osmoala

Patrick var på ett strålande humör och vi tre gick till ett ställe och beställde kaffe som vi hällde whisky i. Whiskyn smakade som rom, och det var ingen dålig rom heller, men hur rommen smakade visste jag inte. Patrick hade på sig sin favoritskjorta och jag hade på mig min. Märkligt nog var de identiska. Ja, min var lite större då. Han hade varit två veckor i Kambodja.
   ”Jag har blandade känslor”, sa han, ”på ett sätt hatar jag stället och på ett annat älskar jag det.” Han berättade om vilka vapen man kunde provskjuta och vad det kostade. ”Jag sköt med en Kalashnikov. Tretti fem skott, fyrti dollar. Det går till och med att skjuta bazooka på en ko om man vill betala för det.”
  
Senare satt jag med Peter och Patrick och Bernhard, som hade kommit ner från Nong Khiaw, på den franska baren vid floden och ägaren bjöd på den ena Lao laon efter den andra, och han spelade ambient i högtalarna. Den gick i fyrtakt och var mjukare att lyssna på än technon, som tycktes ta över själva medvetandet med sitt bedövande och hypnotiserande beat. Ägarparet och gästerna runt bardisken dansade rytmiskt och taktfast, skrattande, med händerna i luften. ”Ägaren kommer från nordvästra Frankrike, från Bretagne”, sa Patrick. ”They are party people.”
   Det var kul att sitta med grabbarna, men för två veckor sedan, när jag var här i Luang Prabang, gick jag omkring i en hel dag och en hel kväll, och hade inte en enda konversation med någon. Paren gick hand i hand och grupperna slöt sig inom sig själva. Jag kände mig som ett skogstroll. Det var första gången det hände på min resa, och när jag berättade om det för Ted, sa han: ”När turisterna har tagit sig ända upp till Luang Prabang vill de gärna låtsas som att det inte finns andra turister där.”

Jag satt och pratade med Mali som var från Tyskland. Den svarte mannen med rastaflätor kom fram till bordet. Jag brukade se honom på stan där han pratande och gestikulerande för sig själv gick fram och tillbaka på huvudgatan. ”Kan jag få en cigarrett?” frågade han henne. Det fick han. ”Kan jag ta två?” sa han och tog för sig. Han försökte stoppa på sig hennes tändare. ”Var kommer du ifrån?” undrade han två gånger på raken. Mali talade om det. Han vände sig om och vände sig tillbaka med en ny fråga: ”Är du från Israel?”
   Föreståndaren på Guest houset gick förbi. Han vispade med pekfingret runt tinningen och flinade: ”Too much smoke.”
   Och det är förmodligen du som säljer det till honom.

Anita och Pilar åkte till vattenfallen; Patrick flög till Chiang Mai och Peter och jag tog en tuk tuk. Det högljutt skrällande och utdraget ekande högtalarsystemet på busstationen påminde oss om att detta var ett kommunistland. På lokalnivån syntes annars inte mycket av det socialistiska styret. Vi gick ombord på V.I.P – bussen för en tiotimmarsresa till Vientiane.
   Resan gick på regnhala serpentinvägar kantade av hisnande bråddjup som försvann ner i molnen nedanför bussfönstret. Jag satt över högra bakdäcket som ständigt tycktes balansera på kanten till stupet och det fanns inte ett skyddsräcke någonstans. Jag var avundsjuk på mina medpassagerare som tillsynes låg i djup sömn, behagligt bakåtlutade i sina säten. Själv stirrade jag ner i avgrunden och försökte beräkna skadeverkningarna vid en olycka. Det var hundra procents dödlighet, nästan hela vägen ner till slättlandet. Jag försökte känna tillit till expertsystemen – bussen och chauffören. Bussen verkade okay men chauffören såg trött ut. Jag tänkte på den usla vitsen: När jag dör vill jag att gå bort lugnt och fridfullt i sömnen, som min farfar. Och inte skrikande av skräck, som hans passagerare.  

Vi hade bokat biljetter hela vägen till Vientiane, men när vi hade åkt i sex timmar och stannade till i Vang Vieng verkade det trevligt så vi hoppade av där istället.