osmoala

Säga vad man vill om verkligheten, men det är i alla fall enda stället där man kan få tag i en hyfsad stek. – Woody Allen

Det tog inte lång stund innan jag hade klurat ut hur man skulle sköta den här mp3:n jag hade fått av Moa och plötsligt hade jag ett soundtrack till min resa söderut: Cure med Friday I’m in Love. Palmerna flög förbi utanför. Här var det fredag hela veckan, om man ville.

Backpackers är ett märkligt folkslag; Det reser runt hela tiden i jakten på det perfekta stället, den perfekta stranden, det perfekta tillståndet – och när de väl hittar det kan de inte komma fort nog därifrån. Jag tycker att det är opraktiskt, för resandet är inte så mycket en flykt från någonting, utan mer en metod att hitta till någonting – nämligen sig själv.
   Samtidigt var det kul att träffa nya människor hela tiden, vi umgicks intensivt i några dagar och kvällar, vi drog våra bästa historier för varandra och sedan skiljdes vi åt innan våra mest usla vitsar hann ikapp oss.

 Nu var inte Phil någon backpacker egentligen; han hade tagit en veckas ledigt från sitt jobb som lärare i Taiwan där han undervisade mellanstadieelever i en liten stad.
   ”It’s a pretty good life,” sade han, “det är ett genomärligt samhälle – om de ger dig för lite växel i en butik, och upptäcker det, springer de efter dig och ger dig resten – och jag skulle kunna tänka mig att bosätta mig där för gott.”
   Han förklarade sin bakgrund: ”Jag föddes som grekcypriot, växte upp i Ontario, i Kanada, och nu trivs jag i den här delen av världen. Jag antar att det ger mig perspektiv på saker och ting.”
   ”Oh, yeah?”
   ”Javisst. Jag tror att ingenting är gratis i livet. Om man vill ha något får man se till att skaffa det själv.”
   Vi gick ner till stranden där det var fullt med folk som låg på liggmadrasser utanför restaurangerna och kvällsmörkret lystes upp av eldkastarshower och en och annan lysraket.   
   Det var en härlig stämning. Vi lade oss ner vid ett bord och beställde Chang.
   ”This is so fucking awesome,” utbrast Phil och grinade brett.  
   Vi återgick till vårt samtal om verklighetens natur. Phil sade:
   ”Jag tror att den här fantastiska stranden existerar även om jag inte är här och betraktar den.”
   Jag kom att tänka på Charlie i Bangkok, som grubblade på om inte allt vi upplever är en dröm, att verkligheten är en illusion.
   ”Det gör dig kanske till en objektivist,” sade jag.
   ”Objektivist?”
   ”Objektivist.”
   Jag berättade om Ayn Rand och Atlas Shrugged.
   ”Yeah, that’s me,” sa Phil och tog en rejäl klunk. Han höll upp flaskan som ett exempel. ”Jag vet att den här ölen är verklig.”

Nästa morgon var klockan halv sex och kvart i sex var jag nere på stranden. Det var fortfarande mörkt men solen var på väg upp över havets horisont.
   Det var tur att jag hade ett par runners på fötterna, för efter strandens slut klättrade jag upp på klipporna för att se vad som fanns på andra sidan. 
   Två korthåriga blandrashundar följde med och visade vägen.