Saigon igen
Eftersom jag är en sentimental typ var det lite svårt att lämna Hai och hennes guest house, för hon är en av de hjärtligaste och varmaste människor man kan träffa.
Vi tog bussen till Saigon, Markus och jag, och när vi kom fram pågick The World Cuisine Festival i den stora parken i närheten av hotellet där vi checkade in.
Jag hade bott här tidigare och eftersom jag hade ringt och förbokat fick jag samma rum som innan, rum nummer fyra.
Markus fick nummer sju och han fick klättra ett par trappor till, men å andra sidan hade han bättre utsikt över hustaken än jag, för mitt fönster ledde rakt in i nästa byggnad, en halvmeter bort.
Jag ruckade på fönstergallret för att se om det skulle gå att lossa vid en eventuell eldsvåda så jag kunde glida ner mellan huskropparna om det blev farligt, och alltihop lossnade från sina fästen. Fast jag var helt ensam visslade jag en trudelutt som om det inte hade hänt någonting.
Ute på gatorna var det samma larm som tidigare, det tutades hela tiden, det borrades, sågades, slipades och det revs och det byggdes upp.
Vi satte oss på en restaurang och vid vårt bord föll plötsligt ett plåtjalusi ner med ett väldigt brak som kickade igång en visselsignal i mitt högra öra som sedan långt tidigare har varit utsatt för en rock´n roll-skada. När de hissade upp plåten och släppte ner den igen för att försöka börja reparera bland alla middagshungriga gäster drabbades jag plötsligt av någon gammal vrede, för jag fick för mig att jag ville skjuta ner någon jävel.
Nu händer ju inget av detta. I stället går vi vår väg och vidare till matfestivalen, och där äter vi döner kebab och dricker tyskt öl ur enliterskrus och vandrar runt bland pizza, pasta, sushi, glass, vinprovarstånd, bakelser och grillspett, och en massa andra stånd som glatt lyser upp det tillagande mörkret med lampor, girlanger och gratisprover.
Det är många länder som är representerade men jag ser ingenstans ett stånd som erbjuder nordkoreanska delikatesser. Jag faller offer för en gammal myt och jag skrattar till, lite dumt över min egen enfald, för det låter såhär: men, det är kanske inte så gångbart med människokött utanför det landets gränser idag? Usch, och det är inte ens särskilt roligt. Så jag säger ingenting om det till Markus.
Markus hade flugit till Bangkok och jag var helt ensam i denna stora stad. Jag satte mig vid ett bord och en lokal kvinna satte sig mittemot mig, beställde kaffe och sade, ”Jag är här på semester”.
”Jaså? Från vad?” undrade jag. Jag var lite trött på dessa ständigt semestrande vietnamesiska damer och jag sade, för att göra samtalet kort: ”Du har farliga ögon.”
