osmoala

Jag tog ut tio miljoner från automaten. Jag gick gatan fram och jag kände inspirationen flöda, så jag skaldade lite dumt:

          vietnam är ett vackert land

          stort som norra mälarstrand

          där står en cykelkärra

          min kompis heter berra


Saigon – eller Ho Chi Minh-staden som den kallas idag som en hyllning till den gamle kommunistledaren som höll stånd mot både fransmän, japaner och amerikaner – utgör med sina över tio, en del säger femton, miljoner invånare en av Sydostasiens storstäder.
   Detta märks, inte minst i trafiken.
  
”Det kan vara förenat med en viss fara att ge sig ut på övergångsställena”, konstaterade jag snusförnuftigt.
   ”Javisst”, sade Berra. ”Jag har blivit påkörd flera gånger. Det finns ungefär fem miljoner motorcyklar i landet, dom flesta av dom i Saigon, och varje år dör det runt fyrtiotusen människor i trafiken. Men, det bästa är ändå att ge sig ut i gatan utan att titta, för oftast väjer dom undan.”
   Jag visste inte hur riktiga de här siffrorna var, men trafiken var intensiv, och även om scootrarna och bilarna inte riktigt höll samma höga hastigheter som i Phon Penh, var det en smått skrämmande upplevelse varje gång jag korsade en gata och tvingades kryssa mig fram genom den framstormande störtfloden av motorfordon.

Vi satt vid Saigon-floden och drack 333, ett utmärkt vietnamesiskt öl. Fraktbåtarna fraktade fram och tillbaka i det brunfärgade vattnet.
   Berra var en pensionerad fotojournalist från Stockholm. Han var också en globetrotter, och han öste ur ett ymnighetshorn av historier och anekdoter.
   ”Jag var i Saigon första gången sextitvå”, sade han. Jag var här och gjorde reportage på den tiden. Amerikanerna kom redan femtifyra och vi satt uppe på takterrassen på Caravelle Hotel och B-52:orna flög över huvudet på oss.”

Vidare nu, och Berra blev igenkänd här och var, folk hälsade glatt och kom fram och pratade. Vi ställde oss och såg på de framrusande scootrarna för att kunna hitta en lucka till andra sidan av den breda avenyn. Men Berra tog sig ändå tid att prata:
   ”På Gotland, där jag tillbringar somrarna, har jag en HD. Här brukar jag hyra en motorcykel, och det billigaste jag har hittat är femton spänn dygnet. Men eftersom jag ska stanna här till våren funderar jag på att köpa en egen och sedan sälja den när jag åker hem.”  
  
En äldre man som drev en tygaffär kom ut på gatan och skakade hand. Vi följde med honom in och till garaget på baksidan där han visade oss sina Lambretta-motorcyklar, som alla var från femtiotalet. Dessa italienska motorcyklar har en egen design – de ser ut att vara hopsatta av omaka delar, men tillsammans utgör de en harmonisk helhet, som, när jag betraktade de här färgglada maskinerna, fick mig att vilja skratta och klappa om dem.

Det är kvinnor i lampskärmshattar säljande kokosnötter och solglasögon; skyltfönstrens juldekorationer med snögubbar, tingeltangel och skyldockor i tomteluva; i varuhusen ett överflöd av kapitalvaror; på gatorna tiggare överallt med småbarn i famnen och utsträckta händer; avgaser som får det att i den trettiotregradiga hettan stocka sig i halsen på dig; ett larm utan dess like – lyftkranar, bulldozers, bilar som tutar, en och annan ambulans med påslagna sirener, och människor överallt, på väg gud vet vart.    

”Här har dom fantastiska vårrullar”, sade Berra och pekade in på en matmarknad. ”Vill du prova?” Vi gick in och beställde vårrullar och fruit shakes på mango och apelsin. Både rullarna och shaken var förmodligen de bästa jag har smakat i hela mitt liv.
   Vi handlade där, på matmarknaden, och tog med oss var sin kasse hem. Jag gick upp på rummet och laddade kylen med korvar, ost och öl.

Senare, på ett annat av hans lokala favorithak.
   ”Den här nudelsoppan med köttbullar och nötkött är riktigt läcker” sade Bertil och tvinnade sin mustasch. ”Nu ska du få se!” Vi beställde och när maten kom till bordet fick jag se. Även detta var en delikatess och de olika aromerna från soppan och de olika färska kryddorna vi blandade i skålen dansade i munnen, och den ena smaksensationen avlöste den andra – ena stunden var det något som smakade som anis, och sedan en stöt av chili, för att avlösas av något som liknade danska frikadeller, och det kokta oxköttet, och råa bitar av beef.

Nu har jag inget emot det thailändska köket, men om man, som jag, ofta äter på ganska enkla restauranger, kan man vilja ha lite variation från fläsk, nöt och kyckling. Här verkar det finnas mycket att välja på i matväg, och allt har sin egen unika smak.

Vid ett tillfälle satt vi på ännu ett ställe och här hade de enligt Berra de bästa befruktade kycklingäggen.
   Jag hackade loss skalet och tittade på det foster som jag snart skulle tugga i mig. Jag stärkte mig med en klunk Saigon Export, men sedan var jag ändå tvungen att gå in med skeden och försöka smaka på det kokta embryo som anklagande tycktes stirra på mig. En cykelriksha åkte förbi och när föraren såg vad jag var på gång att stoppa i mig gjorde han tummen upp.
   ”Här tycker dom att det är häftigt när västerlänningar vågar äta sånt här,” sade Berra, ”för det händer inte hela tiden. För mig tog det flera år innan jag vågade äta det här.”
   Jag stoppade in en bit i munnen och det var inte så dumt egentligen, bara jag hade sluppit veta vad det var jag tuggade på. Jag åt upp hela ägget medan Berra tog in ett till åt sig själv.
   Det var det långsammaste ägget jag någonsin har ätit.     

”Vietnam är världens näst största kaffeproducent efter Brasilien”, sade Berra och stannade till vid ett enkelt stånd – en kombinerad servering och motorcykelverkstad – med små plastbord och stolar ute på gatan som mer verkade passa in i en lekstuga för barn.
   ”Här brukar jag stanna för en kopp när jag har vägarna förbi.” Kvinnan som skötte om stället kände igen Berra och hälsade på oss med ett brett smil. Han beställde på vietnamesiska, med två fingrar i luften, och kaffet kom in, och när det hade slutat rinna genom den lilla plåtbehållaren och ner i glaset, smakade vi på det.
   Jag säger då det.         
   Vi satt där på våra små röda plaststolar, drack av det fantastiska kaffet och tittade på folkvimlet. Människorna som passerade såg oss i ögonen, de skrattade och ropade: ”Hello, how are you?”
   ”Det är något fel med västerlandet idag”, sade Berra eftertänksamt. ”Folk mår inte bra.”