osmoala

Chelsey och jag åkte upp till Bangkok. Det var praktiskt att resa med henne. Hon gick och skaffade biljetter till bussen medan jag satte mig på en restaurang och blandade öl och Sprite och is. Hon kom tillbaka och jag sade:
   ”Jag är så avslappnad efter tre veckor på Koh Samet så jag tror att ingenting kommer någonsin att störa mig igen.”
   ”Jag vet vad du menar.”
   Hon pekade på de röda prickarna på sin arm. ”Vad är det här?”
   ”Dom kommer från några små kryp som bits. Dom är svåra att se, men dom attackerar dig när du sover. Dom marscherar i tusental på en lång rad. Och dom har ett eget soundtrack – pompompompompom!”
   ”Spelar dom trummor?”
   ”Ja, grabbarna längst fram slår på trummor.”
   ”Och dom längst bak spelar flöjt.” Hon spelade med fingrarna framför munnen på en imaginär flöjt samtidigt som hon vaggade med huvudet och visslade.

Hon var från Hawaii, precis som Jane. ”I come from the big island”, sade hon. ”Jag jobbade på en gård som odlar organiska grönsaker och sånt.”
   Hon hade lämnat sitt lärarjobb i Bangkok efter fem veckor. ”I had to get out.” Hon smuttade på en Sang Som med coke. ”Jag tänker resa runt i Asien i ett år”, sade hon obekymrat. Hon verkade ta livet med en klackspark och det var ju helt rätt inställning.

Och, fast jag kallade henne hippie girl var hon en förnuftig typ. Med sin lugna och eftertänksamma amerikanska dialekt resonerade hon kring livets stora och små gåtor, och hon brydde sig inte om att skaffa sig en massa antaganden eller förutfattade meningar om vare sig andra människor eller något annat. Hon gick alltid barfota och hon klättrade som en bergsget över klipporna när vi gick mellan stränderna. Vi gick så långt söderut man kunde komma och låg sedan i sanden och dök i vattnet. "Jag kommer att sakna den här ön”, sade jag och hon svarade, ”Du kan alltid komma tillbaka”. 
   Vi gick tillbaka och över till västra sidan och jag visade henne stranden med lyxhyddorna. Hon tyckte att det var fascinerande. Men hon tyckte i och för sig att det mesta var fascinerande; hon var nyfiken och framåtlutad, passionerad i sitt resande, glad och ivrig inför möjligheten att ständigt uppleva nya saker. Och det fanns alltid en ny strand att upptäcka. 

Andra kvällen låg vi på stranden på dynorna till en restaurang. Vi åt helgrillad fisk, olika musslor och jätteräkor. Det var fullt med folk och fyrverkerierna exploderade i skyn för det var avslutningen på kungens födelsedagsfirande. Det kom ett medelålders norskt par och satte sig. Hon hette Gro och hon beställde in fyra stora flaskor med Singha åt gången. Hon hällde upp i mitt glas och frågade: ”Är det där din flickvän?”
   ”Nej, vi är bara kompisar. Men din man verkar lite betagen av henne.”
   ”Du, vi har varit gifta så länge att jag har lämnat det där med svartsjuka bakom mig.”

Vi skiljdes åt på busstationen med en kram. Chelsey skulle tillbaka till sitt rum för att packa. Imorgon skulle hon flyga till Filippinerna.
   ”I’ll see you”, sade hon.
   “Yes, see you. Somewhere over the rainbow.”