osmoala

”Så, vad är din attityd till Sverige?” undrade Phil.
   ”Jag tycker att Sverige är ett fantastiskt land, speciellt på sommaren, och det är kanske ett av de bästa länderna i världen att bo i.”
   Jag var glad att säga det också, för, ibland när du mötte svenskar utomlands skulle det klagas över det egna landet och jag var trött på gnällsnacket.
   ”Och hur är klimatet?”
   ”Någon sa att det påminner om delar av Kanada. På vintern är det kallt och en del snö, om du har ett dagjobb är det mörkt när du åker till jobbet och mörkt när du åker hem. Men på sommaren blommar allting upp och luften är fräsch att andas. Till skillnad från – jag vet inte om du har tänkt på det – tropikerna, där allting blommar hela tiden och växtligheten har en svag doft av förruttnelse.”
  
Jag gick ner till hamnen förbi alla butikerna och här var byn som en hel liten stad. Jag satte mig längst ut på restaurangen som låg där vid piren och beställde fried rice with basil leaves and squid.
   Det kom en strid ström av passagerarbåtar från fastlandet som ankrade bara några meter från mitt bord och i luften låg den behagliga doften av dieselrök och saltvatten. Båtarna hade namn som Sirichai och Silversand, de var rostiga och skamfilade med avflagnad målarfärg, men de gjorde sitt jobb.
   Scenen var som tagen ur ett Tintin-album, men istället för kapten Haddock och professor Kalkyl stömmade det ut horder av ryggsäcksluffare som gav inkomster till alla guest houses och restauranger, butiker och scooteruthyrare, massageinstitut, tatuerare, glädjeflickor, dykskolor och kokosnötsförsäljare.

Phil sa: ”Det är märkligt i Thailand att ena stunden har du ett påkostat jättebygge som ser bra ut åt alla håll och två sekunder senare vadar du nästan till fotknölarna i avdumpade sopor.”
   Vi hade precis vandrat runt på det kanske mest exklusiva hotellet i byn med en frukostbuffé för 254 bath och en musikanläggning som fick Phil att se sig om efter orkestern, och nu, strax efteråt gick vi bland skräphögar som fick oss att hålla för näsan, och händerna över de kaffemuggar vi bar på.

Vi gick ner till baren där vi hade stämt ett möte med Heiko, tysken från Berlin som vi hade träffat på båten från fastlandet. Vi var en halvtimme försenade eftersom klockan på restaurangen där vi hade ätit papayasallad med bitar av grillat fläskkött hade visat fel tid.
   Heiko satt där och vi gick ner till en strandbar, lade oss på dynorna och beställde en hela Sam Song, cola och en hink med is.
   Det var här folk samlades för att koppla av efter en hård dag på stranden med att göra ingenting.
   Drinkarna kom, vi hällde upp och technon startade. Vi tittade på varandra, misstroget, med öppna munnar.
   ”I hate techno,” sa Heiko.
   ”I hate it too,” instämde Phil.
   De båda tittade uppfordrande på mig.
   ”Okay, I hate it.” Jag tänkte försöka berätta om hur tvåtakten i rytmen påverkade medvetandet med sitt envetna sätt att försöka spränga sönder tankarna hos lyssnaren, men det var svårt att ens höra sin egen röst, så vi skålade istället.

Mariella hade en härligt sjungande dialekt och yviga gester. Hon skrattade på italienska.
   Hon sa: ”No no no, jag kan inte sitta ner, för jag är på väg till 7Eleven för att köpa några saker som jag behöver.”
   ”Var ligger det?”
   Hon satte sig ner och förklarade vägen.
   ”Du går ner för trapporna och direkt till stranden. Sedan tar du till vänster, och det är kortare väg att gå längs stranden än längs huvudvägen.” Hon pekade med hela armen norrut.
   ”Really?”
   ”Yes yes yes, det är sant! Och det är säkrare att gå på stranden än på vägen, det är på grund av trafiken, du vet.”
   Hon reste sig och gick iväg med sina ständigt rörliga händer och den röda kjolen som gungade kring hennes latinska höfter. Hon hade sagt något om att åka tillbaka till Rom någon av de här dagarna, men inte när. För mig fick hon gärna stanna kvar ett tag till – dels för att hon var ett färgsprakande fyrverkeri, men också för att alla mänskliga kulturer behöver fler av hennes sort.
   Jag skulle tala om det om jag träffade henne igen.