osmoala

Det var efter nio på morgonen och jag knackade på dörren till rum 413 på Rambuttri Village.  
   Ross öppnade som om han redan var på benen. Han var bakfull och jetlaggad. Med de urvakade röda ögonen och den bleka uttorkade hyn såg han för ett ögonblick ut som en zombie som nyss har grävt sig upp ur en grav, redo att ge sig ut på gatorna för att tugga i sig hjärnan på första bästa offer. Men det var bara för ett ögonblick, för Ross var en sympatisk person och jag har aldrig hört honom ens yttra en enda av de svordomar på fyra bokstäver som det engelska språket är så fullt av.
   ”Jag har redan spytt tre gånger idag. I just came out from the bathroom.”
   Hans röst lät som tvåans sandpapper. Han gjorde en svepande gest över rummet med dubbelsängen, nattduksbordet, tv:n och ett fönster som visade andra, liknande husfasader som hans eget, som det stora komplexet Rambuttri Village bestod av: ”Såhär ser det ut här. Ditt rum är mycket bättre, med balkongen.”
   ”Jag betalar trehundra bath mer.” Jag hade bott här en gång förra vintern och det påminde för mycket om de deprimerande miljonbyggen i Norrköping – Guldringen och Silverringen – där min farbror hade bott för länge sedan, för att jag skulle vilja stanna här igen.
   ”Jag tror att det är värt det.” Ross tog sig åt huvudet. ”Jag tror jag har åkt på en förkylning. Det händer alltid när jag kommer hit.”

Ross var från Devon i sydvästra England och han hade flugit från London dagen innan. Jag hade träffat honom på Koh Tao tidigare samma år och vi höll kontakt på Facebook, som är ett utmärkt instrument för att hålla koll på var i världen dina vänner befinner sig.
   Det är ungefär det det är bra till.

När han knackade på min dörr hade jag redan tagit den sista av en femdagarskur med antibiotika som tog hand om min begynnande öroninflammation, och förmodligen ett och annat som fanns där och stressade kroppen. Jag kände mig pigg och god och funderade på om det egentligen inte var värt att ta en penicillinkur varje år för att bli av med en del småskräp som låg där och jäste. Samtidigt var jag tveksam till om mina sjuksköterskevänner skulle rekommendera antibiotika i förebyggande syfte.

Ross var på ett strålande humör och vi tog ett par rejäla Sang Som med coke på min balkong och det kändes bra med en drink och gott sällskap, för jag hade tagit det ganska lugnt i flera dagar med både det första och det senare.
   Inte för att det gick någon nöd på mig: Jag var helt bekväm med att i flera dagar gå runt på gatorna, sätta mig i skuggan, beställa en espresso och läsa Bangkok Post, den lokala morgontidningen på engelska.
   I nöjessektionen läste jag om slimmade champagneväskor för att transportera din Moet et Chandon till festen, så att du kunde Arrive in Style.
   Jag blev sugen på ett armbandsur av Harry Winston med en display av tre roterande urtavlor, sekunder, minuter och timmar – his finest collection – som äntligen gav mig en anledning till att hålla koll på tiden. De elegant roterande urverken gav dig en illusion om att all tid du tillbringade, med vad som helst, var värt det om du bara fick chansen att kolla på din handled med jämna mellanrum. Och jag som inte ens har använt mig av en klocka på minst tjugo år. Men priset var klart över min budget – klockan kostade tydligen sex miljoner kronor. Jag måste ha läst fel. Sex miljoner? Men, hursomhelst, en eller annan nolla för mycket – jag skulle ändå inte ha råd med den.

Medan kvällen gick blev vi mjukare och kaxigare och Ross svarade på min fråga hur han kunde resa så mycket, för veckan innan hade han kommit hem till England efter en månad i Gambia, och det var samma svar han gav redan i våras:
   ”Jag har en firma som renoverar fastigheter. Det är tio anställda, och de tar ungefär hand om allting, om det inte blir några komplikationer, för då måste jag åka tillbaka.”
   Och senare: ”Jag startade från noll”, sade han blygsamt, ”mina föräldrar är bönder och idag är verksamheten god för en och en halv miljon euro, men det mesta är låst i fastigheter. Men jag skulle kunna få fram tvåhundratusen när som helst.
   Tänkte jag på att kidnappa honom och begära en lösensumma? Nej, han var för hygglig för det.
   Vi gick ut och gjorde den klassiska första-kvälls-turnén på Rambuttri och sedan på Khao San, förbi Mays ställe och på rockklubb där ett lokalt band öste så att huden knottrade sig och bloody maryn hade den rätta sältan. Vi avslutade med nudlar vid ett nattöppet stånd och sedan när jag vaknade på morgonen fick jag för ett ögonblick för mig att jag hade drabbats av en hjärnskakning.

Hursomhelst, uppe på Ross rum nu, där han såg ut som att han kunde avlida när som helst, ville jag retfullt nog testa hans tålamod en liten bit till. Så jag sade:
   ”Jag funderar på att åka upp norrut imorgon, till Chang Mai. Vill du hänga med?”
   ”Okay. Javisst, jag hänger med”, svarade Ross.