Städer och stränder
Jag flydde bort från den vansinniga trafiken in i parken och satte mig och mediterade över stadslivets fram- och baksidor. Men det enda jag kom fram till var att jag var sugen på fårkött. Och det är ju i alla fall en av fördelarna med en storstad, att man kan få det mesta som man vill ha.
Så jag gick och satte mig på en indisk restaurang, beställde Mutton masala och pratade med Roland. Han var tysk från Bayern, pensionerad och tillbringade vintrarna halvårsvis i Vietnam. Hans runda flaskbottenglasögon fick hans ögon att se abnormt stora ut, som en galen vetenskapsman i en amerikansk krigsfilm om andra världskriget, men han visade sig vara både lättsam och humoristisk.
”Vietnameserna verkar vara ett trivsamt folk sade jag apropå hans fråga om vad jag tyckte om landet.”
”Ja, det är sant. Men även här kan man bli lurad.”
”Jaså?”
Roland berättade en historia om hur han hade åkt taxi här i Saigon och en bekant till chauffören hade en brors- eller systerdotter som ville öva sin engelska. Så Roland åkte med och hamnade i ett kortspel som kostade honom tretusen dollar.
”Dom la nåt i min drink.”
”Really?”
”Ja, det måste dom ha gjort. För jag kände mig så lycklig.”
Jag tyckte att det var märkligt att en så gammal reseräv som han skulle falla för ett så simpelt trick som detta.
”Det var inte så lätt att se. Och ändå följde dom med mig till ATM-maskinen för att ta ut pengar, för alla hade stora högar med pengar på bordet och sa att det är så man spelar här – pengarna på bordet”
”Och du kände dig lycklig?”
”Jag var fullständigt lycklig. Även när jag höll på och förlorade pengar skrattade jag bara. Men,” sade han, ryckte på axlarna och plirade vänligt mot mig med sina flaskbottnar, ”jag förlorade bara tretusen. Jag pratade med en som förlorade åttatusen.”
Jag sitter på mitt favorithak och eftersom det är fullt med folk blir jag tillfrågad om det kan få sitta en västerländsk kvinna vid mitt bord.
Hon heter Lucy och kommer från Australien. Vi äter middag och går efteråt och tar en drink. Hon ska stanna några dagar i Saigon och sedan leta sig upp mot Hanoi upp i norr, som ligger en sjuttonhundrafemtio kilometer bort.
”Varför ska du åka dit? Undrar jag. ”Det är kallt där, du vet.”
”För att det finns där.”
Den cp-skadade unga kvinnan som jag tidigare köpte min guidebok av kommer och sätter sig. Hon känner igen mig och hon kånkar som alltid på en imponerande boktrave. Lucy tittar på en likadan som jag köpte – Lonely Planet om Vietnam.
”Det är en kopia, du vet?”
”Jaså?”
”Kolla själv. Men jag tyckte lite synd om henne. Och där står ändå allt man behöver veta, och den håller ihop än så länge.”
Lucy köper den, men hon får förmodligen en sämre kopia för en del av texten är uppochner, och hon pekar på en sida – ”Det här måste jag ha en spegel för att kunna läsa”. Texten går från höger till vänster. Jag gör som vietnameserna – när det blir lite pinsamt skrattar jag bara, och hon skrattar med och rycker på axlarna och tänder en cigarett. Det är något med kvinnor som röker. De lämnar de små bekymren bakom sig med ett halsbloss.
Hon landade föregående kväll från Sydney och är fullständigt jetlaggad, så fast hon är på glatt humör börjar hon gäspa mer och mer som kvällen fortgår.
Eller så är det mina usla skämt.
Efter att ha rest i över tretton timmar, taxi, buss, nattbuss, snabbkatamaran och ännu en taxi är jag på Long Beach i Phu Cuoc. Ryskorna som jag på bussen visade Batman på min dator har biljetter till den andra snabbåten, och den har ett lite fräsigare namn än min Savanna, nämligen Superdong.
Det är högsäsong och det tycks vara omöjligt att hitta ett rum och fast jag letar i flera timmar är mitt bästa erbjudande såhär långt en natt i en hammock i trädgården till ett guest house för fem dollar. Sedan får jag äntligen ett rum för tjugo dollar, ett kyffe på huvudgatan en bra bit från allt utom den ständiga trafiken.
Jag går och sätter mig på en restaurang vid havet. Efter sju veckors resande är jag ganska luttrad vid palmstränder och även om jag har hört hur fantastiskt det här stället ska vara gjör jag inte precis volter av glädje. Här är det par och familjer, ensamresenärens värsta gissel, för de håller sig alltid för sig själva.
Det kommer ett svenskt gäng och sätter sig vid bordet intill och den feta av mammorna berättar med hög röst om sina förlossningskomplikationer. Jag stirrar på det chiliröda stekta riset med nötkött och försöker tugga i mig det jag precis har stoppat i munnen. Sedan mästrar hon sina barn, ”Nej, du får ingen läsk – det är vatten som gäller för dej!” Samtidigt halsar hon rejäla klunkar ur en ölflaska. Sedan riktar hon sig till den andra sonen, ”Och du ska göra precis som jag säger, och jag säger bara – cross my heart!” Utmanar hon. Hon lyfter på sina solglasögon och stirrar på sonen, ”Se mig i ögona, hör du vad jag säger? Va sa ja precis?”
Männen håller tyst, som män ofta gör då det finns med en kvinna i sällskapet, beredd att när som helst börja prata om sina förlossningskomplikationer. De är tio personer, två par och sex barn som är här på en tvåveckors charterresa, men det är ingen av dem som verkar ha speciellt roligt.
Det är skönt att bara betala och kunna resa sig och gå härifrån. Jag går i vattenbrynet och vattnet svalkar fötterna och den milda brisen masserar smekande mina trumhinnor.
