osmoala

”… och dessutom förbjuds från och med nu religionen att komma närmare än hundra meter från vetenskapen.”
– Domaren i The Simpsons

”Upp med händerna det här är en vattenpistol, jag menar ett rån!” – Elmore Leonard


Plötsligt slår det mig och jag tycker att det är helt fantastiskt – jag var just här för tjuguåtta år sedan. 
   På den tiden bodde vi på nästa strand söderut, en enkel bungalowby med restaurangen på stranden och hyddorna en bit in bland palmerna.
   Idag har man huggit ner palmerna och byggt upp stora anläggningar längs hela sträckan.
   Jag hörde talas om den här lilla stranden, och eftersom jag inte hittade någon stig simmade jag runt klipporna som sträcker sig en bit ut från viken.
   Då fanns det ingenting här, bara den glittrande sanden, inga hyddor, ingen restaurang, inga människor.
   Och jag gillar det här stället fortfarande, så jag går upp och betalar notan, man skriver upp allt man handlar i en egen bok, säger att jag stannar en vecka till och får rabatt på hyddan för hela vistelsen.

Thailand har en befolkning på 65 miljoner och majoriteten är buddhister. Det finns grupper av en annan religiös övertygelse söderut, mot gränsen till Malaysia. Eftersom det tidigare har varit en och annan terroristattack där, avråder Svenska Ambassaden i Bangkok från resor i området.
   Vad är det med en del figurer – och inte bara de, utan också en och annan i det motsatta lägret – som, även om de bara utgör en liten del av mänskligheten, vill inget hellre än att se världen brinna?

Tag det här – jag sitter och läser Illustrerad Vetenskap på biblioteket hemma i Kalmar. 
   En man som jag är flyktigt bekant med kommer och sätter sig. Han synar vad det är för en tidskrift jag håller i handen och börjar fråga ut mig; hur är det, tror jag på en gud? Han förklarar hur viktigt det är att tro, på vilken gud som helst, så länge man vänder sig till en högre makt.
   Han accepterar inte mina svar utan börjar varva upp sig. Han fnyser åt min agnosticism och kallar det för nihilism.
   Här kan det vara bra att bena ut begreppen lite: en agnostiker är inte säker på att det faktiskt finns en gud, men om gud visar sig och säger, ”Här är jag”, visar upp några praktfulla underverk, böjer man sig inför fakta och säger kanske, ”Vad roligt – du är bättre än Mandrake!” Nihilism, däremot, handlar om ett totalt avståndstagande från alla former av, och normer för, en gemensam moral.
   Det är lite pinsamt eftersom folk runtomkring sitter och försöker läsa.
   Jag vet inte vad jag ska säga.
   ”Jag behöver inte religiösa kryckor för att kunna hålla mig till en etisk linje.” Nej, det säger jag inte.
   ”Religionens påbud tvingar vuxna människor att leva en infantil tillvaro – det måste vara underbart att aldrig behöva ta ett eget ansvar.” Säger jag inte heller.
   ”Gå härifrån! Det här är ett bibliotek och inte en debattlokal.” Nej.
   Det uppstår till och från situationer då jag först efteråt kommer på vad jag kunde ha sagt.  
   Och ibland hjälper det inte ens att ha rätt svar vid rätt läge.    

Detta, att buddhismen inte skapar sina egna förtryckarmekanismer kan vara en av anledningarna till att den allmänt – i vetenskapliga sammanhang som i praktiken – ofta betraktas mer som en filosofi än en religion.
   Och det är kanske buddhismens tanke att leva och låta leva, som får de lokala att hellre arbeta ihop till sin lön än att stjäla. De jobbar hela dagen, från morgon till kväll; de sopar, lagar mat, serverar, städar, diskar och tvättar åt turisterna som tillbringar tiden mellan stranden, restaurangen och bungalown.
   Det är totalt skilda världar, och jag undrar hur thailändarna egentligen tänker kring det, för deras del orättvisa arrangemanget, för de möter dig ständigt med ett glatt leende och med den vänliga hälsningsfrasen Sawadee kap!

”Jag tjänar 7.500 bath (1750 kronor) i månaden,” säger Lek och tar ännu en klunk Heineken. Ikväll pratar hon riktigt bra engelska. ”Jag skickar femtusen till min pappa och har tvåtusenfemhundra kvar att leva på. Jag jobbar varje dag och har inte haft semester på tjugo år.”
   Vi sitter tysta och betraktar havet och lyssnar på vågorna som slår mot stranden.
   Horisontlinjen lyser i ett pärlhalsband av jadegrönt från lamporna på fiskebåtarna som trålar efter squid.
   Det är bättre än på TV.
   Nästa gång ska jag fråga henne vad hon tycker om att jag tjänar så många gånger mer än vad hon gör.
   Men, inte nu.

Det ligger en kvarglömd kamera på bänken utanför en restaurang. När jag går förbi två timmar senare har någon lagt den på armstödet så att den ska vara lätt att hitta.
   Om detta hade varit Spanien skulle den ha varit borta på fem sekunder, plockad av en lokal tjuv. Eller kanske av den där gänglige grabben som jag en gång träffade. Med en rak höger. Som skickade, sedan med hjälp av Guardia Civil, honom tillbaka till andra sidan av Gibraltarsundet.

Här är det bara en som har försökt stjäla från mig hittills.
   När jag sitter på kvällen och läser, hoppar plötsligt en råtta, vig som en katt, upp på verandabordet. Den landar på min underarm och jag känner dess små klor mot huden när den gör en rivstart ut på bordet och börjar leta efter något ätbart.
   Jag far upp från stolen och råttan hoppar ner på golvet, nosar omkring i snäva cirklar, pigg och rask som om den strax innan har satt i sig en burk kaffebönor; den stannar till vid den öppna dörren till hyddan, kikar in och kikar sedan på mig – jag jagar iväg den med en sopborste och den skjuter iväg ner, under hyddan.
   Där den har fem söta barn. Nej, det vet jag ju ingenting om.
   Men, jag ser den inte så ofta. Vi har kanske olika scheman.