Kratie, Kambodja
Efter att ha tagit ett rum på ett hotell vid Mekongfloden gick jag ut på stan för att få lite lokalfärg och blev genast utskälld av två arga hundar som morrande visade sina huggtänder. Patrick hade berättat om hundarna i Kratie: ”Det finns en massa vildhundar där som lever i gäng och dom är väldigt aggressiva, så när jag gick hem sent en kväll var jag tvungen att ha en påk i handen för att försvara mig om dom bestämde sig för att attackera.”
Det var ju lite konstigt att när man korsade en gräns var det inte bara kulturen och språket som förändrades utan också hundarnas sinnelag. Men, kanske kunde de inte förse sig med tillräckligt med mat, för här var det smutsigare och fattigare och rörigare än någonsin i Laos, och även om de franska husfasaderna med sina rundade hörn och stora balkonger erbjöd en behaglig syn, var väggarna täckta med smuts och sot. Det fanns butiker för modekläder och mobiltelefoner - det skyltades med Nokia överallt; människorna var vänliga och hjälpsamma, men ändå, ja det var som att det fanns sorts dovhet i luften, något outtalat, som om man gick och väntade på ett efterskalv efter en jordbävning.
När den före detta anonyme skolläraren Pol Pot klev fram i rampljuset som ledare för de Röda Khmererna aktiverades en veritabel dödsmaskin; pengarna avskaffades och bondesamhället infördes; jakten på avvikare, folk med utbildning, de som kunde främmande språk, eller de som helt enkelt bar glasögon, ledde till att två miljoner människor systematiskt avrättades eller torterades ihjäl under fyra år, mellan 1975 och 1979.
När Vietnam gick in i landet och Pol Pot avsattes, flydde han och de Röda Khmererna till djunglerna mot den thailändska gränsen där de övergick till att föra ett gerillakrig mot den nya regeringen. Samtidigt lämnade bönderna sina åkrar och odlingar för att söka efter försvunna anhöriga, vilket ledde till att ytterligare hundratusentals människor dog av svält.
Det var kanske detta kollektiva trauma som kambodjanerna, fortfarande tretti år efteråt, försökte återhämta sig från.
Jag vet inte riktigt vad jag kan lära mig av den här historien, och om människans natur. Utom att kanske hatet ibland tycks vara en av våra starkaste drivkrafter?
Kratie var en liten stad och den skröt inte med mycket mer än att det gick att se floddelfiner en bit uppför Mekong. Vi hyrde moppar – ja, tekniskt sett var de väl inga moppar precis, för i Sydostasien var alla skootrar minst hundrakubikare, och de gick där efter – och körde, först söderut, genom en by där korna var lika magra som i Indien men barnen var rent klädda, där de på väg till skolan vinkade glatt och ropade: ”Hello!” Vietnameserna, som var en, av vissa, föraktad minoritet bodde på sina husbåtar på floden och levde på fisket. Vi körde norrut. Delfinerna, The Irrawaddy dolphins, var där och de kom upp till ytan för att andas, men det var för grunt för att de skulle kunna göra sina höga hopp i luften som sina kusiner i havet.
Det hade duggat en stund och vi körde vidare och stannade i en liten by och gick runt på marknaden. Det fanns en massa saker att köpa men det fanns inte en enda kund. Även det fåtal enkla restauranger längs den grusade huvudgatan stod tomma. Vi satte oss och åt kyckling och ris, och kycklingen var god, som alltid.
På hemvägen började det störtregna och vi frös i fartvinden. Äntligen hemma var vi lika blöta som om vi hade hoppat i Mekongfloden. Jag kastade av mig de dyngsura kläderna och klev in i duschen. När jag klev ut knackade det på dörren. Det var Peter som hade hunnit ifatt oss från Don Khon.
Jag tog på mig regnjackan och vi gick ut, och jag hoppade över vattenpölarna med mina flip flops, som ju var det enda vettiga att ha på fötterna i det här regnvädret, och vi satte oss på ett ställe där många av de förbiresande européerna brukade sitta. Vi tog in Jack Daniels med cola och jag lyfte den akustiska gitarren från väggen, och spelade några låtar som ändå ingen hörde för det skvalande regnet. Strängarna var gamla och ärgiga, som gammal taggtråd och jag spelade tills tummen började blöda. Jag lade undan gitarren. ”Let’s have a bottle”, sa Peter.
Vi köpte whisky och Pepsi och en hink med is, och satte oss på verandan till hotellet. Vi skålade och det var fulwhisky. Christian och Ursula kom upp till verandan, och efter en drink gick vi till en restaurang, beställde mat och Christian tog in en flaska franskt rött. ”Jag har biljetterna till imorgon”, sa han. ”Vi åker klockan sju.”
