osmoala

Det var på den tiden när vi brukade gå runt kvarteret innan soluppgången. Det var inte vilket kvarter som helst för det tog oss en dryg timme i snabbt tempo att avverka den dagliga rundan runt den fyrkant av kanaler som ramade in stadskärnan. Ibland stannade vi till längs vägen på ett litet café för en espresso eller en latte. Sedan kom solen upp. Det var inte heller vilken soluppgång som helst, för morgonljuset penslade gatorna, de mörka trähusen, de morgontidiga matstånden i pastellfärger inför löftet om en ny strålande ljusblå dag här uppe i Chiang Mai, där staden låg omgiven av några av de högsta bergen i Thailand, sjuhundra kilometer norr om det bullriga, avgastäta, utmattande, för evigt vakna Bangkok.

Det fanns någonting fridfullt över det lite sömniga Chiang Mai trots att den, enligt inofficiella siffror på mer än en miljon invånare, utgör landets andra största stad. Till och med de internationella motorcykelgängen tycks leva sida vid sida utan större inbördes uppgörelser.  

När du korsade kanalen, från gamla stan över till Tha Phae Road, med massage parlours, Mc Donald’s, Burger King… kunde du höra bullrande skratt från barerna där svarta motorcyklar stod parkerade utanför medan deras åldrande ägare stod där, i den trettiogradiga värmen svingande stora Chang med sina gråa skägg, hästsvansar, blåjeans, cowboystövlar samt skinnvästar där det på ryggen stod skrivet med stora bokstäver – Bandidos Thailand. De såg inte så farliga ut som man ibland läser i Aftonbladet, utan mest som alkoholiserade gamla gubbar som ständigt vill övertygqa sig själva och sin omgivning om att de har the time of their lives.  

Sedan var det alla expats. Här var de oftast män, som av olika anledningar hade flyttat från sina respektive länder, Australien, Europa eller USA – en del av dem hade en kriminell bakgrund vilket skulle få dem inlåsta så fort de satte foten inom det egna landets gränser.  
   Bankrånarna, hade jag hört, bosatte sig visst ofta i Pattaya.
   Andra var pensionerade, sextiplussare som bodde här med sina lokala trettioåriga fruar eller flickvänner. Ofta hade de varit egenföretagare. Ibland hade de tjänat ihop en slant. Ibland hade de förlorat massor.

”Look how grey they are”, konstaterade Ross när vi högg in på våra stora skålar med chicken with cashew nuts, eller varför inte en spicy beef, som vi sköljde ner med iskalla flaskor med Leo.
   Vi satt på John’s bar i gamla stan, maten var billig och vällagad. Här brukade det hänga olika gäng med expats. Ross hade rätt.
   ”Jag tror du har rätt. Dom ser faktiskt gråa ut.” De gråa männen satt med sina öl eller flaskor med Sang Som och coke, sina cigaretter, de stirrade rakt fram, på ingenting.
   ”Det finns inget liv där.” Det lät krasst för att komma från Ross, men jag antar att han tyckte att ett liv var värt att leva bara om man gjorde något av det. De här gubbarna tycktes sitta här i baren dag efter dag med sina fyllesvullna ansikten, med degiga påsar under de håglösa ögonen. ”They’re just waiting to die.”
   ”You’re such a cynic”, talade jag om för honom och han höll med.
   ”Sometimes I am.”
   ”Curtis är i alla fal inte sån.”
   ”Nej, nej, han är nånting helt annat.” Ross måttade med händerna brett isär, ”Det är såhär stor skillnad.”

Curtis, ja. Vi hade träffat honom vid poolen. Han gjorde en anslående syn bland alla korta asiater med sin långa, gängliga kropp. För att inte tala om rastahåret som han hade låtit växa i tjugufem år. Det var ett hår som hängde ner till midjan och bestod av långa rastatentakler, men oftast rullade han de tjocka slingorna till en burk på toppen av skallen, till en fez, som lade en trettio centimeter till hans redan ansenliga längd.
   ”Jag brukade vara längre, men jag har krympt. Idag är jag två meter, åtta centimeter.”
   Vi satt i skuggan vid poolen. Ross hade köpt en hela Bacardi som vi blandade med coke. Curtis satte sig vid vårt bord. Han berättade sin historia.

Curtis hade varit med som amerikansk soldat i Vietnamkriget. Som ung soldat skickades han ut för att kriga mot Viet Cong. ”Jag var en ung kille på den tiden. De flesta i min pluton dog. Jag fortsatte att fråga mig själv, i många år, varför? Varför inte jag? Jag var längre än alla andra och skulle ha gjort en tydlig måltavla, men jag överlevde. Jag gick hos en psykiater hemma i staterna i fem år, sedan efteråt. Jag betalade för allting själv, för den amerikanska regeringen didn’t give a shit om oss som hade varit med i kriget."
   ”Dödade du någon?”
   ”Sure, I killed a lot of people. Det tog mig lång tid att komma överens med vad jag hade gjort.”

Vi gick till lördagsmarknaden. Det var Curtis, Ross, Raymond från Australien med sin unga burmesiske fru. Jag gick en bit efter och betraktade det hela. Det var fullt med folk på gatan, Curtis hade täten där han njöt av den uppmärksamhet han skapade. Lokala som turister stannade upp för att titta på den ståtlige amerikanen, många av paren hade sina kameror i händerna med samma fråga: Can we take your picture? Jag kom upp strax bakom, tog deras kamera, tog en bild av dem båda, de tackade, med glada, himlande ögon.

Vi satte oss på en restaurang där vi beställde den ena rätten efter den andra tillsammans med kalla Leo. Det var en hel del av det här som jag aldrig hade smakat, men Curtis lovade att det var gott. Det var det. Vi satt där ett bra tag men sedan tog Curtis, som höll hov med sina historier och sitt ständigt goda humör, hand om notan så jag vet inte ens hur mycket den härliga maten kostade.
   Curtis hade berättat att han hade sju fruar.
   ”Sju fruar?”
   ”Yes, sju fruar. Tre i Thailand och fyra på Bali.”
   Han drev en presentshop här i Chiang Mai som sköttes av en av hans söner och jag vågade inte ens fråga hur många barn han hade. Kanske senare.

Nästa dag flyttade Ross och jag ut från Top North, för jag hade tröttnat på managerns giriga attityd. Personalen hade lovat oss en rabatt om vi betalade i förskott en vecka i taget, men hon sade att det var samma pris, oavsett om du stannade en natt eller två veckor.
   ”I’m the manager”, sade hon myndigt. ”Now it’s the high season.”
   High season? Bullshit. Så, var var i så fall alla människorna?
   Vi flyttade till Nuanpranee för 290 bath natten med massor med kabelkanaler på tv:n, en liten ljus balkong som hörde till rummet, trevlig service med de billigaste ölen jag har sett på vilket hotell som helst… vi var helt okay. Ross bodde på tredje våningen och jag på den andra, där det bara var en kort trappa ner till foajén. Jag skulle sakna poolen på Top North, men som Curtis sade: ”Ni kan alltid komma hit i alla fall, som mina gäster.”

Vi bytte våra lokala telefonnummer, skakade hand och sade:
   ”See you.”
   ”Yes, see you.”
   Jag hade en känsla – den som du utvecklar här i Sydostasien med människor som ibland är på väg åt samma håll som du – att jag skulle träffa den vänlige och genomsympatiske, tidigare soldatmördaren, Curtis igen.