osmoala

”Come on, drink it!” manade Peter. Vi satt vid floden hos mannen som hade stora damejanner fyllda med olika kräldjur indränkta i Lao lao. Peter svepte sin sup i ett svep, men åsynen av de stora reptilerna inuti dessa gigantiska flaskor med sprit fick min mage att tillfälligt revoltera. ”Jag väntar lite”, sa jag och sneglade försiktigt på den brunfärgade drycken i glaset som stod framför mig på bordet. Uppfordrande, väntande. Jag samlade mod ett tag och bet sedan äntligen, fegt nog, av kobra-snapsen. ”You should drink it in one go”, sa Peter, och jag drack ur resten av glaset, och det smakade egentligen inte så dumt, faktiskt, för det var bättre än den råa Lao lao, som ägaren strax kom fram och bjöd på.
   Vi gick och spelade några partier biljard, först mot varandra och sedan mot pubägaren. Jag vann något spel och förlorade något, och just då kändes det rätt skönt att vara tillbaka i Luang Prabang.

Vi hade bildat ett gäng om elva personer som ville åka upp till vattenfallen. Det uppstod ett väldigt och långt utdraget prutande om priset. Gängmedlemmarna sprang runt mellan olika chaufförer och försökte få ner kostnaden för resan. Peter skakade på huvudet: ”Vad tror du - ska vi hyra ett par mountainbikes istället?” Vi var på väg därifrån, men äntligen hade man gjort en överenskommelse, och vi hoppade upp på lastbilsflaken. Gänget gratulerade varandra till att ha lyckats pruta ner priset med knappt fem spänn per person, och hela vägen upp pratades det om vad allting kostade och hur mycket man kunde pruta. Solen sken och fartvinden blåste in på flaket, och om det är någon som klagar ett ord till om de för de flesta resenärer fjuttiga spänn för allehanda upplevelser kommer jag att börja gapskratta.     
   ”Jag tog lokalbussen från Vang Vieng”, sa Alice, ”och dom ville ha 70.000, och jag bytte buss fyra gånger tills jag fick ner priset till 50.000, och även det var för mycket.” Med ett försiktigt bett i tungspetsen tittade jag ut mot den grönskande dalen och tänkte på något annat. När vi sedan kom fram gick gänget och satte sig på första bästa turistställe där de beställde mat och dricka.
   Efteråt när vi åkte tillbaka frågade jag fransmannen: ”Var det en bra dag?”
   ”Ja”, sa han, ”men det var för lite tid.”
   Om ni inte hade chakrat om priset i en och en halv timme hade vi haft mer tid.    

Kanske var det så att en och annan av alla dem som reste långt och länge, på något sätt blev, ja, lite känslomässigt avtrubbade; det gick inte att knyta några varaktiga känslomässiga band till någon utan man var hela tiden hänvisad till sig själv. Ibland ledde det till att, medan det egna egot växte, skapade man ett konsumistiskt förhållande till de platser man besökte och de människor man mötte, och den ekonomiska kostnaden för olika upplevelser stod i ett motsatt förhållande till själva upplevelsen – ju billigare desto bättre. Jag själv hade till exempel egentligen ingen aning om hur resandet påverkade mig, för jag var alltid ironisk. Men jag hade inte börjat pruta på priset på en banan, och jag försökte aktivt undvika en del av det imperialistiska resandets mer etnocentriska sidor. Jag menar: när till exempel en lärares dagslön precis räcker till en flaska öl, blir turisterna sedda som imperialister i lokalbefolkningens ögon, vare sig de vill det eller inte.  
   Alice hade varit hemifrån, från Brighton, i över två år och skulle resa i ytterligare fem månader. Hon var lätt att få kontakt med, hon pratade mest hela tiden och det var en hel del jag, jag, jag, men hon slöt sig inom en kärna, och släppte förmodligen väldigt få människor in i sitt eget liv. ”När jag gick in i ett hindutempel i Indien”, sa hon, ”blev jag nästan mottagen som en gudinna av lokalbefolkningen på grund av mitt ljusa hår och mina blåa ögon.”

The waterfalls utgjordes av en serie med stora och mindre fall med laguner med det disiga, blågrönt turkosa vattnet som man kunde man bada i. Det var en bitvis lite småtuff klättring upp till kammen av det översta vattenfallet. Däruppe var det ett fall på tjugofem meter till poolen och ytterligare tjugofem till nästa. När jag tittade ner fick jag för ett ögonblick svindel och det var som att marken jag stod på plötsligt tycktes kana ut mot kanten, utför stupet.
   Vi tog oss ner igen och simmade i den stora lagunen, och vi svingade oss ut i vattnet med hjälp av repet som var fastsurrat i en gren.
   Det var kanske tretti personer som tittade på när jag svingade mig ut över bassängen i avsikt att göra en perfekt volt och dyka i vattnet med huvudet före just innan repet drog mig tillbaka, men något gick fel och det enda jag lyckades prestera var en perfekt magplask.   
   Ja, det var ju också en upplevelse, även om jag har gjort många magplask i mitt liv.

Peter och jag gick till matmarknaden och åt, för där var det alltid god mat och man fick lasta på hur mycket man ville. Sedan släntrade vi genom den andra marknaden, the night market, där det såldes tyger, målningar, smycken och kläder. Någon ropade mitt namn och jag tittade upp. Där stod Patrick som jag kände från Koh Chang.