osmoala

Jag skickade Knatte-Frank vidare till Kittycat. Hon var överlycklig. Hon kramade om den gula nallen med båda händerna, placerade honom på barstolen och sade med ögon och ett leende som glimmade av julkänsla:
   ”Jag har redan en stor rosa nallebjörn hemma. Nu kan dom bli kompisar. Och jag måste ge honom ett namn!”
   Jag sade inte att han redan hade ett namn.
   ”Vad vill du dricka?” undrade hon med en gest över baren. ”Jag bjuder.”

Det hände att Max och jag gick mellan ställena på kvällarna när de olika barerna på vår gata och på huvudgatan lystes upp av mångfärgade lampor och folk redan hade hunnit sätta sig bekvämt med middagar och drinkar. På Kittycats lilla bar brukade hennes kille Alex stå och det hände att han tog en drink själv för varje som han sålde.
   Davíd satt där ofta med sin thailändska fru. De hade sålt sin restaurang i Paris och letade efter ett guest house att köpa.
   ”Det är svårt att hitta nånting just nu. Kanske är det fel tid att köpa”, sade Davíd samtidigt som han lyckades rulla en cigarett och ta klunkar på sin drink. ”Här blir det att jag dricker och röker för mycket så jag går till gymet varje dag, för balansens skull.”
   ”Var ligger det?”
   Max och jag gick dit en dag. Det låg på fjärde våningen på ett lyxhotell. Det var ett fullt utrustat gym, med utomhuspool, jacuzzi, ångbastu och vanlig bastu. Det fanns spinning och yogaavdelning. Medlemskortet kostade tvåhundrasextio kronor i månaden för allt detta. Jag fick förmodligen något glansigt i blicken vid åsynen av maskinerna och de fria vikterna.
   ”Varför var det ingen som berättade om det här redan för tre veckor sedan?”

CU Bar, som ju uttalades See You Bar, hade sitt eget klientel. Det var Richard, Tom, Bill, Peter, Rose och hennes bror, och det var Jack som ägde stället. Det som jag gillade med det här stället var den trevliga atmosfären och de duktiga musikerna som brukade spela varje kväll. Jag hade tidigare varit med och kompat några låtar, gjort ett taskigt solo, spelat congas och sjungit Underneath the Mango Tree. Tom frågade om jag ville sitta in. ”Ikväll spelar jag maracas”, sade jag, tog med mig rytminstrumentet till bordet med Max och de andra.
   Jag ville inte att det skulle bli för sent. Imorgon skulle jag åka upp till Mae Sai. 

Jag satt med Tony, en engelsman som jag hade träffat på bussen upp till Mae Sai, på restaurangen till vårt guest house som låg vid den grunda och smala floden mellan Thailand och Burma.
   ”Man skulle kunna simma över dit på under en minut”, funderade jag för det kan inte ha varit mer än trettio meter över till andra sidan från där vi satt. Från andra sidan hördes enstaka hundskall. Hundarna skällde på burmesiska.
   ”Ja, det är amazing att det är så nära”, sade Tony och tittade storögt mot grannlandet, där det löpte en grusväg längs floden med en kvällsöppen liten handelsbod och en och annan scooter som passerade.

Nästa morgon. Jag drömde att en råtta hade hoppat upp i sängen och krupit in under täcket på mitt lite skamfilade rum och jag vaknade med ett skrik. Sedan skrek jag lite till när jag duschade i den kyliga morgonen utan att få varmvattenberedaren att fungera.
   Det här var Mae Sai, fem timmars bussresa norrut från Chiang Mai och nätterna var kallare än jag hade trott, eller ville minnas när jag hade varit här för tjuguåtta år sedan. Men när solen gick upp blev det varmt igen och den lilla gränsposteringen mot Burma hade växt till en enorm maskin som hanterade tusentals om inte tiotusentals gränspasserande varje dag.
   Jag stod och väntade i passkontrollen för att checka ut från Thailand och svetten rann nerför min rygg, inte bara för att solen stekte den långsamma kön, utan för att jag hade lyckats göra det igen. Jag hade stannat längre i thailand än mitt visum tillät, inte bara en dag utan två. Det hade inte funnits plats på bussarna eftersom den här tiden på året, mellan jul och nyår, var den mest passagerartäta på hela året.

På hemvägen skulle jag prata med Yoii, en tjugufemårig kvinna med glatt gnistrande ögon som jag träffade på busstationen i Chiang Rai. Hon hade varit och hälsat på sin syster i Burma och återvände med säckar med ris och matvaror tillbaka till Chiang Mai. Jag hjälpte henne att lasta säckarna på och av bussen och hon satt och knäppte händerna till en bön över att hon hade lyckats ordna biljetter fram och tillbaka.
   ”Många bokar sina bussresor en månad i förväg inför den här tiden.”
   ”Är du buddist?” undrade jag.
   ”Nej, jag är kristen. Det finns många kristna i Burma och Thailand. Vad tror du själv på? Du tror inte på nånting?”
   ”Jag tror på människan. Hellre det än att inte tro på nåt alls.”
   ”Ja.” Hon nickade. Själv vet jag inte riktigt vad jag menade. Men, jag ville visa på människans inneboende godhet och förmåga till osjälviska handlingar och bar därför hennes tunga säckar ut från busstationen i Chiang Mai ända till gatan där det kom en och annan tuk-tuk.
   ”Nu har du ris för flera veckor.”
   ”Det kommer att räcka i tre månader, till mig och till mamma. Ikväll måste jag skriva ner hur mina böner för den här resan förverkligades till det bästa.” Hon strålade och förde samman handflatorna och bugade lätt. ”Tack. Du har gjort så mycket för mig.”
   Ett noll till människan. Eller, var det ändå guds osynliga hand som låg bakom och såg efter de sina?   

Sedan, när jag äntligen kom fram till luckan var det enda tullpolisen sade om min overstay: ”Tusen bath.” Han stämplade mitt pass och jag fortsatte in på den burmesiska sidan där jag blev fråntagen passet och släpptes in i Tachileik med ett dokument med mitt foto på som gav mig två veckor här. Tidigare hade det bara varit över dagen. Om jag hade vetat om detta skulle jag ha varit bättre förberedd. 

Jag pratade med en fyrtioettårig burmes som berättade att anledningen till att turisterna blir fråntagna sina pass är för att undvika att de kommer på villovägar eftersom ett pass för en burmes kostar sextusen bath.
   ”It’s a lot of money here”, förtydligade han. Det motsvarar runt trettonhundra kronor.
   Han berättade att det var ont om jobb.
   ”Det händer med jämna mellanrum att jag vadar över floden, två kilometer uppströms och tar mig illegalt in i Thailand för att försöka få tag i arbete, byggjobb eller vad som helst. En gång blev jag tagen av gränspolisen. Jag tycker det är konstigt. Stationen ligger här precis vid floden men de höll mig kvar i två veckor innan de skickade mig tillbaka. Kanske ville de visa nånting.”
   Han var en vänlig man med en mild blick och jag ångrade efteråt att jag inte gav honom hundra bath, som en gest. Jag brukar ge pengar, småslantar, med jämna mellanrum, men det är till de handikappade, och de gamla utmärglade tanterna. Den här samtalspartnern verkade stark och rakryggad och hade kanske avböjt en allmosa. Eller, ja, förmodligen inte.
   Han ville ta mig runt till några tempel om jag betalade honom lite.
   ”Det finns några hotell i närheten där du kan bo för mellan 300 och 500 bath. Det går att betala med bath upp till tio kilometer utanför stan.”
   Det var en lockande tanke att stanna kvar i Burma en natt eller två men jag hade bara en liten ryggsäck med mig, resten var kvar på rummet i Chiang Mai.
   ”Finns det något annat att se här än tempel?”
   ”Nej, egentligen inte.”

Jag gick någon timme på marknadsgatorna där det pågick en livlig kommers med cigaretter, sprit, porrfilmer och Viagra.
   Jag vet inte vad det säger om burmeserna. Förmodligen inte så mycket. Mer än att militärens tidigare järnhårda grepp om invånarna har lättat något och att många gör sitt bästa för att tjäna en slant i det här, tidigare till svältgränsen, fattiga landet.
   Annars säger det inte så mycket.
   Om burmeserna.