Vang Vieng
Patrick hade berättat om staden: ”Det är som en fest för collegekids – dom sitter hela dagarna på restaurangerna och kollar på Friends, den där tv-serien, ni vet.” Vi gick runt i centrum och det är som en fest för collegekids – dom sitter hela dagarna på restaurangerna och kollar på Friends, den där tv-serien, ni vet.
I reseguiden South East Asia on a Shoestring (mars 2008), står följande att läsa i början av kapitlet om Vang Vieng: ”As a section of Bangkok’s Khao San Rd has been transplanted to this once sleepy retreat, Vang Vieng offers a plethora of western comforts and comatose-inducing video bars in an attempt to secure its claim on visitors.”
Nu finns det ju mer att titta på här än Friends; det finns trekking-leder, grottorna gräver sig långt in i de höga bergen som omger staden och Nam Song-floden bjuder på både kajakfärder, och tubing – där man i flera kilometer flyter nerströms på varsin innerslang till ett traktordäck.
Tja, vi gjorde inget av det där, och det var egentligen konstigt hur snabbt jag blev blasé på den här stan. Även om maten var god och hyfsat billig, var allting tillrättalagt efter och anpassat till en – utan att försöka ägna mig åt kultursnobberi – konsumtionsturism, som hade förvandlat den lilla staden till en märklig variant av medelhavsländernas hotellbyar, som alltid omgärdas av höga staket, och som man inte behöver lämna en enda gång under hela sin semester. Här var det berg istället för staket.
Upptagen som jag var av mina kritiska funderingar märkte jag knappt när Peter körde fram till restaurangen. Han gav mig nycklarna till scootern och jag brände iväg, ut ur stan, och det var klart att det var en härlig dalgång – småbyarna fortsatte en bra bit ut längs landsvägen och plötsligt var jag i Laos igen, och nu ångrade jag lite min kategoriska negativism inför den lilla staden Vang Vieng, som vänligt och med öppna armar, om även med dollarhungriga ögon, tog emot den växande skaran av resenärer. Jag körde ner till floden och där byggdes det nya bungalow-byar i ett rasande tempo. Ja, rasande enligt laotiska mått mätt.
Jag ställde moppen och gick över en svajande gungbro. På floden, i sina gummiringar, flöt alla de som inte hade orkat kolla på Friends idag. De gled fram sakta i det bitvis, på grund av torrperioden, decimeterdjupa vattnet och de paddlade sig lojt fram med ena handen, i den andra handen hade de en grogghink, medan de försökte hålla humöret uppe och inbilla sig själva och varandra hur roligt de hade. Det skulle ta flera timmar innan de var framme vid den sista baren, som var Bamboo Bar.
Micki var från Finland och han stod bakom baren på Bamboo Bar. Varför han stod där vet jag inte, men han kände väl ägaren. Micki berättade att han var systemvetare, men nu skulle han sälja sin lägenhet i Helsingfors och flytta till Koh Phangan, där han ville öppna eget. Han hade sin affärsidé klar: ”Jag vill ha en restaurang med olika flipperspel.”
Vi beställde en mojito-hink och Micki hjälpte till medan ägaren krossade myntabladen tillsammans med sockret; han skar långsamt och försiktigt upp limen, hällde noga upp spriten i mätglas, och sedan, i ett utslag av generositet, hällde han tre extra droppar direkt i hinken. Peter och jag gapskrattade. Det är svårt att göra det med sammanpressade läppar samtidigt som man försöker spela oberörd.
”Jag försökte cykla upp till Luang Prabang”, sa Micki.
”Det är en farlig väg.”
”Jag kände det i ansiktet när jag cyklade omkull. En duktig sjuksköterska på ett apotek sydde ihop mitt ögonbryn. Jag drack Lao lao så jag kände knappt nånting.”
Vi satte oss runt lägerelden i trädgården, där kinesiska lyktor lyste upp grönskan, hängmattorna och dynorna. Dennis var från Holland och som alla holländare var han runt en och nittio lång. Andrej och hans kompis var från Estland, de hade varit i Australien i två år och nu var de på väg till Indien. De hade vietnamesiska trummor med sig som var stora som decimetertjocka pizzor, och Andrej sa: ”Vi slår oss ihop med lokala musiker vart vi än kommer och spelar för folk.” Han slog en sambatakt, och han var duktig. Jag tog den andra trumman och vi slog våra virvlar till den ambient som strömmade ur högtalarna.
Micki och jag spelade pingis i skenet av ett lysrör upphängt i bambustolparna. Vi räknade poängen på finska. Han var en trevlig kille, Micki, och även om hans skruvar gick lite hur som helst var det kul att spela, för det var länge sedan. Jag vann och ägaren ville också lira, och vi lattjade och försökte hålla bollen i spel så länge som möjligt. Det kom nya kunder och vi spelade en turnering. Jag åkte snabbt ut och satte mig tillbaka vid elden. ”Vi spelar i morgon kväll på ett ställe bredvid Q-Bar. Kom dit om du vill”, sa Andrej.
”Jag kommer om jag är kvar.”
Men det var jag inte. Nästa dag åt jag en tidig lunch på en indisk restaurang, en utmärkt Chicken Masala, och sedan, när det var dags, hämtade vi våra väskor och tog bussen till Vientiane.
