osmoala

När tidningarna skriver om jordbävningar, inte bara i Japan, utan också i Burma nära gränsen till Thailand som får höghusen att skaka ända nere i Bangkok; om att hela södra Thailand är översvämmat av kraftiga skyfall; att hangarfartyg har evakuerat turister från Koh Tao, ön som jag lämnade för bara två veckor sedan – är det beklämmande läsning. Dels för att översvämningarna i varje fall, händer i den relativa närhet av var jag befinner mig just nu, bara några timmars bussresa norrut, men också för att dödssiffran stiger hela tiden. Dramatiken ökar ju närmare du befinner dig ett område drabbat av olika omständigheter.
   Samtidigt lever människor sina liv i närheten av det som kvällstidningarna beskriver som katastrofområden, lyckligt ovetande om de hemskheter som tabloiderna vill skrämma oss med.   

Hur som helst. Nu är jag i Camerons högländer. Och hur var det nu… vad var det som hände i mellantiden?       

En del av de intressantaste människorna jag träffat på resorna delar ofta på en eller annan gemensam egenskap – de har ett driv som ger dem en nyfiket framåtlutat hållning när de spanar efter nästa sensation som tillfälligt ska lugna ner deras rastlösa natur; de är utåtriktade, tycker om att röra på sig, och de använder sin fantasi för att svinga sig upp mot nya höjder, och inte sällan har de en kreativ ådra; de ägnar sig åt aktiviteter som adderar till deras tidigare energi; de saknar varje tendens till arrogans eftersom de har inget behov av att hävda sig gentemot andra, och deras funderingar kring tillvaron sträcker sig bortom kvällstidningarnas löpsedlar.  
   Janna tillhörde också den gruppen, fast första gången jag träffade henne såg hon ganska spak ut.
   Hon kom in på DD Hut med sin ryggsäck och långa jeans, gympaskor på fötterna och jag undrade för mig själv hur någon orkade gå omkring med långbyxor i den här värmen.
   Hon hukade under tyngden av sitt bagage som om någon hade lagt dit ett par tegelstenar utan hennes vetskap. Med sin uppgivna blick, det svettblanka ansiktet och det snövita håret klistrat i pannan såg hon ut som hon hade varit utsatt för sju sorger och åtta bedrövelser.
   Hon var kanske trött efter att ha rest långt.
   ”Fick du tag i en bungalow här?” frågade jag.
   ”Ja. Dom vill att man bokar två nätter. Så jag stannar två nätter.” Hon ryckte på axlarna lite håglöst.
   ”Okay, då ses vi säkert senare.”
   ”Ja, det gör vi säkert.” Hon bar ryggsäcken till sin hydda som om hon räknade stegen.
   Nästa gång jag träffar henne har hon precis gjort ett dyk. Hon strålar.
   ”Du strålar”, säger jag spontant, ”Titta på dig – det bara lyser om dig!”
   ”Tack, vad glad jag blir!” Hon skrattar, och till skillnad från igår håller hon fast blicken i min, det gnistrar om hennes ögon och hon verkar uppladdad som en annan Energizer Bunny.  
   Igår verkade hon stressad men idag är det som att hon har all tid i världen och när hon pratar gestikulerar hon med armarna och vaggar till för ett ögonblick till musiken som strömmar ur högtalarna på DD Hut. Louis Armstrong sjunger, We have All the Time in the World.
   Kontrasten är slående. Men det är kanske det som utseende handlar om – karisma, utstrålning, energi. Eller något annat som jag kanske aldrig kommer att begripa.

Jag flyttar till AC Resort för mina dyk och av en tillfällighet gör Janna det också. Hon är långt före mig, för hon är en advanced diver och när vi träffas kring dykcentret, Phoenix Divers, är hon sprudlande glad. ”Ett par dyk får min aura att skina”, säger hon. ”Fast synligheten på tjugo, trettio meter är bara så där. Det är ingen som vet varför, det bara är så just nu. Men jag fick i alla fall ut vad jag ville ha av det hela”.
  
Sedan springer jag på henne igen i George Town i Penang i Malaysia.
   Vi sätter oss på en uteservering och jag berättar om en episod som får henne att fullständigt bryta ihop; hon täcker ansiktet med händerna men hon kan inte sluta och det hejdlösa skrattet sprutar ur henne som ur en PET-flaska cola full med Mentos; det når än högre höjder på tonskalan och jag blir nästan rädd att hon ska tuppa av. När hon äntligen får luft, flämtar hon och säger:   
   ”Så, hon var tvungen att åka jorden runt helt ensam?”