osmoala

Jag hade berättat för Ross om den olidlige tråkmånsen, tysken Alessanro som jag hade träffat i Malaysia. Under de tio utdragna dagarna som jag var tvungen att umgås med honom skojade han till det bara en gång, det var när han lurade mig med ett förstaaprilskämt.
   ”Vet du att det var en katt som kom in i rummet i natt, och sedan gick han ut igen.”
   Detta skulle bli ett stående skämt mellan Ross och mig när det var något, vad som helst, som inte riktigt höll måttet – cat walks in, cat walks out. Vi tyckte att det var superfestligt.

Vi tog långa promenader med våra runners på fötterna runt Chiang Mai, stannade till ibland för en nudelsoppa, en pizzabit eller en härlig burgare på The Wall, för att avsluta kvällen hos Kittycat som drev väldens kanske minsta bar med två stolar vid disken och två bord ut mot gatan. Det gick ingen nöd på oss och livet var sådär lagom lättsamt som det ibland kan vara i en hygglig film eller en av dessa romaner som får mig att sträckläsa från början till slut.
   Men jag hade ett problem. I flera dagar hade jag haft en ny melodi som snurrade på repeat i skallen och jag önskade att jag hade en gitarr så att jag kunde sätta ackord till melodin. 
   Refrängen gick ungefär såhär: 
   ”Tam dadadaa tam dadadadaada, tam dadadaada tamdadadaa, tamdaadada tamdadadaada, tamdadada dei…” Fattar ni?

Sedan flög Ross till Krabi för att hälsa på några vänner som jobbade som lärare därnere och jag var ensam igen. Det fanns ingen att prata med. Stereon i foajén spelade julsånger. Plötsligt kände jag mig sentimental och jag saknade Moa nu – för hon var en av de roligaste, knasigaste, mest fantasifulla och spjuveraktiga människor som man kan ha turen att träffa under en livstid. Jag antar att hon tog efter sina föräldrar. Jag skulle tala om hur mycket jag tyckte om henne när jag träffade henne igen. Jag torkade mina kinder och gick ut på gatan för ännu en långpromenad.

Efteråt satt jag med Jee, en fransman som drev en liten restaurang här i Chiang Mai tillsammans med sin lokala fru. De hade två barn, en som var sju månader och en som fyllde fem år idag.
   ”Grattis”, sade jag. ”Det är viktigt att ha en familj.”
   ”Ja.” Han höjde sin Leo till en skål. ”It’s very important.”
   Vi pratade om universitetet här i Chiang Mai, för det var en skola med ett gott rykte. Själv har jag blandade känslor kring det här med utbildningsinstitutioner. Men av någon anledning dras jag till skolorna. Det finns många turister som gillar att gå runt och titta på tempel men själv gillar jag att gå runt och titta på olika skolor. Jag vet att det låter som en knasig fetischistgrej, men, snälla, berätta inte om det för någon. 
   ”Jag har åtta års universitetsstudier bakom mig”, berättade jag för Jee, ”men allt det där är bara teori. Idag gillar jag att leva i den riktiga världen”, sade jag och tog en djup klunk med Leo.
   Jee ryckte på axlarna och höjde sitt glas. Kanske tänkte han: katt går in, katt går ut.