osmoala

Den ryska kvinnan mittemot låste mitt knä mellan sina lår, höjde glaset och sade, ”Nastarovio!” Hon var glad, vacker och väldigt full. Vi skålade och jag smakade ur mitt stora vinglas som bestod av vodka och starkvin.
   Jag hade länge tänkt att ryskor var både ytliga och arroganta men som vanligt slog mina fördomar fel, för nu klockan två på nyårsnatten visade de sitt rätta ansikte: de var hur trevliga, hjärtliga och äkta som helst.
   Jag hade blivit inbjuden att sitta vid ett bord på stranden med upp till tjugo ryssar. Stämningen var hög och en av de fulla grabbarna krävde ett svar från mig – vilket svenskt fotbollslag höll jag på? ”Djurgården”, sade jag för det var det enda jag kom på, och han visste tydligen vad jag snackade om för han sade till sina vänner, ”Djurgården!” och vi höjde våra glas och drack.
   Tidigare på kvällen hade jag suttit med Ove, som kom från Frankfurt, på en strandrestaurang med fötterna nerkörda i den fantastiskt finkorniga sanden. När klockan slog tolv till nyåret steg det upp ett samstämmigt vrål av gemenskap, lyckönskningar och kramar. Ove tände en joint och sade: ”Happy new year!”