Otres Beach
Lara och Lucy hade åkt till Koh Chang. Claudia hade tagit bussen till Phnom Penh. Emelie hade dykt upp från Serendipity. Ove hade kommit ner från Victory Hill.
Claudia och jag sitter på en restaurang och bläddrar i menyn. Jag vet inte vad jag vad jag ska välja.
”Jag vet inte vad jag ska välja. Vad tror du? Hittat nåt intressant?”
”Jag är sugen på Khmer food. Beef Lak med stekt ris och ägg.”
”Bra. Jag tar detsamma.” Jag vinkar till servitören och vi beställer.
”Reser du alltid ensam?” frågar Claudia och tar en klunk Angkor.
”På dom här långresorna har det blivit det.”
”Jag också.” Claudia berättar om när hon somnade på en buss i Marocko och blev bestulen på sina kontokort och alla pengarna.
”Jag gick omkring i Marrakesch mitt i natten och grät, jag hade inte en cent och jag var helt förtvivlad. Jag knackade på olika hotelldörrar men det var ingen som ville släppa in mig för jag hade inga pengar. Till slut fick jag komma in på ett ställe så jag kunde ringa hem och be mamma spärra kortet, och jag fick ett rum. Utanför väntade ägaren för han ville ha sex. Jag vågade inte lämna rummet och jag satt på sängen hela natten tills solen gick upp. Den natten förändrade mitt liv – innan var jag girig och skulle pruta på allt, nu har jag blivit mer generös mot andra människor.”
”Du är blond och du åkte omkring ensam i Marocko.”
”Ja”, säger hon, visar fram armbågarna och skrattar. ”Men jag kan vara ganska bestämd.”
För henne finns det inget alternativ till att resa på egen hand. ”Fast, jag frågade mina vänner inför den här resan om det var någon som ville följa med … men en hade sina studier, en annan var kär och en tredje planerade att bli gravid.” Hon rycker på axlarna, ”Alla har sina olika planer.”
”Och vad har du för planer?”
”Jag måste tillbaka till Tyskland och göra praktik i två år och sedan är jag färdig lärare i franska och historia.”
Våra tallrikar kommer in och som vanligt smakar Khmer-maten bra; den är alltid fräsch, kryddad och smakrik.
”När man är ute och reser,” säger jag, ”blir man lite alienerad. Man passar in överallt och ingenstans.”
”Jag vet precis vad du menar. Man kommer till alla dessa vackra platser och träffar en massa härliga människor. Och sedan åker man bara vidare.”
”Det är många som söker efter det perfekta stället, och när dom sedan hittar det kan dom inte komma fort nog därifrån.”
”Det är därför det har varit så skönt för mig att bara slappa här en vecka. Jag har solat och läst böcker och ätit god mat. Jag gillar god mat.”
”Jag vet. När vi låg på solstolarna idag beställde vi fried squids, och när du hade ätit klart sa du; 'Now I’m waiting for the fruit lady.”
”Hahahaa!” Hon far ut med händerna. ”I know, I’m terrible.”
Vi går förbi baren på Done Right där Emelie bor en trappa upp för fem dollar natten. Hon sitter där med armbågarna i bardisken, med Pol Pots leende framför sig. ”Du kan få den imorgon när jag har läst klart den”, säger hon.
”Ja, va bra!” Det är en för två år sedan utkommen skildring av De röda khmerernas välde och, om jag förstår det rätt, delvis en uppgörelse med Jan Myrdal som är en av de få som efteråt inte har tagit avstånd från Pol Pots härjningar.
”Myrdal har aldrig haft fel i hela sitt liv”, säger jag. ”Han säger att utlandet inte ska lägga sig i ett lands privata angelägenheter – att det är deras eget val. Att han sedan lägger sig i det mesta som USA gör tycks vara en annan sak. Han menar att om systemet hade fått utvecklas ifred kunde det ha blivit riktigt bra. Dessutom – ” säger jag, när Myrdals ansikte med allt den utstrålar av pompös självgodhet, som en sinnebild av en känslomässigt avstängd intellektuell, tornar upp för min inre blick, ”själv satt han och åt ostron och drack vitt vin med Pol Pot, och blev förevisad speciella områden med partifunktionärer utklädda till risodlare som bedyrade hur fantastiskt det nya systemet var.”
Claudia och jag går tillbaka mot våra bungalows. ”Han jag pratade med var från Nederländerna”, säger hon. När jag berättade att jag skulle börja jobba som lärare skrattade och skrattade han, och sa: ’Om ett år kommer du att vara bitter, sur och trött’. Jag vet att han försökte vara rolig, men jag har lagt sex år av mitt liv på studierna och det är inte precis vad jag vill höra just nu.”
I mörkret har revirkänslan hos alla de hundar som vaktar de olika guest houses på stranden åter vaknat till liv. De kommer i klungor, springande och skällande mot oss där vi försöker orientera oss fram i den kolsvarta natten med hjälp av en ficklampa. De snurrar runt oss. Morrande. Och sniffar på oss. Misstänksamt.
