osmoala

När jag läser igenom vad jag skrivit inser jag att det inte var helt snyggt att lämna en kvinna jag hade ett fast förhållande med för att ge mig iväg på en långresa. Men det var då, och det är inte så mycket jag kan göra åt det idag.

Ibland kan vårt undermedvetna spela oss en del lustiga små spratt.
   Det var en gång för länge sedan när jag kom hem efter en jordenruntresa och sov över första natten hos min dåvarande flickvän. På morgonen ruskade hon liv i min jetlaggade kropp.
   ”Vet du att du pratade i sömnen i natt?” sade hon. Hon var ursinnig.
   ”Jaså? Vad sa jag?"
   ”Det skulle du gärna vilja veta, va?” Hon slog mig på axeln. ”Din jävla idiot!”
   ”Jag fattar ingenting. Vad är det som har hänt? Berätta.”
   Hon började gråta.
   ”Snälla du…” Jag försökte hålla om henne men hon knuffade bort mig. Hon var otröstlig.
   Efter en stund insåg jag att det här kunde dra ut på tiden och försökte med omvänd psykologi.
   ”Du behöver inte berätta om du inte vill.” Jag gick och tog en dusch.
   När jag kom ut igen såg hon mer samlad ut men hennes ögon var fortfarande röda.
   ”Vill du verkligen veta vad du sa?”
   ”Självklart.” Jag försökte hålla om henne igen.
   ”Nej, rör mig inte! Först vill jag att du ska få höra vad du pratade om. Och jag vill titta dig i ögonen när jag säger det.
   ”Okay.”
   Hon spände blicken i mig och gjorde en paus.
   ”Är du beredd?”
   ”Jag är beredd.”
   ”Var har du negresserna?"
   ”Va?”
   ”Ja. Det var vad du sa. Du ruskade om mig så att jag vaknade och du frågade: ’Var har du negresserna?’ Så nu vill jag veta vad var det för negresser du pratade om och vad gjorde du med dom?”

Jag hade inte, och har fortfarande inte idag, något minne av att ens ha pratat med några som helst kvinnor av afrikansk härkomst.
   Ibland är människan ett mysterium.
   Eller så är det bara jag.


Mariella hade åkt. Phil hade åkt. Heiko visste jag inte var han bodde. Jag kände mig ensam.
   Med tunga steg gick jag uppför trappan till guest houset, och när jag kom in i foajén råkade jag trampa den gamla och orkeslösa hunden som låg på golvet vid receptionen på svansen.  
   Hon ylade till av smärta, tog sig sakta upp på fötter och linkade iväg.
   Jag bad så hemskt mycket om ursäkt till värdparet som satt vid bordet intill. Jag kände mig nästan gråtfärdig över att ha plågat det stackars djuret som var halt och lytt, fullständigt blind, försökte mödosamt orientera sig fram med hjälp av luktsinnet, och hade kanske fyra veckor kvar att leva.
   De skrattade överseende och bad mig sitta ner tillsammans med dem. Det var Pim, frun, som skötte receptionen, maken Nai som skötte vaktmästeriet och extrajobbade som postbud på ön, och det var de två unga grabbarna Low och Kong som hjälpte till med allt möjligt. Det stod fullt med mat och öl på bordet.
   Jag tackade nej till maten eftersom jag precis hade ätit. Vi drack öl och drinkar. Det var roligt att sitta tillsammans med de här glada människorna och jag blev på bättre och bättre humör vid varje kollektiv skrattsalva.

När Pim gick för att natta den femåriga dottern följde jag med Nai, Low och Kong ner för trapporna till Naga Bar som låg på stranden. En kvinnlig dj skötte musiken och det fanns både biljardbord och en thaiboxningsring.
   Jag bjöd hela gänget på öl som tack för gästfriheten tidigare, och vi spelade biljard och dansade med händerna i luften.


Om man räknade nästan tjugofem kronor för hundra bath, betalade jag sjuttifem för bungalown som låg inbäddad i djungelgrönskan, uppför trapporna ett par minuter från stranden. En tallrik fried rice eller pad thai med antingen, squid, prawns, beef, pork eller chicken kostade runt tolv kronor och detta kunde du skölja ner med en Pepsi för en femma, eller en stor Chang för femton. En och en halv liter vatten, som det gick åt en del av på dagarna, kostade en femma.
   Det mesta var alltså hyfsat billigt, men om man ville börja storäta till exempel choklad och annat godis, som allting var importerat, blev det dyrare – en liten bit Snickers eller Japp som man fick tre för tolv kronor hemma, kostade här en tia styck.
   Det fanns en uppsjö av restauranger och barer längs stranden och i byn vid hamnen, och eftersom turistsäsongen ännu inte hade startat på allvar fanns det alltid gott om plats överallt.


Hela östra kusten, och stora delar av den västra, bestod av sand. Jag gick söderut och stränderna avlöste varandra.
   I en liten vik, med hyddorna placerade i skuggan av de vajande palmerna pratade jag med Jane. Hon var ljushårig och slank och med en klädsam solbränna. Hon var från Hawaii.
   ”Jag har kommit till Thailand sedan åttiotalet, men jag gillar den här lilla stranden – restaurangen och hyddorna ägs av samma familj och det är mer som back in those days.”
   Hon fortsatte innan jag hann säga något.
   ”Jag jobbar som stewardess på ett kryssningsfartyg och åker runt i fyra månader i jobbet och sedan är jag ledig i fyra månader. Eftersom båtens hemmahamn är Singapore flyger dom mig dit och hem, men jag väljer ofta att börja min semester i Singapore.”
   Hon gick på som ett expresståg.
   Och försökte man få in en stickkommentar var det inte bara att snällt vänta på sin tur – det var mer som att stoppa ett självspelande piano genom att bända upp locket med hjälp av en kofot.
   Men, jag tycker att det är fascinerande hur en del människor väljer att leva sina liv. Och hon hade ett glatt humör. Så vi bestämde att mötas över en drink nästa dag.