Tillbaka i Bangkok
När jag dör vill jag komma till Himlen, vad i Helvete det nu är för något. – Ayn Rand
Bangkok kan vara ett himmelrike eller ett helvete, beroende på vilket humör du är på. Det är den galnaste staden jag har besökt och den får New York att framstå som en picknick med scouterna.
Jag landade i vad som bara för några dagar sedan var en monsundränkt stad som pallade upp sandsäckar mot de stigande vattenmassorna från Chao Phraya-floden. Nu hade det slutat regna, men det var fortfarande undantagstillstånd som gällde sedan kravallerna i våras.
Jag orkade inte vänta på tvåans buss till Khao San Road och jag ville åka i en luftkonditionerad bil, så jag vinkade till mig en taxi, för fast klockan bara var fem på morgonen var luften en het, dyngsur filt och det var lika varmt som i en bastu. En svensk bastu i och för sig, men i alla fall.
Under mellanlandningen i Kiev var det en härlig röra och vi i transit fick köa oss upp för en trång trappa och sedan ner igen för det var ingen som verkade kunna tala om vart vi skulle vända oss. Avgångshallen var en stor lagerlokal och i ett hörn hade de trängt ihop ett litet sunkhak och satt upp en skylt med namnet The Irish Bar. Jag satte mig och tog en Warsteiner.
Jag visste att jag var på väg åt rätt håll för solen sken och ölen var billigare än på Arlanda.
Jag vinkade hejdå till Martin och Henrik, som letade efter bussen till Phuket, och åkte till Palace Inn. Jag ställde väskan på rummet och gick ut på stan.
Soi Rambuttri var ett lugnt och trevligt stråk i närheten av Khao San. Jag hade bott här senast i februari. Gatubeläggningen bestod av terrakottafärgade plattor i stället för asfalt och påminde om golvet i ett kaklat kök. Det låg på baksidan av ett inhägnat tempelområde och den gröna växtligheten sträckte sig över staketet och ut mot gatan; ekorrarna sprang längst elledningarna och kakaduorna stämde upp i hesa falsettskrik. Aromerna från de morgontidiga köken kittlade näsan. Jag satte mig och beställde bläckfisk med basilika, chili, vitlök och ris.
Charles tog sin öl och sina anteckningar och flyttade över till mitt bord.
”Jag kommer från Colorado, men jag har studerat i tre och en halv månad på en buddistskola här i Bangkok.”
Han tog en klunk Chang. ”Munkarna här kan inte uttala mitt namn – varken Charles eller Charlie – så de kallar mig Adam.”
Han såg ut som en sökare. ”Så, du är en sökare?”
”Ja-” han funderade ett par sekunder, ”jag tror att jag är en sökare.” Han såg så allvarlig ut för ett ögonblick att jag nästan började gapskratta, samtidigt som jag tyckte nästan lite synd om honom. ”Vet du”, fortsatte han, ”att det finns en grundläggande idé inom buddismen – att ingenting av det här är på riktigt? Att allting bara är en illusion?”
”Jaså?” sade jag och lånade ett citat av Woody Allen; ”I så fall har jag definitivt betalat för mycket för min matta.”
”Så”, frågade jag, ”det är begäret som driver oss?"
”Just det!” svarade han och beställde in mer Chang. Och det var verkligen imponerande med vilken hastighet han började hälla i sig den ena ölen efter den andra, samtidigt som han kedjerökte mina LM – speciellt med tanke på att han var mitt uppe i ett projekt att just komma över sina begär.
Vi gick över till Khao San och Charlie ville fortsätta att dricka öl. Jag kände mig ordentligt jetlaggad. Och fast klockan bara var två på eftermiddagen gick jag upp på rummet och somnade snabbt i en drömlös sömn.
