osmoala

Kanske finns det någon pryd person som tycker att jag är lite pinsam med mina stundtals, men ändå ganska sällsynt förekommande skildringar av kvinnor. Tja, i så fall vet jag inte vad jag ska säga om det hela, för här kommer det en till.

Det var lite synd att jag inte kunde kommunicera med de flesta av de lokala här. Jag ville veta vad de tänkte och vad de pratade om, men det var ingen som kunde svenska.
   Eftersom de flesta turister som fanns i Mui Ne vid den här årstiden var ryssar, de höll sig gärna för sig själva och det var annars ganska tomt på folk med de flesta restauranger oftast gapande tomma på kvällarna, växlade jag på flera dagar inte många ord med någon annan människa, förutom med Hai.

Hai låg i min säng och skakade på huvudet åt Berras olika utbrott. ”No good”, sade hon.  
   Jag vet inte vad den gamle filuren hade planerat men jag misstänkte att en av anledningarna till hans hastiga uppbrott var just att hon brukade vara här. Han hade bokat upp sig för en hel månad och fått en kraftig rabatt men sedan när han fick nog, som han verkade få rätt ofta, gav han sig iväg och betalade bara för de nätter han hade använt rummet. Det var skönt att slippa hans känslomässiga berg-och dalbana, för han var i konflikt med människor varje dag.
   I Saigon skällde han ut den trevliga receptionisten på hotellet för att hon inte lyckades skaffa fram ett telefonkort till honom fort nog, ”This is not okay, it’s not okay!” Hon skrattade generat och Berra vände sig mot mig, ”Och så bara skrattar dom när man säger till dom”. Bakom hans rygg skakade kvinnan till mig menande på huvudet, med höjda ögonbryn.
   Här i Mui Ne satt vi på en restaurang och Berra exploderade för att han tyckte att värdparets sexåriga dotter hade TV:n på för högt, ”It’s too loud – I don’t come back here!”
   På ett annat ställe retade han upp sig på att ölen kostade nästan två kronor för mycket, ”Aha, so we don’t drink beer here anymore!”

Jag gick längs stranden till fiskebyn. Jag hade varit här ett par gånger med scooter men det var bara tre kilometer längs sanden som ramade in en liten bit av Sydkinesiska sjön. Längre bort från byn låg de röda sanddynerna, och sedan den andra stranden där det blåste friska vindar och draksurfarna tog sats mot vågorna och flög upp i luften med sprattlande ben kopplade till de korta brädorna.
   Jag letade efter kvinnan som hade en köksvagn med goda baguetter med krispig anka men hon var inte där, så jag satte mig på en gatuservering och beställde lunch. Ölet kostade tre och sexti och maten gick på dubbelt så mycket.

När jag kom tillbaka berättade Hai att Berra hade varit här. Han hade gasat sin scooter som en annan frustrerad tonårsgrabb, letat efter något han hade glömt och varit allmänt otrevlig. Till slut hade Hai sagt åt honom, ”Get out!”
   Han lät mer och mer som en människa på gränsen till ett sammanbrott, och om han började må riktigt dåligt skulle jag stötta honom så gott jag kunde. Jag visste var han bodde men just nu hade jag ändå ingen avsikt att söka upp honom. När inte allting längre kretsade kring Berra kändes det som att jag hade påbörjat en ny semester.

Tydligen tyckte Hai att ämnet var avslutat för hon sträckte på sig, vällustigt som en katt framför den tända brasan, hon log och sade: ”Now finished.”