En sandkrabbas betraktelser
Ur ett sociologiskt perspektiv kan en människa som reser omkring i världen ses som en ´vandrare´.
Vandraren var den som i forna tiders bysamhällen dök upp en dag, utan förvarning och sedan efter några dagar försvann lika plötsligt som han hade kommit, för det var oftast en han.
Inför vandraren passade byborna att ibland att berätta sina intimaste hemligheter för det var liten risk att han skulle föra det vidare inom byn där han inte hade några kopplingar.
Han var en medmänniska för vilken bybon kunde dela med sig av sina sorger och glädjeämnen, för det finns hos människan en vilja att berätta, men dessa historier skulle inte kunna användas mot honom eller henne, för vandraren var isolerad från bygemenskapen, och därför kunde han heller inte föra skvaller vidare.
Det är kanske därför det är så lätt att träffa nya människor när man var på resande fot. Folk kommer närmare varandra och bygger upp förtroenden som skulle ta mycket längre tid hemma, i din egen lilla stad.
Sandkrabborna kilade omkring sidlänges på stranden och letade efter något ätbart i uppspolade krabbor, musslor och snäckor. De borrade lätt sig ner i sanden och när de kände vibrationerna av dina fötter pilade de blixtsnabbt ner i sina små hål och kurade tills kusten var klar.
Jag lade mig i den gyllengula sanden som påminde om Fantomens paradisiska ö Keela-Wee, där sandkornen till hälften består av rent guld. En sandkrabba borrade upp sig under min rygg, kände två gånger lite försiktigt med sina små klor mot min hud och gömde sig igen. Jag vände mig om och betraktade hålet som den lilla krabaten hade grävt fram tills den visade sig igen. Den här var nästan genomskinlig i sin färglöshet, van som den var att leva under jord. Jag tittade på den och den tittade på mig, från kanske två decimeters håll, och den bestämde sig tydligen att jag var för stor att äta upp, i alla fall i mitt tillfälligt levande tillstånd så den backade sakta ner i hålet igen. Jag tyckte att det såg ut som den skakade på huvudet.
