osmoala

Det är tempel, hotell, guest houses, nudelförsäljare, boklådor, souvenirbutiker, 7Elevens, restauranger och barer i överflöd. I den trettiogradiga hettan får du ständiga förfrågningar om taxi, tuk tuk eller massage. Här har turismen tagit över men redan tidigare var staden en viktig knutpunkt i regionen för handel med hantverk, paraplyer, träskulpturer, silversmide och heroin. 

Gamla stan – omgiven av kanaler som tidigare tjänade som vallgravar, med en mur som fortfarande till vissa delar finns kvar och som utgjorde ett skydd mot det närliggande Burma då staden grundades av Kung Mengrai år 1293 – utgör en labyrint av smågator som det är lätt att gå vilse i.
   Men det gjorde inte så mycket, det är faktiskt bara trevligt att gå vilse i tillvaron ibland. Om du bara höll en ungefärlig riktning efter din mentala kompass, inte för att min mentala kompass alltid har visat sig fungera sådär jättebra, stötte du för eller senare på vallgraven och då visste du ungefär var du befann dig.

Jag lämnade gamla stans perfekta kvadrat, korsade en kanal och senare Järnbron över till andra sidan där skyltarna var textade på thai.
   På en gata kom en av de stora blandrashundarna som tydligen vaktade sitt revir efter mig med ett ilsket skällande och den började följa efter mig på två stegslängds avstånd. Den arga blicken ovanför det vidöppna gapet var riktad mot mina vader.
   Jag har varit nära att bli huggen vid några tillfällen tidigare, i Vietnam och Kambodja, och därför känner jag mig ambivalent när det gäller hundar. Jag gillar de som är hyggliga, men har svårt för de arga. Det är som med människor – jag förstår att det ofta finns en anledning till deras ilska, men jag vill inte bli drabbad av en vrede som jag inte alltid, i alla fall inte medvetet, har orsakat. Jag visste inte vad jag skulle göra. Kanske är det också som med människor – ibland är en fet smäll det enda som fungerar?
   Här fick han medhåll av sina artfränder och plötsligt ekade hela kvarteret av arga skall och jag väntade bara på ett illasinnat gäng av stora bestar med mord i blicken komma framstormande för att ge utbölingen, farangen, en omgång.
   Jag får erkänna att jag hade en otäckt pirrande känsla i nacken ända tills jag kom ut på mer befolkade gator. Jag bestämde mig för att googla lite om hundpsykologi.

Curtis sträckte ut de långa blöta rastalockarna efter en tur i poolen där vi satt på Top North och sade: ”Det tar femton timmar för mitt hår att torka. Här, känn.” Jag kände. Håret var som en våt lian.
   Jag dök ner i det blåa vattnet och kom upp igen. Jag strök handen genom de rakade tinningarna och sade: ”Nu kommer mitt hår att ta femton timmar att torka… I’m sorry – femton sekunder menar jag.”
   Curtis skrattade glatt eftersom han var en lättsam typ. Han berättade att han hade tjänat sextitusen dollar på att göra reklamfilmer och inhopp i Hollywoodfilmer.
   ”Jag har mitt hår att tacka för mycket. Men jag kände Steve Martin i high school. Och sedan efteråt, när jag kom tillbaka från Vietnam, började det rulla på.”
   Curtis påstod att han är en av killarna som dricker Coca-cola i en reklamfilm med rastafaris på en bar.
   ”Och filmen om The Doors…”
   ”Den med Val Kilmer?”
   ”Ja. Jag är med i publiken på en av konserterna. Det tog tre dagar att spela in men på filmen är det ungefär tio sekunder.”
   Jag gick för att ta en dusch. En gänglig figur låg och solade på en stol med en bok bredvid sig.
   ”Jag känner igen dig”, sade han. ”Från reggaebaren i Bangkok."
   ”Oh, May´s Bar?”
   ”Just det. That’s the place.”  
   ”Vad heter du?”
   ”Andy. Andy from Switzerland.”
   ”Javisst, ja, nu minns jag!” ljög jag.
   Jag hade antagligen pratat med en och annan människa för mycket på May’s Bar.
   Men Andy var en trevlig kille och jag skulle träffa honom till och från för han stannade här i Chiang Mai ett tag. Som jag gjorde.
   Jag tyckte om den här stan. Den hade en struktur som var lätt att lära sig att följa. Men ändå, den hade en subkultur som det tog ett tag att komma in i.

Max var från Staterna. Han hade växt upp i Wisconsin, hade drivit en dykverksamhet i Queensland, bott i Argentina och Panama i många år, men just nu hade han sitt hem i Santa Fe i New Mexico.
   ”Santa Fe… det låter som en del av en titel till en cowboyfilm.”
   ”Actually… dom har spelat in en massa westerns där. Young Guns, har du sett den?”
   ”Javisst, ettan och tvåan. Dom är rätt kul.”
   ”Dom byggde ett helt set, som en liten stad där, spelade in och sedan lämnade dom det. Så – det ser fortfarande ut som i filmen.”

Vi hade en del gemensamt; våra döttrar var i samma ålder och båda var på väg hit, i alla fall hoppades jag att Moa skulle dyka upp framåt våren; vi gillade båda grillad anka, och vi hade båda taskiga tänder. Han höll på att fixa sina här i Chiang Mai där det bara kostade en bråkdel mot i Staterna.

Vi gick på musikbaren några kvällar. Jag hängde gärna med musikerna där, speciellt Tom som var en lokal och Richard från Staterna, han tycktes kunna ta en bas eller en gitarr och kompa till vilken låt som helst. Det var en ära att få spela med de här grabbarna.

En kväll satt vi med vårt set med två gitarrer och en bas och mikrofoner, och Tom spelade en låt jag aldrig hade hört innan. Den gick i G, jag gjorde några licks och Tom nickade till mig – här kommer ditt solo. Jag sabbade det där solot fullständigt och vi skrattade och spelade vidare, för de i publiken var rätt fulla såhär dags på kvällen runt elva, halv tolv, så de märkte kanske inte så mycket i alla fall.

Men alla var inte fulla. I publiken fanns män klädda i neutrala västar och den de skyddade var Richard. Jag satt med Richard både innan och efteråt. Ännu en Richard. Han var en vänlig äldre man med ett välklippt blont hår och ett till perfektion välansatt skägg, han bar en svart skinnjacka och han flankerades ständigt av minst två unga män som såg arga ut och ständigt spanade runt omkring sig. De var kanske prospects.
   ”Jag har bott här i trettitvå år”, berättade Richard.
   ”Hur gammal är du?”
   ”Sextiofem.”
   ”Du ser ut som femtiofem.” Jag menade det.
   ”Hur gammal, sa du?” bröt John in. Han bar också en skinnjacka. Han flankerade sin, vad han nu kallade honom… Boss? Padre? Gudfadern?
   ”Femtiofem.”
   ”Okay. Jag trodde att du sa nåt annat.”

Nu skulle det kanske ha varit läge för skratt, men både Richard och jag tittade mot scenen där ett ragtimeband underhöll den allt fullare publiken. Just då ramlade en av de tyska manliga gästerna av sin stol, blev liggande på golvet och en viss uppståndelse vidtog.
   Jag skrattade till lite ihop med Richard, och jag bryr mig inte vilket gäng han representerade – just då verkade han som en trevlig och lättroad man med glimten i ögat.
   Han sade något om fruar och jag måste ha missförstått det hela för jag sade:
   ”Har du varit ihop med samma fru i trettio år? Det är imponerande!”
   ”Nej”, svarade Richard tålmodigt – ”Jag byter flickvän var tredje månad.”   


Det fanns inte så mycket som rörde sig kring julen här, en del butiker skyltade med lite girlanger och hotellen höll med julgranar. I den lilla foajén på mitt hotell hade Sum, som skötte om alla blommorna på hotellet inte gjort någon som helst ansats till julpynt. Han satte sig vid en av de bekväma rottingfåtöljerna vid mitt bord. Jag sade:
   ”Efter jul åker jag kanske till Burma över dagen på en visa run. Men jag lämnar grejerna på rummet och kommer tillbaka på kvällen. Är det okay?”
   ”Ahh Christmas”, sade Sum och skrattade. ”Christmas…
   Han sjönk tillbaka i sin eftermiddagsdvala. Jag undrade vad han drömde om den här gången.    

Max frågade vad jag tänkte göra på julafon.
   ”Andy, och Andrew från Philadelphia funderar på att hänga med till musikbaren. Jag ringer min dotter och min mamma och önskar god jul. Sedan kanske jag super till det.”
   ”Det låter som en utmärkt idé. Do you have something against if I join you?”