Idealbild



Efter en halvtimmes promenad på dammiga grusvägar omgiven av prunkande djungel är jag framme på andra sidan av ön. Restaurangerna och hotellen i den här viken bildar en gated community, och jag passerar en uniformerad vakt som står i en kur vid bommen.
   Sanden ritar en halvmåne längs bukten, och den omgärdas på båda sidor av höga klippor som bildar en skyddsmur mot eventuella yttre inkräktare. Det skulle kunna vara här som Mads Mikkelsen lämnar in klockan i receptionen och dyker ner i poolen i reklamfilmen för något charterbolag.
   I sanden leker smekmånadsparen från Taiwan eller Sydkorea.
   En man ger kameran till sin fru, springer fram mot en lutande palm, använder stammen som en trampolin och hoppar upp i luften med en karatespark mot kameran medan frun knäpper ett kort. Han upprepar tricket tills han är nöjd med bilden. De tittar på fotot medan de pratar ivrigt i munnen på varandra. Han pratar mest, hans ansikte är ett enda stort leende.
   Koh Samets Bruce Lee.
   Ett annat par vadar hand i hand ut i havet tills de står med vatten upp till midjan. De tar kort på varandra och mannen skojar till det med olika grimaser. De skrattar och har hur roligt som helst.
   Båda har på sig flytvästar.
   Nu, en äldre västerlänning med sin thailändska eskort. De ligger i däckstolarna vid poolen, med solglasögonen på. Han rör inte en muskel. Hon är rastlös, sätter sig upp, lägger sig ner, byter ställning, cyklar med benen i luften, vänder sig om, alltid med mobilen i handen som hon checkar av med jämna mellanrum. Hon är uttråkad och vill bli underhållen. Hon smackar sig själv på låret ett par gånger och mannen sätter sig upp. De reser sig. Hon har plastiktuttar modell större och de verkar opraktiska ihop med resten av hennes späda kropp. Paret går ner till vattnet och vandrar sakta iväg längs stranden.
   Jag smuttar på en öl som kostar mer än dubbelt så mycket som på andra sidan ön.  
   Hela stället andas exklusivitet; det är vackert och välregisserat, rent och sterilt, det blågröna vattnet ser inbjudande ut men jag börjar tveka om det är äkta, för inte ens havet får dofta här.
   Det är en konstgjord, tillverkad låtsasvärld. Det är som en idealbild av paradiset.
   Och, idealbilder blir ofta tråkiga i verkligheten.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0