Mellanspel i Chiang Mai och vidare
I lust och nöd
En lunchpjäs i en akt för människor som har bråttom.
Hon: Älskling, vad bra vi har det tillsammans, du och jag. (Hon kramar hårt hans hand.)
Han: Ja det har vi verkligen, älskling. Du och jag. (Han kramar hennes hand, ännu hårdare.)
Hon: Aj, vad fan gör du? (Hon ger honom en örfil.)
Han: (Slår ut två av hennes framtänder.)
Hon: (Skrikande) Jag vill skiljas – nu!
(Ridå)
Tillbaka i Chiang Mai, på Nuanpranee House. Max var här och det var Paul och Robert och Pascal också. Pascal var från Paris, han bodde ihop med en thailändska här i Chiang Mai men ibland tog han ledigt från henne och flyttade in på Nuanpranee, och då passade han på att tillbringa dagarna med en öl i handen. Robert sa:
”Det var en del saker som förändrades efter att du åkte härifrån.”
”Jaså?”
”Ja, det var en annan känsla. Chloe blev mer rastlös – hon slutade men yogan och med sina gitarrlektioner, och efter några dagar bestämde hon sig för att åka härifrån.”
”Jag var i kontakt med henne på Facebook nyligen. Hon flög tillbaka till Europa senare. Hon är i Marseille nu. Sedan skulle hon tillbaka till Skottland.”
”She is a bit hyper but she is a really nice person.”
”We all are.”
Paul sa samma sak: ”Everything changed after you left – it was not the same.” Jag var glad att höra att de här trevliga människorna hade brytt sig om min blygsamma närvaro på det här hotellet där vi hade utgjort ett sammansvetsat gäng av långliggare.
Max hade varit i Laos i sex veckor. Han och hans dotter Harmony hade bland annat bott hos Ted i Muang Ngoi. ”I loved it!” sa Max. ”Ted är en fantastisk person och hans historier är väldigt underhållande. Så, nu vet jag allting om dig och din bror.” Han hällde upp en ny stadig drink åt sig själv. ”Den här killen har ett dåligt inflytande på mig”, sa han till Harmony som skulle flyga tillbaka till staterna nästa dag.
”Det kunde vara värre”, sa jag. ”Det kunde vara min bror som sitter här.”
Jag återupptog mitt liv med promenader runt vallgraven med runners på fötterna, med biljardkvällarna på Happy Bar och spelkvällarna med Tom och grabbarna på CU-Bar. Jag älskade det här lättsamma livet för jag var förstås en av de lataste människorna jag kände.
Jag läste i Isabelle Allendes City of the Beasts, som Robert lånade mig och jag förvånades av det lättsamma språket som samtidigt var enkelt och fullt av karaktär. Jag köpte ett par högtalare till datorn på Pantip Plaza och Robert lånade dem, och när jag gick förbi foajén satt hela gänget där, drack Sang Som och i alla fall såg Robert högtidlig ut när han lyssnade på en mässande röst på spanska som dånade ur högtalarna kopplade till hans dator. ”Vad är det?” frågade jag Robert. ”Det är en revolutionär poet. Han är från Kuba men han använder en del argentiska slangord.” Jag kom ihåg att Robert var socialist och att han hade sagt att i Texas höll han tyst om sina politiska åsikter. Det var säkert en bra idé.
Några nya människor hade flyttat in; det var Frank, den glade tjecken och det var Willy från Österrike. Där var det mycket väsen för ingenting. Willy söp sig full på Chang det första han gjorde på morgonen, han spädde ut sina öl med färskpressad apelsinjuice och han sög på sitt blask och tog god tid på sig med att berätta om hur nyttigt det var. Sedan framåt lunchdags brukade han bråka med Dang om någon småsak innan han gick in på sitt rum för att sova sig genom eftermiddagen.
Jag kom ut från mitt rum och Willy gick förbi. ”Varför är du på väg in på ditt rum?” sa han. Jag måste ha sett frågande ut för han sa: ”Jag bara skojar.”
”Ja, och det var inget dåligt skämt heller.” Men jag funderade på vad som var så roligt med det hela… jag kommer ut och han frågar varför jag är på väg in. Jag var tvungen att ödmjukt erkänna att mitt sinne för humor lämnade en del övrigt att önska.
Vi satt i foajén och genom någon underlig association började Willy plötsligt prata om horoskop: ”Jag är född i lejonets tecken men enligt det kinesiska horoskopet är jag orm. Det är en väldigt bra kombination.” Han upprepade självmedvetet – ”Det är en väldigt bra kombination.” Jag visste inte hur det var med den saken – hans stripiga hår hängde i blöta tester över den flottiga pannan där nya kvisslor och blemmor ständigt ersatte gamla; den golfbollsknottriga portvinsnäsan lyste som ett stoppljus och han stapplade fram på sina spinkiga spindelben som om han när som helst skulle ramla ihop i en hög på golvet. Jag orkade inte berätta att jag i likhet med James Bond var född i råttans år. Mina känslor inför Willy varvades mellan en stilla medömkan och en plötslig impuls att bara springa iväg varje gång han öppnade munnen.
Och till slut blev det så. Willy höll på med ännu en av sina ändlösa och svårtolkade monologer med sin tjocka österrikiska accent och jag nickade mot Frank. ”Let’s go”, sa jag. ”Yeah, let’s go.” Vi hämtade våra väskor. Jag sa hej då till Robert. Max hade ännu inte vaknat efter gårdagens fest tillsammans med Frank. Vi sa hejdå till Willy och han sa: ”Happy travelling!” Det var det mest begripliga och kortfattade han hade sagt under hela veckan. Tiu körde oss till stationen, vi betalade fyrtiofem kronor var för biljetterna och sedan åkte vi buss i sju timmar till Chiang Khong vid den laotiska gränsen.
”Det där är en intressant frukost”, sa Simona med en blick på min läsk samtidigt som hon med god aptit åt sig genom sin pannkaka med honung, smuttande på sitt kaffe. Jag tog en bit av hennes pannkaka med jag var inte hungrig eftersom jag hade känt mig risig i flera dagar; det var magen, huvudet, hostan och febern, och det enda som tycktes fungera var ljummen coca-cola som jag hade skakat kolsyran ur. Det var inte direkt en optimal njutning att vara på resa i det här skicket och under natten på rummet hade jag ständigt vaknat av att jag antingen stack ut foten under täcket för att jag svettades eller drog in den igen för att jag frös. Det fanns inget mellanläge.
Vi tittade ut över Mekongfloden där den sakta flöt fram nedanför restaurangens veranda på detta trevliga guest house som en äldre amerikan drev tillsammans med sin thailändska fru. Laos låg på andra sidan, hundra meter bort.
”Jag förstår inte varför en del människor inte vill resa”, sa Simona och skakade leende på huvudet. Hon var ovanligt återhållsam med sitt kroppsspråk för att vara italienska.
”Jag vet inte. Dom kanske vill känna sig trygga.”
”Ja, kanske. Så, vilket tycker du är det bästa landet i Sydostasien?”
”Jag vet inte det heller. Jag kan inte jämföra längre. Dom här länderna ser lika ut på kartan men det är stora kulturella skillnader. Men vad som är bättre eller sämre har jag ingen aning om.”
Men jag tänker också att själva tillvaron till stor del byggs upp av clichéer, utnötta, uttjatade fraser, men inte bara kring hur vi använder språket, utan också hur vi lever våra liv.
Hemma är en hel del av min tillvaro uppbyggd av clichéer. Och Thailand, till exempel, utgörs idag av en massa clichéer, medan Laos och Kambodja ligger så långt efter i sitt sätt att handskas med turismen att de inte har hunnit bli lika rutinmässigt repeterande i sitt förhållningssätt gentemot de ökande skaror av semestrande utlänningar som söker sig dit.
Men det är i språket vi hittar de vanligaste rutinmässigt utantillärda och ständigt upprapade uttrycken. En av de uslaste språkliga clichéer jag känner till är denna: Det som inte tar livet av dig gör dig starkare. Det finns något väldigt enfaldigt och djupt cyniskt i de orden. Kan någon förklara för mig vad som menas? Att motgångarna härdar individen? Jag pratade med en man som överlevde nazisternas utrotningsläger. Hade han blivit starkare? Nej, och verkligen inte fysiskt – han slutade nämligen växa när han i trettonårsåldern togs till dödslägren, och när jag träffade honom för ett par år sedan var han inte mycket längre än en och en halv meter. Gav han ett härdat intryck? Nej, han gav ett traumatiserat intryck. Jag har träffat bosnier som fått hela sina familjer utplånade av dödspatruller. Hade de blivit starkare? Nej, det verkade inte så. Däremot sa en del att de hade mardrömmar varje natt vilket tvingade dem att äta starka sömntabletter för att få någon vila överhuvudtaget. När Schwartzenegger fortfarande var guvernör i Kalifornien satt han i en intervju med Malou von Siwers, och plötsligt säger den store filmstjärnan och konservative politikern på fullt allvar: ”What doesn’t kill you makes you only stronger.” Clichéer är för människor som inte orkar komma på något eget att säga. Jag gillar Terminator-filmerna, men där sjönk han något, den gode Arnold. Och på vilket sätt anser Arnold att han själv blev starkare av att historien med hans utomäktenskaplige son samt alla hans kvinnoaffärer senare exploderade över världens medier? Jag har ingen aning.
Ett annat exempel är de amerikanska mediernas styvmoderliga behandling av tittarna för att trygga medborgarna från ett moraliskt förfall. Det bygger på en clichéartad bild av hur man vill att samhället ska se ut men som det aldrig kommer att bli. Kanske är det barnen som ska skyddas. Men i ett land där många skolor håller sig med metalldetektorer för att stoppa de vapen som det andra tillägget i konstitutionen gör så lättillgängliga från att komma in på skolorna – där det trots allt regelbundet inträffar dödsskjutningar, eleverna knaprar piller som popcorn och sitter och väntar på rasten för ännu en joint – censureras varje svordom i tv-kanalerna med ett metalliskt ´beep´.
Jag skulle vilja höra det här skämtet på amerikansk TV.
En gäst sitter hos en programledaren för en talk show.
”Kan jag svära här?” frågar gästen.
”Nej, det kan du inte.”
”Och jag som lovade att berätta en vits… men jag tror att jag kan göra det i alla fall. Okay, den går såhär: Three men are sitting in a bar. The first one says: ’It’s only love between two people that can bring man close to the pure extasy of god.’ The second one says: ‘What the beep does this beeping motherbeeper beeping think he knows ´bout beeping?’ And the third guy says: ‘Beep all.’”
Vi tog en långbåt över till andra sidan floden och där var det samma byråkratiska tullkaos som tidigare när man skulle in i Laos. Men, när vi sedan äntligen var inne i landet mötte vi de rofyllda och stillsamma ansiktena hos lokalbefolkningen. Det var som om de bar på en inre frid och som att de hade all tid i världen. Det fanns något tidlöst hos de här människorna och det var ingen som verkade ha särskilt bråttom någonstans.
Simona stannade kvar i byn för att senare åka för att se de väldiga grottorna uppe i norr. Frank och jag tog en tuk-tuk till hamnen. Sedan for vi nedströms i två dagar i en slowboat till Luang Prabang.
