Om att bli uppgraderad
Den klassiska musiken som strömmade ur högtalarna på Shirin Restaurant & Guest House var ett välkommet avbrott till reggaen på Gecko. Jag hade hört Bob Marleys liveversion av No Woman No Cry varje dag och jag var redan innan hjärtligt trött på Wyclef Jeans inställsamma och gnälliga röst som ville att någon skulle ringa 911. Jag gick tillbaka till Gecko.
”I’m checking out.”
Rebecca räknade ihop min nota. Hon var manager på Gecko. Hon var en trevlig om än en något råbarkad dam från södra England. Jag misstänkte att hon inte bara var bossen på detta guest house utan också i det förhållande hon hade med sin rundlagde och jovialiske malaysiske man.
Kevin satt vid bardisken med en kopp kaffe. Han var ungefär i min egen ålder; hade varit här i två veckor och gick alltid omkring med en bar överkropp som var full med tatueringar och en ring genom vänster bröstvårta. Han bodde inte på Gecko utan i ett rum vid stranden.
”Vart ska du ta vägen?” frågade han.
”Shirin.”
”Ah”, sade Rebecca och rynkade kritiskt pannan, ”Det är det där stället med japanskan och hennes iranske man.” Hennes reaktion roade mig eftersom när jag hade berättat för Hiroko att jag bodde på Gecko skakade hon på huvudet:
”Gecko people! Folk som bor här är helt annorlunda. Då och då kommer det folk från Gecko hit och checkar in. De ska ha allting så billigt som möjligt. Sedan åker de sin väg, ibland utan att betala räkningen.”
Hon satte ihop händerna och förde isär pekfingrarna och sade med eftertryck: ”Rebecca och jag är såhär. Vi är fullständigt olika.”
”Det bor många japaner här?” sade jag för att byta ämne.
”Nej.”
”Jag menar i Langkawi. Det ligger en japansk grundskola här i närheten.”
”Ja. Jag har själv arbetat som lärare.”
”Jag också.”
Hon begrundade detta för ett ögonblick. ”Det är möjligt att vi kan komma överens om den här summan”, sade hon och gav mig en rejäl rabatt. Hon kanske inte delade min uppfattning att en och annan lärare som man kan träffa ibland utgör de märkligaste avarterna av människosläktet.
Jag packade mina saker samtidigt som mina grannar packade ihop sig fyra i en liten bungalow av samma storlek som min, allt för att spara pengar, och dagen innan hade de lyft ut en av stolarna från min veranda och satt och spelade kort när jag kom ut.
”Well, det är okay att ni tar en av mina stolar.”
”Va?” Den långhåriga som med vänstra armen helt täckt av tatueringar medan han hade inga på den andra fick mig att gissa att han var högerhänt, vände sig om.
”Var det du som tog min stol?”
”Uhh, är det okay?”
”Just nu är det okay.”
Men nästa gång du tar något från min veranda frågar du innan, för annars kastar jag ut dig med huvudet före. Det sa jag inte.
På Gecko var det alltid logementet som var mest eftertraktat. Det kostade mindre än hyddorna och de som bodde där bildade sitt eget gäng. En av dem var den ljushåriga unga engelskan. Jag hade av en tillfällighet pratat med henne två gånger i början av min vistelse här och jag tänkte att hon såg ut som att hon skulle kunna vara på omslaget till Vogue. Men hon gav ett lite korkat och självupptaget intryck och när hon inte rökte sina cigaretter satt hon och kramade sig själv till en boll. Jag såg henne varje dag i en vecka men jag såg henne aldrig le eller skratta.
Det var skönt att checka ut från Gecko eftersom jag mer och mer började känna mig som ett freak; jag var osynlig här för alla snåla backpackers som i sina små grupper alltid kalkylerade kring priset på allting, samtidigt som de sedan satt på kvällarna på Babylon och öste ut pengar på öl och drinkar.
Hiroko, den vänliga japanskan, tog emot mig. ”Your room is ready. Jag bjuder på en välkomstdrink – vad vill du ha, öl eller cola?”
Jag packade upp på rummet och det var inte vilket rum som helst, jag hade faktiskt ett eget hus. Det stora sovrummet bestod av två dubbelsängar, utanför fanns vardagsrummet med soffa och fåtöljer; det fanns en toalett och en dusch med varmvatten, om nu det skulle behövas; ett kök låg vid utgången till en rejäl altan med ett bord och stolar; jag hade kyl och frys, AC och wifi. Jag betalade hundra kronor natten för allt det här utrymmet, det var samma som jag hade gett på Gecko och samma som Hiroko tog för de små bungalows som låg på baksidan av huvudbyggnaden. Jag provsatt soffan och fåtöljerna och provlåg sängen som svarade, spänstigt fjädrande.
Jag satte mig på altanen och drack en klunk. Hirokos iranske man Ebrahim kom förbi linkande med sin klumpfot och intervjuade mig vänligt, ”Ahh Gecko – terrible place!” och han tittade uppskattande på min eftermiddagsöl, pekade mot restaurangen och sade: ”Ikväll kan vi dricka!”
Det var ett stenkast till stranden, bara över vägen, och jag tittade åt andra hållet där stigarna ledde ut på landsbygden där kokospalmerna svajade i den svalkande brisen som kom från havet.
Det var skönt att för en gångs skull ha blivit uppgraderad.
