osmoala

Hotellet skulle anordna en fest i foajén med gran, tingeltangel och julstämning. Nu var ju familjen egentligen buddister men de tog på vara på varje tillfälle att ordna ett kalas. Alla skulle ta med sig en julklapp på minst två hundra bath. Sedan skulle vi dra lott om vem som fick vilken present. Jag gick till marknaden och köpte ett kombinerat schack-och backgammonspel. Jag fick det inslaget och återvände till hotellet, lade det på bordet med alla andra presenter som redan hade hunnit samlas där. Många av julklapparna hade inget omslagspapper och det var filtar, handdukar och en gigantisk rosa teddybjörn.
   Jag började befara att mitt backgammon i trä skulle bli ett präktigt fiasko bland alla mjuka klappar. Jag hoppades att jag inte skulle få just björnen i julklapp. För ett ögonblick såg jag mig kuska runt i Sydostasien med en stor nallebjörn i famnen. Jag skulle bli tvungen att betala för en extraplats bara för att kunna ta den på bussen, tåget eller flyget.

Efter att ha läst en artikel i Aftonbladet om olika länders julbord bestämde jag mig för att gå på en tysk restaurang och äta sauerkraut. Det gjorde jag och den kom in med kassler och stekt potatis. Det var gott, men som Sean, en pensionerad herre från New York som hade bott här i åtta år sade:
   ”Det går inte att göra fel med kassler. Det är ungefär som att försöka sabotera att koka ett ägg – det går inte.”
   ”Det är gott hur som helst. Det ger lite omväxling till den vanliga menyn, fläsk, nöt och kyckling med ris eller nudlar.”
   Jag hade inget emot en pad thai, eller de kryddstarka nudelsopporna, eller den utmärkta kyckling med cashewnötter som serverades på John’s Place, som tydligen ägdes av en lokal med goda poliskontakter vilket gav honom goda möjligheter att ha öppet så länge det fanns kunder. Och det gjorde det. Det var alltid i det närmaste fullt på John’s Place. Men, ibland sökte jag alltså efter variation bland de otaliga matställen som fanns här i Chiang Mai, med pizza, hamburgare, burritos stora som calzones, eller på The Swan, en burmesisk restaurang som erbjöd en utmärkt Mai Pia, med hackad färs, chili, vitlök, citrongräs och myntablad.
   Eftersom nya ställen poppade upp hela tiden kunde man förmodligen äta sig genom Chiang Mai under en hel livstid utan att sitta två gånger på samma restaurang.


På kvällen tog Max med mig på ett av sina favoritställen, The Green house. Ett lokalt band uppträdde på scenen med sina egna låtar som gick i ska eller reggae. Vi satt i trädgården, det svängde bra och det var kul att se att det två meter bakom ryggen på dig samtidigt pågick en livlig kvällsmarknad. Max berättade att han hade drivit ett liknande ställe i Panama.
   ”Det var kanske dubbelt så stort men varje kväll hade vi uppträdanden av olika slag – lokala amatörmusiker, inkommande amerikanska proffsmusiker varav en del var mina personliga vänner. En kväll satte vi till och med ihop ett snorkelband som uppträdde till publikens jubel.”
   ”Ett snorkelband?”
   ”Ja. Du vet munstycket man andas genom när man dyker. Det går faktiskt att göra ljud med dom, jag skaffade ett helt gäng till tjejerna som jobbade hos mig och sedan gick de upp på scenen och körde ett par låtar med bara snorklar som instrument, och en kille som backade upp dem med congas.”
   ”Hur lät det?”
   ”Fruktansvärt. Men det var en hit. Folk hade hur kul som helst.”


Jag tog en sen eftermiddagsslummer på rummet. Jag hade sjunkit in i någon sorts dvala där jag inte längre visste vad som var verklighet och vad som var fantasier. Kanske hörde de båda elementen ihop mer än jag hittills hade anat? Utanför fönstret kom det plötsligt en salut till juldagens ära, den lät mer som ett kanonskott och jag var klarvaken. Det var kanske dags att gå ner till festen?

Vi satt i foajén och önskade varandra Merry Christmas. Det var Max, Renée, Pierre, Louise, Candy och Jack. Det var den åldrade amerikanen, en kort vithårig gentleman som hade klätt sig i kostym kvällen till ära, medan vi andra gick omkring i flip-flops, och hans långa lady boy till flickvän som hade klätt ut sig i en kort klänning som framhävde hennes långa, välformade ben, och en vit rosett i det långa svarta håret som fick henne att se ut som både en Playboy-bunny och en julklapp.
   ”Vilka snygga ben hon har”, viskade Louise till mig.
   ”Ja. Det är nästan så att jag önskar att man var gay.”
   Och sedan var det den stora familjen som hörde till hotellet. En rejäl karaokemaskin var påkopplad, den trakterades av de lokala förmågorna och volymen skulle öka ju längre kvällen framskred. Vi hade hur kul som helst.
   ”Jag har haft mycket värre jular än såhär hemma i Staterna”, konstaterade Max.
   ”Jaså?”
   ”Ja. Med alla jävla diskussioner. Alla släktingar som träffas en gång om året.” Han rörde tummen mot fingrarna som om han imiterade en anka.
   Julklapparna drogs ur en hink och alla gick fram och blev fotograferade. Min present hamnade hos en ung kvinna som hörde till familjen och jag hoppades att den skulle roa henne en liten stund.

Men, hon kanske bytte bort den. För, efter presentöppnandet pågick strax en hetsig verksamhet där de som ville byta bort sina klappar gjorde det, och till slut var de flesta helt nöjda med vad de hade fått denna julafton som var den hjärtligaste, roligaste, spontanaste och livligaste jag någonsin har upplevt utomlands. Vi gick upp och dansade till karaokemannen som med smäktande röst sjöng både Frank Sinatra, Elvis och ZZ Top.

Jag missade byteshandeln med klapparna för jag satt och lyssnade på Max som kom med det ena förslaget efter det andra på vad jag kunde göra med min present.
   Nej, jag vann inte den stora rosa teddybjörnen. Jag vann den lilla gula nallen.
   Jag bestämde mig för att kalla honom Knatte-Frank.
   Inte för att det är ett speciellt bra namn på ett kramdjur.
   Men, det namnet har sin egen speciella historia.