Krigsmuseet
Krigsmuseet i Saigon visar upp den historia om Vietnamkriget som USA väljer att inte berätta.
Det sägs ibland att det är vinnarna som skriver historien. Och eftersom det ofta anses att det var Viet Cong som faktiskt vann kriget över amerikanerna, kanske detta museum äntligen ger den ”sanna” berättelsen om vad som egentligen hände.
Nu är det ju inte så enkelt. För denna utställning – som inte bara består av fotografier över krigets djävulskap, utan också visar upp ett antal amerikanska flygplan, landminor, vietnamesiska stridsvagnar, olika vapen från de båda sidorna samt två, av Agent Orange, missbildade foster i en glasmonter fylld med formaldehyd – bjuder på den version av kriget som det regerande kommunistpartiet anser är den mest lämpliga.
Ändå, man måste ha ett hjärta av sten för att inte röras av den dokumentation över de civila, oskyldiga offer som drabbades av förödelsen. För att inte tala om effekterna av de amerikanska giftbesprutningarna, som än idag är en så vanlig syn här i Saigon.
Agent Orange, det giftigaste polyklorerade dibensodioxinet av dem alla, som med en dos på en tesked kan ta kål på en hel stad med en befolkning på åtta miljoner – men även hos de överlevande ger ämnet en gentoxisk effekt som leder till en kedja av fysiska och mentala missbildningar, såhär långt, i upp till tre generationer.
Nu skulle man ju kunna tro att här hatar man Amerika, men så är det inte alls. Kriget är förlåtet, många vietnameser tycks tro att alla jänkare är miljonärer, och dollarn är en eftertraktad valuta. I butiken på museet köper jag en grön T-shirt med vit text, med den inhemska flaggan i rött med den gula stjärnan, som det står ”Good morning VIETNAM” på.
Priserna är satta i amerikanska dollar.
Ute på gatan försöker jag väja för den kokande trafiken igen. För tjugo år sedan, sa Berra, fanns det bara cyklar i den här staden, idag är det scootrar. Trots att det sägs vara lågkonjunktur märks det inte här, för det byggs som aldrig förr – det ena höghuset efter det andra åker upp i rasande fart och utländska företag väljer kanske att satsa på Vietnam, inte bara för att landet tycks vara en relativt säker tillväxtmarknad, men också för det mottagande som nya entreprenörer får; de välkomnas här utan någon annan baktanke än att endast gemensam expansion är möjlig.
På rummet tar jag på mig tröjan och kollar mig i spegeln. Där står det ”MANTEIV gninrom dooG”.
