Julianne
Julianne var rädd för det mesta. Hon var rädd för katter, hundar och råttor; hon var rädd att bli förgiftad av maten, kranvattnet och luften i det avgastäta Bangkok där jag träffade henne. Hon torkade sina händer med antiseptiska servetter hundra gånger om dagen och hon sade: ”Det händer vissa dagar att livet inte är ett helvete.”
Första gången jag träffade henne var inte en av hennes bästa dagar.
Jag såg henne på långt håll där jag gick gatan fram på andra sidan av bron från Rambuttri. Hon hade mörkt hår kammat i en mittbena som ramade in ett vackert men ängsligt ansikte; hon var spensligt byggd, men i sina shorts, t-shirt och runners på fötterna visade hon ändå på en viss energi och målmedvetenhet i sina steg. När jag kom närmare hade mina tankar redan återvänt till den grillade ankan jag skulle äta inom fem minuter. Sedan hände något förfärligt. Hon steg på ett av de gungande, förrädiska brunnslocken, som plötsligt gav vika och hon dök med ena benet rakt ner i avloppshålet. Hon tog emot med händerna, rullade åt sidan och jag sprang fram till henne.
”Hur gick det? Är du okay?”
Hon tog sig om benet och sade mellan sammanbitna tänder: ”Jag visste det. Jag visste att det här skulle hända.”
Jag vinkade till mig en taxi och tog henne till Bangkoks mest välkända sjukhus, det som mest liknar ett lyxhotell, men jag tänkte att hennes försäkring skulle täcka det hela. När de rullade in henne till röntgen tog hon min hand och grät en skvätt. ”Tack”, sade hon. ”Tack för din hjälp.”
Jag kände mig skyldig, för egentligen var det jag som hade satt henne i den här situationen. Mer om det snart.
När jag hälsade på henne senare hade hon ett gips om foten och kryckor. Hon satt i väntrummet och väntade på en taxi som skulle ta henne tillbaka till hennes rädda liv.
Först förstod jag inte varför en människa som är så rädd för alla de småsaker i vårt vardagsliv överhuvudtaget gav sig ut på en långresa. Men Julianne hade ett svar på det: ”Jag känner mindre panikångest när jag reser.”
Jag tyckte att det var fantastiskt. ”Genom att möta farorna blir du lugnare till sinnes?”
”Ja. Varför inte? Och vad är det som får dig att resa?”
Jag hade inget bra svar på det.
Julianne hade jobbat som bibliotekare i Karlskrona, på universitetet där, tills hennes ökande attacker av panikångest tvingade henne att sjukskriva sig. Hon hade rest iväg på charter och upptäckte att det gjorde henne gott. Sedan hade hon bestämt sig för att flyga till Bangkok.
Nu satt hon på sin hotellsäng med högerfoten i gips. Jag kände mig skyldig. Jag var tvungen att berätta.
Nu?
”Julianne… du finns inte på riktigt… du är en person som jag hittade på. Jag ville använda dig i en historia som jag tänkte skriva. Allt det där gäller fortfarande, men i mellantiden tänker jag placera dig i Kambodja, på Otres Beach, på ett Guest house som heter Done Right.”
”Inte det där jävla stället – där är det ju bara en massa tråkiga svenskar!”
”Julianne, lyssna på mig: det är bara tillfälligt – rätt vad det är plockar jag ut dig igen. Och kom ihåg att du fortfarande är efterlyst av både CIA och Interpol. Om du vill kan jag göra dig till en hemlig agent?”
”Lovar du? Får jag en pistol?
”Du kan få en bazooka om du vill. Är vi överens?”
Julianne lutade sig fram och kramade min hand. Hon skelade lätt med ena ögat. Hon hade en blick som jag aldrig kunde glömma.
”Låt det inte bli för länge.”
”Jag lovar.” Men jag visste inte om jag ljög eller talade sanning.
