Phnom Penh-Bangkok
Resan från Phnom Penh till Bangkok tog femton timmar och den kostade 21 dollar.
Några timmar från gränsen till Thailand saktade långfärdsbussen plötsligt in och vi rullade förbi en olycksplats där en liknande buss som den vi färdades i och en lastbil hade frontalkrockat. Båda förarplatserna var helt ihopknycklade och det låg bortsopat glassplitter och förvridna metalldelar i vägkanten. Det var som ett omen. Men samtidigt tänkte jag att sådana här allvarliga trafikolyckor knappast skulle kunna hända två gånger på samma dag här. Eller kunde det?
Jag var glad att vi hade beställt en stor buss också från andra sidan gränsen och upp till Bangkok, för minibusschaufförerna trodde alltid att de var ena riktiga cowboys.
Men, det blev minibuss i alla fall. Det fanns inga alternativ.
Vi låg hela tiden mellan 130 och 140 i omkörningsdelen och när solen gick ner och den fyrfiliga motorvägen som delades av en gräsbevuxen barriär mot den södergående trafiken övergick till en tvåfilig väg tycktes minibussen gasa på ännu fortare genom mörkret. Föraren gjorde ständiga omkörningar trots de mötande bilarnas desperata blinkningar med helljusen och vid ett tillfälle hade vi tre bilar i bredd som for mot oss med en hisnande fart när vi fortfarande höll på att axa förbi bakaxelpartiet på en långtradare.
Men det var inte lättare med de bilar som inte blinkade; det var en och annan som inte hade några lysen alls och det var svårt att upptäcka dem på avstånd. När jag väl hade börjat titta på vägen som matades fram ur mörkret av strålkastarna var det omöjligt att sova, eller ens försöka koppla av, för jag stirrade som hypnotiserad mot asfalten med det framrusande mittenstrecket och spände mig under de ständiga vansinnesomkörningarna. Jag vågade knappt blunda. Det kändes som att vi bara var en sekund från döden, hela vägen upp till Bangkok.
Bangkok hade högsäsong med turister, det var svårt att hitta lediga rum runt Soi Rambuttri och att Ross och jag började vårt letande klockan tio en lördagskväll gjorde det inte lättare. Till slut fick vi tag i rum på olika hotell och jag duschade snabbt, bytte till någorlunda rena kläder och gick till Rambuttri Village för att möta upp med Magnus och Lotta.
Ross och jag såg den rysliga ryskan från Sihanoukville gång efter annan på Rambuttri där hon kom gående med sin dotter i famnen.
”Jag kan inte förstå vad hon gör här”, sa Ross.
”Nej, hon ser mer ut som hon är på flykt undan nåt… det är den ryska maffian”, fantiserade jag nu. Ibland försökte jag göra livet till ett drama, jag vet inte varför. Hon hade stulit en stor summa pengar från en gangster som hon hade skjutit i knät med hans egen pistol, när… sluta nu. ”Men i alla fall känns det som en svart förbannelse som förföljer mig varje gång jag ser henne.”
Jag träffade också den trevlige och timide libanesen från Tyskland som reste runt med sin fru och som hade bott på samma hotell som jag i Chiang Mai, Nuanpranee House. Och jag gick förbi den långhårige latinamerikanen som hade bott på samma guest house som jag i Luang Prabang för mer än två år sedan. Han gick fortfarande och gestikulerade och pratade för sig själv. Och jag träffade Lois från Holland med den rödlilafärgade punkfrisyren som hade åkt med oss från Phnom Penh. Vi satt på en uterestaurang på Rambuttri med varsin kopp blaskigt frukostkaffe.
”Den där föraren…”
”Vilken idiot!” utbrister Lois. ”När han gjorde en omkörning och det kom tre bilar i bredd tänkte jag att nu smäller det. Jag hatade det och jag tänkte att jag ska aldrig mer åka buss.
”Jag vet, jag kände likadant. Vad ska du göra idag?”
”Jag ska åka till Tigertemplet som ligger en timme från Bangkok.”
”Min dotter har varit där. Det finns en bild där hon klappar en stor tiger som ligger och slumrar. Tänker du göra det?”
”Jag vet inte…”, säger Lois med en grimas samtidigt som hon ryser med hela kroppen. ”Men dom är drogade, eller hur?”
”Jag har också hört det men det är kanske bara snack. Jag vet faktiskt inte. Men när jag berättade om Tigertemplet för en tysk, han hade ingen humor, du vet, ibland kan man träffa på såna också,” – Lois från Nederländerna flinar till, ungefär som well tell me about it – ”sa jag att munkarna är buddister och det är tigrarna också, så det är därför dom aldrig går till anfall, och han stirrade på mig en lång stund utan att fatta att jag försökte skämta till det.”
”Hahahaa – well I’ve seen that before.”
Vi vänder blicken uppåt gatan där tuk-tukförarna väntar på kunder och Lois säger att en del av de lokala verkar prata bra engelska men när du frågar om någonting annat förstår dom inte ett ord. ”Många har pratat engelska i flera år men de verkar aldrig utveckla språket. Förstår du hur jag menar?”
”Jag tror att dom kör med inövade fraser som är kopplade till deras business, och dom klarar sig ofta en bra bit på det, så som tycker att det räcker med det.” Jag berättar om när jag gick tillsammans med Maria från Grekland och en av tuk-tukgrabbarna kommer fram och säger:
”Psst! – ping pong show? Och Maria frågade mig – vad sa han… ping pong..?”
”Jag vet. Jag gick förbi där igår och det var en som frågade om jag ville åka och titta på en ping pong-show.”
Jag tänker att det någonstans där finns en kommentar om thailändarens sätt att hantera sin egen nisch inom den väldiga turistsektorn, men jag orkar inte formulera den just nu. Vi betalar och går åt varsitt håll. Hon ska titta på tigrar för hon flyger till Amsterdam om två dagar och jag går för att köpa ännu en biljett.
På en sidogata utanför det stora tempelområdet går jag in på vad som kanske är den sunkigaste restaurangen i Bangkok. Den ser ut som ett apotek i mellankrigstidens Tyskland, inredningen består av enorma glasförsedda skåp i mörk trä och sätena utgörs av bänkar i samma hårda, mörkbetsade träslag som allt annat. Men sedan när jag betalar slår den gamle gubben på stort; femtio bath för det smaklösa köttet, vad det nu var för något, och det överkokta riset av sämsta kvalitet, vilket är ett klart överpris. Ölflaskan kostar plötsligt hundra bath för en ljummen Leo som han är för snål för att ens kyla ner ordentligt, och det är både hutlöst och oförskämt. Jag har betalt mer för öl i Thailand men det har varit på lyxrestauranger, och det är mitt eget fel – jag glömde att fråga om priserna innan jag satte mig och det är jag som är farangen. 100-bathmannen rör inte en min när jag frågar vad sakerna kostar var för sig; han pekar på den usla maten – fifty bath, och på ölet – hundred bath. Jag tar för säkerhets skull ett par bilder av denna exklusiva restaurang och 100-bathmannen flinar glatt in i kameran.
”Men tror du inte att du ändå kommer att träffa någon som får dig att bestämma – ja, nu får det vara nog med resandet?” frågade Lotta.
”Det var ett väldigt tjat om att träffa någon”, sa Magnus. ”Han får väl göra som han vill.”
Vi satt på plaststolar vid en ambullerande bar på hjul med kulörta, blinkande ljus och spritflaskor i olika styrkor som tillfälligt hade parkerat här på Rambuttri. Och det var ingen dålig drinklista heller. Lotta hade en Pina Colada i handen och Magnus och jag höll i varsin Black Russian. Thailand var ett av få länder i världen där man kunde riskera att bli överkörd av en spritbar.
”Jag vet inte”, sa jag. ”Måste man bestämma sig? Jag har gjort det där och nu gör jag det här.” Men hon hade kanske rätt. Det kändes bra att ha någon att hålla i men de tillfälliga förbindelserna kunde också ibland tråka ut mig. Men det tänkte jag inte berätta för Lotta.
Istället sa jag: ”Vad säger ni, ska vi gå över till May’s bar och se om han har öppet?”
Vi gick över till May’s bar som låg där den alltid låg, i den trånga gränden strax innan Khao San Road.
May var på ett lättsamt humör fast hans förstärkare hade gått sönder. Annars var det alltid reggae på hög volym och när de döva kompisarna till Mays syster till lady boy brukade sitta här, ibland var de ett gäng på ett halvt dussin, förde de ledigt sina konversationer på teckenspråk samtidigt som den tunga basen ansatte våra trumhinnor. May bjöd på whisky som han hade blandat ihop med honung och den lille krymplingen med sina förtvivnade ben som jag hade sett redan för ungefär två år och fyra månader sedan kom åkande på sin hemmagjorda rullbräda som han knuffade framåt med ena handen samtidigt som han spelade ett munspel som han höll i den andra. Jag hade ingen växel att ge honom den här gången heller, men Magnus sträckte över tjugo bath som jag gav honom och munspelmannen skejtade vidare, blåsande i sitt instrument. Han hade utökat sin repertoar med en ny melodi.
Magnus och Lotta hade ett flyg att passa. ”Take care of him now”, sa Lotta till May och nickade brett flinande mot mig, och vi gick tillbaka mot deras hotell där de skulle hämta sina väskor. Det glada paret från Öland åkte till flygplatsen och jag gick hem till Noi.
