Angkor
Moa hade sagt att Angkor var stort, men det var mycket större än jag hade, eller för den delen kunde ha, föreställt mig.
”Staden sägs ha funnits i sexhundra år, från åttahundratalet till fjortonhundra” sa hon. ”Och vid sin höjdpunkt runt elvahundra bodde det upp till sjuhundrafemtitusen invånare där." Staden måste ha varit ett logistiskt underverk - de två enorma reservoarerna försörjde befolkningen och fälten med färskvatten som leddes till staden och till odlingarna genom sinnrika bevattningssystem. När Malie och jag tidigare åkte runt den västra vattenreservoaren var den så stor att det tog en halv dag.
Jag satt ut mot gatan på en fransk restaurang med en gin och tonic och den var så god att till och med Madonna som de spelade i högtalarna plötsligt lät riktigt hyggligt. Jag ägnade mig åt min favoritsysselsättning; att titta på folk som passerade.
Det var med en viss förvåning som jag såg Graham, australiensaren som brukade låna ut sin gitarr till mig i Koh Chang, cykla förbi. Han lade inte märke till mig, men han såg avslappnad och nöjd ut, och inte så butter och uppskruvad som han ibland var på Stone Free Bar. Jag tittade vidare, och de tre israelerna som jag brukade se på Don Khon släntrade förbi. De ignorerade fullständigt tuk tuk-förarna som leende erbjöd sina tjänster, och de tittade rakt fram, förbi tiggarna och de blinda och de benlösa och de armlösa som försökte överleva genom att sälja reseböcker om Kambodja. Det var de här arroganta och osympatiska snåljåparna som brukade hänga i timmar över en öl och tre glas.
Javisst, jag skulle ju berätta om Angkor - var var jag nu?
Jag tyckte att de koreanska och japanska grupperna var bara för härliga. De poserade högtidligt och med allvarliga miner framför ingången till det väldiga Angkor Wat, och det var ett evigt regisserande och omgrupperande innan fotografen var nöjd. Inne på tempelområdet var det gott om turister som vandrade mellan de historiska byggnaderna; förmiddagssolen brände obarmhärtigt men det fanns gott om restauranger som sålde iskalla drycker, och maten var billig och helt okay. Det var en välorganiserad föreställning, men det var inte helt lätt att föreställa sig hur livet kunde ha sett ut här för tusen år sedan. Kanske var det för att själva området var så enormt stort? Eller för att de arkitektoniska triumferna och den jäteorganisation som fanns där för att driva denna jättestad helt enkelt utmanade det sunda förnuftet? I vilket fall utgjorde Angkor ett centrum för ett rike som omfattade delar av dagens Laos, Kambodja och Thailand; det pågick periodvis interna maktstrider och regenterna skapade monument för att hedra hinduismen och sedan buddismen, men också, inte minst, för att ära sig själva.
I Angkor Thom lät den legendariske kung Jayavarman VII hugga ut 216 enorma stenansikten i den lilla staden Bayon för att kittla sitt uppblåsta ego och för att visa befolkningen vem det var som bestämde. Att gå runt i Bayon var som att uppleva ett historiskt science fiction-drama, nämligen1984 – Storebror såg dig överallt.
Jag cyklade tillbaka till Siem Riep och satte mig hos Tanja på en indisk restaurang. Det var som att jag hade fått en överdos av tempel och stirrande, övervakande ögon.
