Langkawi - Welcome to My Paradise
Trots att Max var huvudet längre än de flesta av sina medsystrar såg hon aldrig ner på andra människor. Hon pluggade in sin lösa hårddisk i min dator och sade: ”Ta vad du vill ha.”
Jag laddade ner tretton filmer och eftersom det hade gått månader sedan jag såg en movie kände jag en berusande våg av lycka när bland annat Jonah Hex, Inception, Zombieland, The Hangover och Vicky Cristina Barcelona radade upp sina ikoner i min Samsung. ”Sedan ska jag hämta ner Skype på din dator”, sade hon och sträckte fram en hink med vodka, is och cola.
Max såg ut som urtypen för en renrasig arier som vilken nazist som helst skulle ha applåderat beundrande. Jag tyckte om hennes indonesiska cigaretter som smakade sött av nejlika och hon gav ett paket till mig, ”Ta det, jag köpte för många kartonger i Duty free shopen”. Hon fortsatte, eftersom hon inte var någon väggblomma precis och hon uttryckte sig på flytande engelska, som alla holländare gör: ”Jag tror att vi har tur, för våra rum ligger närmare receptionen, så vi har bra wifi här. Det är därför folk söker sig hit och lägger sig i din hammock.”
Just nu låg det en ung svenska i hängmattan utanför min dörr med en laptop i knäet och musik i öronen, och hon brydde sig aldrig om att säga ens ett enkelt ”Hej”.
Jag var i Langkawi och bodde på Daddy’s guest house. Max från Holland, Selina från Tyskland och Gonzalo från Chile var mina grannar.
Efter att ha blivit myggbiten i regnskogen och frusit i högländerna var det som att ha hamnat i paradiset. Solen sken från en ständigt ljusblå himmel, stranden var där med den här heta, vita sanden som fick det att smärta i ögonen om du råkade ta av dig dina nya solglasögon som det stod Oakley på; en hamburgare kostade en femma och en tallrik med nudlar och kyckling eller biff gick på tio kronor.
Eftersom den här ön som ligger i nordvästra Malaysia, bara tre timmars båtresa från Krabi i Thailand var befriad från skatt räckte det i duty free shopen med tre kronor för en lokalt bryggd och alldeles utmärkt iskall Carlsberg, och trettio för en stor flaska rysk vodka, men den importerade chokladen höll ungefär samma priser som i Sverige.
Selina gick in på rummet och hämtade sin gitarr och medan böneutroparens högtidligt inåtvända röst ekade från en minaret någonstans i fjärran stämde jag instrumentet och spelade Hey Joe, och Selina utbrast, ”Just nu älskar jag dig!” Det var bara något hon sade – hon var en hjärtlig typ och efter ett par drinkar blev hon spontan. Hon spillde av sitt glas i Max dator och jag såg hur irriterad Max blev men hon viftade bara med handen, ”Det spelar ingen roll”.
Selina och jag gick förbi en restaurang på väg till Reggae Bar och någon hade lämnat kvar en kvarts pizza på tallriken. Selina plockade upp den och tuggade medan vi gick vidare.
”Är det gott?”
”Jättegott.”
Du söte gud!
Max och Gonzalo var redan på Reggae Bar och Max och jag delade på en hink.
Det var en bra stämning med ett utmärkt liveband som spelade covers. Selina hade satt sig i ett hörn där hon höll igång ett samtal med en lokal kille. Gonzalo verkade trött men Max var på ett sprudlande humör även när hon berättade:
”Jag har rest omkring i sju månader – först två månader i Afrika och sedan resten här i Sydostasien, men jag flyger tillbaka till Amsterdam om en vecka.”
”Hur var det i Afrika?”
”Awesome!” Det var vilda djur överallt och elefanterna betade utanför tältet hela tiden. Det liknar ingenting annat som jag har sett förut.” Hon sög på hinken. ”Men i höst kommer jag tillbaka till Sydostasien. Jag ska till Lombok igen. Det är världens bästa ställe. Och jag träffade en lokal kille.”
”Du är en ganska lång tjej, du vet.”
”Jag vet. I Holland skulle jag inte kunna tänka mig vara ihop med en kille som är kortare än jag men här spelar det ingen roll för mig.”
”Bra för dig.”
”Ja, jag gillar honom.” Hon fick för en stund något drömmande i blicken när hon tänkte sig tillbaka till Lombok.
Tidigare hade hon sagt: ”Du bara måste lyssna på det här”, och hon streamade en låt från YouTube.
”Jag bara älskar den här låten och jag hörde den hela tiden på Lombok, och dom spelar den överallt i hela Sydostasien.” Det var en reggaelåt som heter Welcome to My Paradise. Jag tänkte inte så mycket om den när jag hörde den första gången och jag tyckte att texten var banal. Men senare skulle den snurra i mitt huvud i flera dagar.
Max hade berättat om Lombok flera gånger denna kväll då vi tillsammans med Salina och Gonzalo tömde två flaskor med vodka, och jag kunde relatera till det hon sade eftersom jag hade varit med om något liknande, fast det nu verkade ha utspelat sig för rätt länge sedan.
Jag satte mig bredvid Gonzalo som såg lite dyster ut. ”Hur är läget?”
”Jag tänker på min flickvän som jag hade hemma innan jag reste iväg. Och jag saknar min familj ibland.”
Max hade sagt att hon tyckte att han var konstig.
”Hur då konstig?”
”Han säger inte så mycket. Och jag vet inte – men han ger mig en kuslig känsla.”
Jag visste inte hur det låg till, men för mig verkade Gonzalo vara en blyg chilenare med en knapp reskassa, som var på ett melankoliskt humör och försökte traggla sig fram på den enkla engelska han hade med sig i bagaget.
”Vad säger du Gonzalo? Dom har Chang här. Vill du ha en? Jag bjuder."
”Ja tack”, sade Gonzalo, log och vände blicken mot bordsskivan igen.
Nästa kväll satt vi hela gänget på altanen och Art, Nick och Hati kom och satte sig. De var lokala och glada och vänliga killar som drev en servering med utmärkta baguetter med kyckling och tonfisk och annat. När de hörde att vi hade druckit upp vårt förråd av öl och sprit gick de tillbaka till sin butik och kom tillbaka med en liter Stolichnaya och ett dussin öl som de delade med sig av sig till oss, och de vägrade ta emot några pengar.
”Själv har jag slutat att dricka”, sade Art. ”Men jag är en dålig muslim. Jag ber bara två gånger om dagen.”
