osmoala

Förut brukade jag få bulor i pannan när jag slog i huvudet i takbjälkarna på helgerna, men nu har jag börjat göra det i veckorna också – Bodil Malmsten


Vi flög in i morgonsolens neonfärger. Bortom den stora och klarröda turbinen på Airberlins jumbojet utanför fönstret reflekterade molnen nedanför oss det stigande ljuset i ett täcke av stålgrå asfalt och en lika utsträckt som utsökt orange eld brann längs horisontens svaga kurva. Himlen var klar och ljusblå, som ett löfte om att det räcker att våga det man vill.  

Det kändes bra att vara på iväg igen. Jag hade redan börjat reta mig på småsaker därhemma och det var ett säkert tecken på att jag höll på att bli någon jag inte ville vara. Det var småsaker, självklart: det hade blivit oförskämt dyrt att handla ost och oxfilé, och när jag ofta fick stanna för att släppa fram en bilist var det för att kalmarborna ännu inte hade lärt sig att använda blinkers i rondellerna. Det var sådana grejer, småsaker, och jag visste att jag höll på att bli en gnällspik.
  
Så, det var lika bra att jag reste min väg. På planet satt jag tillsammans med en norrman som var på väg till Filippinerna för sin årliga resa att rädda de fattiga lokala barnens trasiga tänder.
   ”Deras tandstatus is really terrible” sade han där vi satt i våra trånga säten och försökte undvika att köra armbågarna i varandras mat. ”Dom har ingen aning om att man ska borsta tänderna ibland och dom lever på godis och läsk.”
   ”Jag har aldrig varit i Filippinerna.”
   ”Vi har ett team som är stationerat på Cebu och det är som paradiset. Och dom har världens bästa dykning. Här…”, han tog min korsordstidning från ryggstödet framför och skrev en webbadress i marginalen, ”kom dit, jag tror att du kommer att gilla det.” Einar var ungefär i min egen ålder och han hade den självbelåtna och spjuveraktiga blicken hos alla hjälparbetare som är övertygade om att just deras insats kommer att rädda planeten. Men jag förstod att jag var sarkastisk för Einar skulle inte ha hållit med mig. Det handlar om att göra det lilla, skulle han ha sagt om jag hade frågat honom.

Jag satt med Michael på Khao San Road. Jag hade inte kunnat sova så jag hade gått upp mitt i natten och satt mig på en uteservering. Vi var båda fantastiskt jetlaggade och vi drack ett par öl, och när solen gick upp över hustaken gick vi över till Sang Som med coke.
   ”Jag kommer inte att sova på hela dan”, konstaterade Michael. ”What about you?”
   Plötsligt kom det glassplitter regnande över vårt bord. Det var två fulla och frustrerade engelsmän vid bordet intill som stod och grälade, och den ena hade kastat en ölflaska i marken. Det gick inte att undvika dem alla gånger, för de och deras kompisar hördes ofta på långt håll; de tillhörde det gäng som alltid uttryckte sig i klichéer, de pratade högt och forcerat och de verkade alltid vara arga och sugna på att ta ut sina egna tillkortakommanden i livet på varandra och på andra.
   ”Jag såg inte det där komma”, sade Michael, lite uppskakad som han var.
   ”En kompis som bor här sa att folk ibland skjuter med vapen på varandra på den här gatan.”
   ”Really?”
   ”Ja, det var i alla fall vad hon sa. Hursomhelst – det är ingen mening att gå och lägga sig nu. Om du vill kan vi gå över till Soi Rambuttri. Det är lite lugnare, och dom har stora Archa för femti bath.”
   Michael tyckte att det var en jättebra idé.       

I den trånga gränden där May hade sin bar var det fullt ös som vanligt. Turister och lokala blev alltid och genast kompisar med varandra här, för de drinkar som May och hans döva lady boy till syster serverade var starka och reggaen låg som en behaglig och omslutande filt över lokalen. Systern satte ihop händerna till en hälsning och jag beställde en Sang Som med cola. Hon pekade på sin bror som satt vid ett bord längre bort i lokalen och hon förde upp handen till munnen som att hon tog en sup. Han är full ikväll.
   Jag gick fram till May och knackade honom lätt på axeln och han for upp från pallen.
   ”Var har du varit?” Han fick det att låta som om jag bara hade varit en sväng till toaletten.
   ”Europe.”
   ”Hur länge sen är det?”
   ”Sex månader.”
   May förde ihop händerna framför ansiktet och bugade djupt så att han var nära att stupa framlänges. Han rätade mödosamt på ryggen och sade fnittrande:
   ”I’m sorry. I’m so sorry. I’m so very drunk today.”

Jag gick vidare för jag hade fått smak på den heta chilin som serverades på Rambuttri och jag tänkte på vad egentligen rubrikens Bodil Malmsten hade att göra med den här texten? Det var förmodligen inte så mycket. Men jag gillade hennes sätt att skriva. Hon skrev lättsamt och självironiskt, som att hon inte tog sig själv på så mycket allvar, och med sitt blygsamma ego var hon som en flyga på väggen som registrerade människornas allvarsamma, fåfänga och tafatta försök att hålla ihop sina liv, liv som hon lika mycket ömkade för som hon ironiserade över.
   Och, när de svenska mjukrockande herrarna sjöng om att bara dra iväg och köpa vingar för pengarna, packade Bodil sin lilla Renault och emigrerade till Frankrike.
   Det, kunde jag tycka, var rock’n roll om något.
   Jag bestämde mig för att om jag någonsin träffade Bodil Malmsten skulle jag bjuda henne på en flaska med sprit.