osmoala

Hur resenären inte bara lyckas ta sig ner för det största berget i området utan äter också stekt groda för att efter en uppiggande sömn åka snabbåt till Kambodja.


Även om detta mestadels är plattland finns det också ett berg här, det för vietnameserna heliga Sam Mountain. En scooter-taxi tar upp dig till den 260 meterhöga toppen. Här uppe ser man miltals åt alla håll, norrut ligger Kambodja och landskapet är som ett gigantiskt schackbräde med rutor av risfält så långt ögat når. Jag sitter där ett tag och går sedan nerför trapporna från berget och de små pittoreska restaurangerna med sina hängmattor avlöser varandra hela vägen ner.    

På kvällen går jag på en restaurang och beställer den sista måltiden i Vietnam innan Kambodja imorgon – stekt groda med lök, vitlök och citrongräs, och en skål ris. Det är godare än jag trodde, grodan smakar som en blandning av nöt och kyckling.

Nästa morgon väntar jag på transport ner till båten tillsammans med Marilyn. Hon är från Nord Carolina men har bott i Tyskland i fem år. Hon påminner om en bibliotekarie med sina små glasögon, sin pliriga blick och sitt fnittriga skratt. Men fast hon har varit på resande fot i nästan åtta månader i Asien är hon orolig för att inte hinna till båten i tid.
   ”Det är en liten båt med bara tjugufem platser, så dom väntar tills vi kommer”, säger jag, och våra fordon är här, en cykelriksha till henne och en till mig. ”Vi kan tävla ner till båten!” säger jag peppande.
   Jag vinner med en knapp rikshalängd, och den snabba båten tar oss till gränsen och sedan vidare in i Kambodja och till Phnom Penh.
   ”Vad menar du med att det är annorlunda mot Vietnam?” frågar Marilyn.
   ”Phnom Penh kan vara en ganska tuff stad – du får börja pruta igen, och trafiken är hetsig. Och du ser inte så många gamla människor i landet, de flesta är ganska unga för…”
   ”Pol Pot dödade så många.”
   ”Ja. När jag ser gamla människor undrar jag vad det var dom fick gå igenom. Och vilken sida dom var på.”

Vi checkar in på varsitt rum på Lake side, Number Nine Guest House. Jag bodde här för elva månader sedan, med det ser inte alls ut som det gjorde då. Den största delen av det stora kvarteret med guest houses som var byggda på pålar ut över vattnet har rivits av regeringens bulldozrar för här ska det byggas fastigheter av ett kinesiskt bolag som har, säger många, mutat till sig rättigheterna över området. Jag hörde talas om det då, men det verkade som att det skulle ta ett par år. Nu har man rivit stora delar av kvarteret mot sjösidan och Number Nine har bara några rum kvar, restaurangen och soldäcket – allt annat är borta.   
   Men de trånga gränderna är kvar, med sina trevliga restauranger. Vi sätter oss och jag beställer biffstek och Angkor.
   ”Helt otroligt att det är så många guest houses som har försvunnit på så kort tid”, säger jag och tar en klunk öl.
   ”Och vilket ekonomiskt bakslag för så många.”
   ”Det här kvarteret är ganska slitet men det har sin charm.”
   ”Ja, verkligen.”
   Vi är rörande överens om allting, och hon är så verbalt självgående att jag undrar hur det skulle låta om vi inte var överens.
   Vi går runt på museer och besöker sevärdheter. När vi går nerför de höga trapporna från det stora buddhistemplet som ligger mitt i stan säger Marilyn: ”Längs strandpromenaden vid floden finns det restauranger som säljer kannor med öl för två dollar.”
   ”Jaså? Vi går dit?” Det är en varm dag och vi sätter oss i skuggan under ett parasoll och beställer öl som vi dricker ur frostade glas.
   ”Hur är det?” frågar Marilyn apropå ingenting, ”Har du ett tvättfat på ditt rum? För jag har inget.”
   ”Ja, men det hände nåt förskräckligt igår kväll. Jag borstade tänderna och la handen på tvättfatet och hela grejen föll i golvet, slangen lossnade från väggen och det sprutade vatten överallt. Hade man riktat strålen uppåt hade det varit en femmetersfontän. Alltihop hade varit fastsatt i väggen med två spikar som balanserade upp fatet. Det tog mig en bra stund fästa slangen i väggen igen för att stoppa vattnet.”  
   ”Jag kanske har tur som inte har ett tvättfat, trots allt.”

Emelie kom från Kristiansstad. Hon var en av dessa självständiga och till synes obekymrade unga kvinnor som reste runt i Asien på egen hand i månader och år.
   ”När åker du tillbaka?”
   ”Jag vet inte”, sade hon, ”Jag flög till Bangkok på en enkelbiljett.”
   Vi festade i två kvällar med gänget från guest houset; det var Sam, Andy, Martin och kvinnan med tatueringarna från Brighton som kallade sig kort och kort för ”H”, och en massa folk som passerade och satte sig ner en stund.
   Jag spelade schack mot Sam som var en lokal kille och vann första partiet. När vi spelade igen fick han ett övertag, och han drog ut på det i en evig tid medan hans kompisar stod runt och kommenterade spelet. ”Dom håller på och torterar mig nu,” sade jag till Andy, ”för jag vann så lätt förra gången”.
   Martin var i bra form.
   ”Jag är inte gay, men jag måste ändå säga att du har väldigt, väldigt klarblå ögon. Men jag lovar – jag är inte gay.” 
   ”Tack ska du ha.”
   ”Det är säkert – jag är inte gay!"
   ”Jag tror dig.”
   ”Nej, det är säkert!” Han tog fram sin telefon, ”Du kan ringa min flickvän och kolla.”
   ”Ja, jag ska ringa din flickvän och fråga varför du snackar som en gay.”
   ”Yeah,” sade H ironiskt, ”we need to sort this shit out.”
   Martin hade några rejäla ärr som löpte från pannan och ner på kinderna. ”Jag var flygpilot tills jag råkade ut för en olycka. Jag var med om en plane crash.”
   ”Till mig sa han att det var en bilolycka”, viskade H.

Emely och jag åkte från det dekadenta Phnom Penh – att lämna Lakeside var som att överge ett sjunkande skepp – och tog bussen till Sihanoukville. Serendipity beach var sig likt från förra gången.
   Emelie stannade här för att bo i en sovsal för tre dollar och jag, som inte var överförtjust i att ligga på logement för jag hade redan gjort lumpen, åkte till Otrest beach och checkade in på ett rum direkt på stranden för tio dollar.