osmoala

Vientiane var en tillbakalutad huvudstad där det historiskt franska inflytandet gjorde sig ständigt påmint i arkitekturen och matlagningen. Gatunamnen började alltid på Rue.
   Människorna log, som för övrigt överallt i Laos när du mötte deras blick. Jag tyckte om det, för det var som att de ständigt pejlade av omgivningen för att få en anledning till att le eller skratta. Och när du gick genom den lilla parken vid huvudgatan, där transvestiterna höll till, var de också glada, och du hörde snabbt trippande stilettklackar bakom dig och frågan: ”Where are you going?” Dessa  lady boys var överdrivet feminina i sina rörelser och sitt kroppsspråk; de var trådsmala i sina hotpants; de hade konstfulla håruppsättningar; de hade maskulina ansiktsdrag och five o’clock shadows. De hade mörka röster men de fnittrade som skolflickor även när du vänligt avböjde deras erbjudanden om massage.
  
Peter och jag gick och åt på Svenska Pizzahuset. Ted hade sagt: ”Dom kommer inte att vara dom bästa pizzorna du har ätit i ditt liv, men dom är helt okay.” Pizzorna kom in, och de var helt okay.
   ”Jag tar halvfembussen mot den vietnamesiska gränsen”, sa Peter mellan tuggorna. ”Jag vill se dom där grottorna som Bernhard berättade om.” Bernhard hade varit lyrisk över grottorna, och man kunde färdas i flera kilometer i en båt längs det enorma tunnelsystemet.
   Jag hade gjort en liknande färd i en kanot längs en flod i grottorna på Mallorca, där stalaktiter och stalagmiter lystes upp i olika färger, och med den mystiska symfonin som ljöd ur dolda högtalare var det som att färdas på floden Styx, med Karon som färjekarl på väg mot Hades. Det var nog också meningen, för plötsligt hördes det avlägsna hundskall som tycktes komma närmare – det var den trehövdade hunden Kerberos, väktaren av Hades, som skällde när det var nya själar på ingång. Själar som han gärna släppte in men aldrig släppte ut igen.

Peter checkade ut, tog sin packning och gav sig iväg till busstationen. Jag gick huvudgatan och satte mig på en uteservering mot fontänen. Jag hade inte hört den på tre veckor, men plötsligt var den där - den hårda och högljudda Manchesterdialekten, och den kom från bordet intill. Jag riktade min stol mot gatan så att jag i alla fall slapp se de bullrigt hesa skratten och de ständiga klyschorna. Jag visste att jag var fördomsfull, för jag hade också träffat många trevliga människor från Manchester.

På Full Moon Café var det gratis wifi och happy hour. Jag kopplade upp, beställde Singapore Sling och chattade med Christina, och det var lite märkligt att ha direktkontakt med någon som befann sig en miljon mil bort. Plötsligt kom Peter gående med sin ryggsäck, han var svettig och satte sig. ”Jag har gått i minst femton kilometer”, sa han.
   ”Du ser ut som du behöver något att dricka.” Han nickade. Så jag drack ur och sedan gick vi till Banlao Beer Garden.
   Peter förklarade läget: ”Jag ställde mig på busshållplatsen för att komma till busstationen men det var fel busshållplats till fel station. Jag gick hela vägen tillbaka. Shit.”
   De spelade ABBA i högtalarna.
   ”Svensk pizza, svenskar överallt, och nu spelar de ABBA”, sa Peter. ”Svenskarna tar över i Sydostasien.”
   ”Ja, det är en konspiration.”
   Peter var lite tjurig, men han lättade upp efter några kalla och sedan satt vi och flinade ikapp ett tag.

Peter åkte iväg till grottorna och jag åkte tillbaka till thailändska ambassaden, och efter två timmars väntan fick jag tillbaka mitt pass med ett färskt visum. Det var det värt, för visumet skulle komma väl till pass lite senare.
   Det hade stegvis blivit varmare hela vägen från Muang Ngoi och nu badade Vientiane i ett solsken, och det var varmt som den hetaste sommardag i Kalmar. Och varmare skulle det bli. Jag skulle åka buss i fjorton timmar rakt söderut.