Köper du en biljett till mig också?”
   ”Javisst. Jag köper två biljetter så ses vi på busstationen om tio minuter.”
   ”Okay.”
   Jag hämtade upp tvätten, köpte biljetterna och satte mig att vänta. Men det kom ingen Alessanro. Jag var stressad, för bussen skulle komma när som helst. Bussen kom och Alessanro satt redan där inne. Han hade klivit på vid turistinformationen.
   ”Jag var tvungen att köpa en egen biljett”, sade han anklagande.
   ”Vi skulle ju träffas här.”
   ”Nej.” Han pekade i riktning mot turistbyrån. ”På den busstationen.”
   ”Det finns ingen busstation där. Det här är busstationen. Det där är turistbyrån och bussen stannar där. Men det finns bara en busstation i den här byn och det är här!”
   ”Köpte du två biljetter?”
   ”Ja. Du bad mig att köpa en biljett till dig så jag köpte två biljetter.”
   ”Jag köpte i alla fall en egen biljett.”

Hur hade han tänkt kring det hela? Vi hade ju varit här igår och frågat efter bussen till Penang, så han borde veta vilket ställe vi pratade om. Han kunde ha åkt med bussen och sagt att hans biljett fanns här, där jag stod och väntade som vi hade bestämt. Så, varför köpte han en biljett till sig själv? Om jag inte hade stått här – skulle han då ha åkt själv ner till Penang med min väska i bagaget?  
   Jag fick inte ihop det och jag var nyfiken på hur han hade resonerat. Men jag orkade inte fråga, för då skulle jag bli tvungen att lyssna på en ändlös monolog på släpig dialekt som handlade om absolut ingenting annat än om honom själv. 

Resan från bergen tog flera timmar men regnet avtog hela tiden och på slättlandet var det torrt. Jag susade förbi väldiga palmskogar och jag inbillade mig att jag förstod skillnaden mellan subtropiskt och tropiskt klimat för här var grönt den dominerande färgen och den tycktes svämma över alla breddar. Lodräta berg reste sig hundratals meter runt omkring motorvägen och i de små byarna hade man ibland byggt sina hus och restauranger in i själva klippan. Det såg märkligt ut, och tänk om det kommer fallande stenar, speciellt när det regnar som värst, ”Vi sätter oss på verandan och tar en gin och tonic och tittar uppåt om det möjligen skulle komma en klippa fallande mot oss, för då har vi i alla fall runt två sekunders betänketid – men vi byggde här för vi gillar läget”.

Jag hade satt mig ett par säten längre fram i bussen så att Alessanro fick tjura i fred.
   Han erbjöd mig aldrig några pengar som ersättning för de åttio kronor jag hade lagt ut på hans biljett och jag tänkte inte nedlåta mig till att fråga om dem. Han slank ut som en räv innan bron över till Penang och jag fortsatte till George Town och tänkte:
   Kanske finns det ändå en barmhärtig gud någonstans, för det finns en god chans att den här mannen aldrig kommer att begripa vilken grötmyndigt mästrande, nedlåtande arrogant och enfaldigt självupptagen, pompös viktigpetter till tråkmåns han egentligen är.

Jag slängde mig ner i dubbelsängen på det hotell jag precis hade checkat in på i George Town och plötsligt var det som att tillvaron var en lättsam, lustfylld, livsbejakande och inte så sällan ironisk komedi.