osmoala

Det låter ju egentligen helt idiotiskt men i Fuengirola en gång bestämde jag mig för att skugga en hund.
   Jag antar att jag hade gott om fritid.
   De syntes på gatan varje dag varje dag, de var små och välskötta terrier eller pekinges, ofta gick de med sina hussar och mattar, välklädda medelålders spanjorer, men lika ofta såg jag dem ta sig en promenad på egen hand.
   De anpassade sig skickligt till trafiktempot, som ändå stundtals kan vara rätt hetsigt i den här staden på spanska solkusten med mer än hundratusen lokala och sedan alla turister.
   Jag såg dem ständigt korsa gatorna vid övergångsställena, efter att först ha tittat åt vänster, höger och sedan vänster igen.
   Jag var imponerad. Kanske var de världens mest trafikmedvetna hundar, vad vet jag?
   I alla fall ville jag se vart den här tänkte ta vägen.

Det var, antar jag, en engelsk terrier med den ansade gulbruna pälsen och den tuffa luggen, den trippade fram med pigga steg ensam i godan ro, än med nosen käckt i luften där den njöt av brisen från Medelhavet med de afrikanska dofterna från den väldiga kontinenten bara några mil bort, än med nosen nyfiket forskande de korta och tjocka palmträd där andra hundar tidigare hade lämnat sina mail.
   Ibland lämnade han ett svar med ena bakbenet i en snabb, inövad båge för att fortsätta sin färd längs den långa strandpromenaden i riktning mot Marbella.

Vid ett tillfälle trodde jag att jag hade blivit upptäckt när den lilla krabaten vände på huvudet och tittade åt mitt håll där jag höll jämna steg, sju meter bakom och jag tittade generat ut över havet en stund, men hunden tycktes inte ha märkt att den var spanad på för strax därefter ställde den sig vid ett övergångsställe, tittade åt vänster, höger, vänster, och när det uppstod en lucka i trafiken korsade den lugnt gatan.
   Jag följde efter. Av säkerhetsskäl hade jag nu ökat avståndet till tio meter.

Den tuffa lilla terriern tog mig på en rejäl promenad, men vi gjorde ett tydligt högervarv och just när jag tänkte ge upp satte den framtassarna mot en blåmålad dörr, mot en privatlägenhet.
   Jag saktade in stegen och låtsades nyfiket studera ett skyltfönster till en liten butik som sålde damhattar.
   En kvinna, medelålders och lika välvårdad som den lilla hunden öppnade dörren, böjde sig ner, klappade om honom med ett par fraser på spanska varpå spaningsobjektet försvann in genom dörren med viftande svans.
   Jag gick tillbaka och försökte minnas. Såhär brukade väl inte Ozzie, Karins australiske terrier, bete sig?