Julgranar och tomteluvor
Efter att ha följt stranden västerut i en och en halv timme är jag både hungrig och törstig. Jag går upp till en restaurang och det sitter en västerländsk kvinna, ensam vid ett bord och gråter bakom sina solglasögon. Jag kan inte se hennes ögon men de tårade kinderna och den sammanpressade munnen berättar att något håller på och skakar om henne. Jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag försöka prata med henne? Jag går fram till baren och beställer öl och stekta nudlar med seafood. När jag passerar hennes bord sitter hon helt stilla med blicken ut över havet och jag bestämmer mig för att lämna henne i fred, men för ett ögonblick älskar jag hennes vackra och sorgsna ansikte. Jag sätter mig och tittar på alla draksurfare med sina segel som fyller luftrummet ovanför bukten som är den sista sträckan av den här långa stranden.
När maten kommer in vrider jag på huvudet och ser att den gråtande kvinnan har samlat ihop sig. Hon betalar notan, reser sig och går. Och jag undrar: vad var hennes historia?
Milos kom från Stockholm och Markus var österrikare. Jag träffade dem på en restaurang och nästa dag flyttade de in i mitt grannrum. Det var utmärkt, inte minst för att det gjorde Hai glad som gärna ville ha sina rum uthyrda. De var trevliga grabbar och jag antar att de tillsammans delade föreställningen om att människan i grund och botten är en ganska god varelse.
Jag hade fått ett mail från Kathy som jag hade träffat i Saigon, där hon beskrev hur man ändrar inställningarna på datorn för att komma runt regimens blockering av vissa sidor. Milos läste mailet, snickrade till det med min laptop och plötsligt var jag inne på Facebook. Jag läste några av inläggen och det verkade vara en så riktig vargvinter hemma i Sverige att jag huttrade till i den tropiska hettan.
Milos hade åkt mot Hanoi och Markus och jag satte oss på en fransk restaurang.
”Det är svårt att fatta att det är julafton”, sade jag och tittade på den klädda granen som stod borta vid biljardbordet och på servitriserna som bar tomteluvor.
”Vad tänker du beställa?”
”Krokodilstek”, sade Markus.
”Bra. Jag tar struts.”
Men när maten kom in hade servitrisen förväxlat våra tallrikar och när vi upptäckte det var det så dags. Och det var ju lite synd för mig eftersom strutsen smakade som oxfilé och krokodilen som en torr fläskkotlett, men det var gott om mat så vi delade upp det som var kvar.
Vi pratade om våra liv därhemma. Markus berättade om sin hund: ”Det är en husky, han är fjorton år gammal och han har ett problem med höfterna. Det gör ont i mig att se honom gå uppför trapporna för jag ser smärtan i hans ögon.”
”Well –” sade jag efter en stund för det verkade vara en lämplig sak att säga, ”Merry Christmas!”
”You too, Merry Christmas!”
Vi lutade oss tillbaka, mätta och belåtna. Detta var det närmaste vi kom julstämning. I högtalarna hördes Nouvelle Vague spela sina covers i bossa nova-takt. Jag är inte säker på att de vietnamesiska servitriserna hade full koll på vad det var vi fick lyssna på, i den ikväll nästan fullsatta restaurangen, för nu sjöng sångerskan med sin sammetshesa och sensuella röst en låt av Dead Kennedys: Too Drunk to Fuck.
