De nio drakarnas flod
Mekongdeltat – ett vidsträckt, pannkaksplatt område genomkorsat av floder och utgrävda kanaler som producerar så mycket ris att det inte bara räcker gott och väl för den egna befolkningen på över närmare nittio miljoner utan också gör Vietnam till en av de största risexportörerna i världen.
Det är här, i ett av världens största deltaområden, som Mekongfloden med alla sina förgreningar flyter fram efter att ha kommit upp från källorna högt upp på tibetanska platån, runnit 4500 kilometer genom Kina; mellan Burma och Laos; genom Laos; längs gränsen mellan Laos och Thailand; genom Kambodja och Vietnam inför mötet med havet. Det är också en flod som alltid flitigt har använts som trafikled, inneburit en tillväxt för regionerna genom fiske och transporter men också varit en orsak till stridigheter mellan länder som hävdat sin äganderätt över vattnen.
Det är i Phnom Penh i Kambodja som Mekongfloden delar upp sig i två stora armar, Hau Giang, Nedre floden, och Tien Giang, Övre floden. Sedan förgrenar de båda floderna sig ytterligare genom sin resa genom deltat här i Vietnam, inför sitt Nirvana-liknande uppgående i Sydkinesiska sjön.
Alla dessa förgreningar förklarar vietnamesernas namn på, och vördnad inför, Mekongfloden: Song Cuu Long – De nio drakarnas flod.
Jag var i Chao Doc, en stad med över hundratusen invånare några kilometer från gränsen mot Kambodja. Här var det den nedre förgreningen av Mekongfoden som flöt genom staden som en livgivande pulsåder.
Även om detta var ett ganska vanligt stopp på vägen över till Phnom Penh såg jag ändå inte så många utlänningar på gatorna, och det var kanske därför en och annan lokal blängde fascinerat på mig, som på en utomjording, grinade brett och höjde handen till en hälsning. Jag hade bestämt mig för att stanna en natt till, varför visste jag egentligen inte – men det var en ganska lugn stad, även om scootrarna tutade oavbrutet, och jag hade ett rum på tredje våningen på ett trevligt guest house för sex dollar natten med en altan utanför rummet där jag kunde ligga ner på uthärdligt avstånd från trafiken nedanför, bläddra i min Lonely Planet, räkna mina återstående dong och fundera på hur länge de skulle räcka.
Ove och jag hade tagit båten tillbaka till fastlandet från Phu Couc, en tropisk ö som förmodligen skulle få se en gigantisk tillströmning av turister de närmaste åren. Nu låg det mesta fortfarande i startgroparna men ön hade alla förutsättningar att bli nästa stora resmål med sin djungelväxtlighet, de palmkantade stränderna och det inbjudande klarblå vattnet.
På busstationen tog vi varsin buss åt varsitt håll – Ove skulle till Sihanoukville och jag åkte alltså till Chao Doc.
Jag går in genom grindarna till en trädgård där det finns en restaurang och en resebyrå för att kolla efter båtarna till Phnom Penh. En arg hund reser sig, kommer skällande mot mig, gör en rundmanöver och jag vänder mig om och säger med hög röst som avslöjar min plötsliga desperation, ”Vad i helvete är det frågan om?” Det är redan två turister som jag har hört talas om som blivit bitna av hundar och fått åka och ta en spruta mot rabies, och jag vill inte bli den tredje.
Den förstår nog inte svenska för den gör utfall, morrande, fjädrade med bakbenen som om den ska gå till attack. Om den kastar sig fram med den där öppna käften mot mitt ben sparkar jag den i huvudet. Hundens ägare kommer fram och jagar bort den. Det är en mycket bättre lösning.
