osmoala

Phnom Penh var på dagen en hetsig, framåtlutad storstad och med några helskumma trafikregler; alla körde konsekvent mot rött, och när man svängde till vänster i en fyrvägskorsning körde man mot trafiken tills man hittade en lucka till den andra sidan. Ibland tycktes de tusentals skootrarna och stadsjeeparna komma mot dig från varje håll.
   Peter hade redan varit här i tre dagar. ”Jag hittar i den här stan som i min egen ficka”, sa han. ”Let’s go!” Han körde som en annan Rambo och jag satt bak på hans skooter, i stigande desperation, och försökte hålla fast mig så gott jag kunde.
   På kvällen förvandlades huvudstaden till ett glitter av neon, upplysta träd i alléerna och tio meter höga skyltar som gjorde reklam för det ena efter det andra.
   Det var en kontrasternas stad: på morgonen kunde du åka till Dödens fält för att uppleva de paranoida Röda Khemernas massavrättningar, dokumenterade med tusentals dödskallar och andra historiska data, och på eftermiddagen kunde du döda så många kor och kycklingar som du ville betala för, med ett urval av vapen, allt från en colt till en bazooka. Själv hade jag gjort lumpen redan för länge sedan, där jag regelbundet sköt med K-pist, AK 4, pansarskott och GRG, och det var inte sådär jätteroligt ens då.

S-21, Security prison 21, var en störande upplevelse. Det gick inte att värja sig; Pol Pots och dödsregimens härjningar för att med rekordfart genomföra den kommunistiska revolutionen i landet, utan några som helst hänsyn till mänskligt lidande, kröp under huden på dig. De hundratals, om inte tusentals fotografier av fångar, ofta ängligt stirrande in i kameran i väntan på den tortyr som oundvikligt skulle leda till deras död, fick oss turister att tysta gå genom salarna och undvika varandras blickar. Det var inga som helst svårigheter att efterfölja de ständiga skyltarnas budskap med ett överkorsat leende ansikte – förbjudet att skratta.
   Och det fanns kanske inte mycket heller att skratta åt mellan åren 1975 och 1979. Revolutionen hade deklarerat år noll; människorna som bodde i städer ansågs som parasiter och blev inom några timmar efter maktövertagandet tvingade att lämna sina hem; patienter liggande på sjukhus tvingades som alla andra att delta i dödsmarschen mot landsbygderna, där de som hade överlevt sattes för att odla det ris som regimen ansåg skulle kunna försörja landet.
   S-21 var en före detta gymnasieskola som efter maktövertagandet gjordes om till ett fängelse för att i första hand tortera oskyldiga människor på jakt efter bekännelser för påhittade, paranoida anklagelser om konspiration mot The Democratic Kampuchea. När dödandet eskalerade började dödsmaskinen att även döda sina egna; när nästa generation av fångvaktare och torterade anlände blev den förra fängelsepersonalen torterad och dödad av den nya. Det fanns hur mycket information som helst, för De röda Khmererna var även fanatiska i sin metodiska dokumentation av fångarnas livshistorier, och i att fotografera männen, kvinnorna och barnen, innan tortyren, och sedan efteråt, när de låg livlösa och döda.
   Jag vet inte just nu vad jag kan säga om det hela, men det var inte precis som att man ville sjunga och dansa efteråt.    

Peter, Damien, killen från hotellet och jag åkte ut till the shooting range. De vuxna männen blev som skolpojkar när de fick skjuta med olika vapen och jag filmade Peter med hans kamera när han stående testade en AK47 med automateld. Det var praktiskt taget omöjligt att hålla i pipan, för den drogs upp i taket hela tiden. Vi träffade en ryss, Sasha, och hans affärskompanjon från Singapore och de testade vapnen. Sasha hade hästsvans och hade tjänstgjort i Afghanistan. Nu bodde han i Japan och de båda kumpanerna fraktade bilar mellan Tokyo och Botswana. De bjöd på öl och de var hur trevliga som helst, och de hade druckna och farliga ögon.

   Damien bokade givetvis ett möte med dem på hotellet och vi tog skootrarna tillbaka, och jag hoppade av och gick tillbaka till mitt eget Guest house. Jag hoppades att Tanja hade kommit från Siem Riep. Annars skulle jag åka härifrån så fort som möjligt.