osmoala

Äktenskap är en bra sak, men jag tycker det är onödigt att göra det till en vana. – Somerset Maugham

 Eftersom jag varken hade en fru eller förmodligen aldrig varit en speciellt kollektiv typ var det egentligen ganska lätt att den här gången packa väskan, lämna huset och låsa dörren.
  Jag var också i ett läge där jag inte var beroende av någon och ingen var beroende av mig – Moa, till exempel hade jobb, lägenhet, studier och tre långresor bakom sig, och klarade sig säkert alldeles utmärkt utan min ständiga närvaro – så jag kunde egentligen göra vad jag ville.
  
Och fast jag såg fram emot det hela var det ju inte enbart superfantastiskt att ge sig iväg; de sociala och samhälleliga strukturer som genomsyrar mitt vardagsliv ger upphov till vanor och rutiner som skapar kontinuitet och mening åt tillvaron och får mig att känna mig trygg. 
    Men, de här vanorna invaggar mig också in i en föreställning om att jag inte klarar mig utan allt det som jag har runt omkring mig. Det är bara en illusion, jag vet, men det är en seglivad sådan.
   Det är möjligt att jag såhär i skarven mellan mina båda liv kände en stöt av separationsångest. Jag försökte inför det förestående självvalda utanförskapet att tänka på de mindre smickrande sidorna av kollektivt liv:

Det är människans ständiga behov av att tillhöra en utvald grupp som har gett världen alla fanatiker, fotbollshuliganer, fundamentalister, diktatorer, gated communities, gatugäng, krogköer, krigsherrar, kriminella motorcykelgäng, lasermän, maffior, manipulerare, mobbare, moralister, näthatare, parasiter, sektledare, självmordsbombare, snyltare, terrorister, torterare och tyranner.  
    För att nu inte tala om samtliga krig – igår, idag och imorgon.

Det tog mig alltid ett par veckor i början av varje resa innan jag fattade att jag inte behövde vara oumbärlig för min omgivning – och att alla människor har rätt att existera för sin egen skull.
   Och sedan, när de normer och värderingar och regler som fjättrar individen vid ett samhälle, på gott och ont, började skalas av mig – det var som att ömsa skinn – kände jag mig plötsligt och tillfälligt fri och lösgjord, från kanske just de bojor som fick självaste Strindberg en gång i tiden att utbrista i ett: ”Vi vantrivs i kulturen!”         

 Men just nu var det resfeber, ja, jag kunde bitvis tycka att det var nästan lite kusligt med dessa dramatiska förändringar; jag hade ett hus med trädgård och bil och gym och bastu, och nu skulle jag byta detta mot vad som rymdes i en sportbag; jag skulle byta tv:n mot ett panorama; hemmalagade middagar mot restaurangmat; pjäxor mot flip-flops; mörker mot ljus; jobb mot sovmorgnar.             

Nu kunde jag i och för sig tycka att lönearbete var ett överskattat nöje, men jag hade i alla fall fått ihop tillräckligt med valuta för att kunna klara mig hyfsat över vintern i tropikerna.

Hur lång den vintern skulle bli var i och för sig en öppen fråga eftersom jag flög iväg på en enkelbiljett.