Jetlag
Jag var fullständigt jetlaggad i flera dygn. Det ville inte gå över och det kändes kanske som en depression; jag sov korta stunder under konstiga tider för att vakna upp med ett förvirrat ryck; jag hade svårt att koncentrera mig och ingenting kändes roligt; jag hade ingen aptit och jag led av en förlamande trötthet, men det var ändå svårt att somna.
När jag vaknade ur min tillfälliga sömn till en förvirrad vakenhet som drev ut mig på gatorna gick jag till Mays bar. Han hade byggt ut och det hängde ett glatt gäng med faranger och lokala kring bardisken och de små runda borden. Mays döva ladyboy till syster serverade; May tecknade till henne och hon hällde upp.
De var strävsamma människor; de höll öppet tills den sista gästen hade gått och sedan sov May på förmiddagen på en tältsäng inne i baren tills det var dags att öppna igen. Hans syster – eller tekniskt sett var det kanske hans bror? – sov bakom bardisken och hon lutade sitt huvud mot sammanpressade händer för att visa hur trött hon var.
Vi var alla trötta, av olika anledningar, med de klagade inte. Jag tog en taxi till Computer World och chauffören konstaterade sakligt att han jobbade från tio på förmiddagen till elva på kvällen, varje dag, sju dagar i veckan.
Jag tittade ut genom taxifönstret och vissa delar av staden såg exakt likadant U-landsaktiga ut som när jag var här i tjugoårsåldern. Computer World var ett storslaget bygge och alla butikerna handlade med elektronik. Jag köpte en kabel till datorn för att komma åt det asiatiska elnätet. Den kostade fem kronor.
Jag flyttade från det kaotiska Khao San till en sidogata till Soy Rambuttri och efter några dagar kände jag att krafterna och livslusten började återvända. Fast jag hade fortfarande inte vant mig vid den ständiga hettan, som var som ett främmande väsen från en annan planet.
Rob och Julie hade flugit hit från London två dagar tidigare och vi bodde på samma hotell.
Rob var jetlaggad.
”It’s terrible”, sa han. ”Det är som om hjärnan och kroppen inte hänger ihop.”
De skulle flyga till Vietnam i slutet av december.
”Jag är säker på att vi ses där. Det är verkligen amazing hur man stöter ihop med folk igen som man träffar under resans gång.”
Jag höll med, det hände mig hela tiden. Det var verkligen amazing.
När jag nu äntligen hade kommit in i rätt tidsrytm vaknade jag senast klockan sex på morgonen och jag studsade upp ur sängen. Jag var häpen över min nyvunna präktighet.
Ute på gatorna var frukosten i full gång och jag satte mig på enkla sjapp och beställde fläsk med sötsur sår, kycklingcurry och fantastiska rökta korvar.
Jag började njuta av mina lediga dagar.
På gatan gick morgonfulla turister skrålande omkring med ölflaskor i nävarna, för detta var nära Khao San, och de accepterades som ett naturligt inslag av de idogt arbetande lokalborna som ägnade dem samma likgiltiga uppmärksamhet som de ägnade åt en och annan fet råtta som sprang runt benen på orangeklädda barfotamunkar som gick mellan restaurangerna och hämtade upp plastpåsar med dagens gratisranson.
Jag gick tillbaka till hotellet och studerade en liten fluga som kröp över tvättfatet på mitt rum där luftkonditioneringen och fläkten ständigt gick på högvarv.
Han hade ingen aning om att han var i Bangkok.
