Stranddagar
Jag hade läst klart Pol Pots leende. Det är något med en del intellektuella. Det gäller inte bara Myrdal utan också de glasögonprydda männen i ledningen för Pol Pots regim, bland många andra. Dessa pompösa, självbelåtna typer som har låtit sina tankar och sina skolor och sina teorier stiga sig åt huvudet, tycker inte sällan att de är lite bättre än andra eftersom de analyserar hellre än de känner. Dessa mekaniska robotar borde egentligen vara lite mer ödmjuka eftersom de har mycket att vara ödmjuka för, inte minst när det handlar om att försöka presentera sig som, vad det nu innebär att vara, en människa. Vänsterintellektuella är jobbiga för de är alltid arga. Kanske hatar de sig själva för sitt dåliga omdöme. De är också arroganta hycklare; de talar oavbrutet om kollektivism och gemenskap men egentligen är de bara intresserade av sitt eget privata välbefinnande.
Nog om detta. Vidare.
Heno såg ut som Jesus med sitt långa ljusa hår och skägget som han inte hade rakat på sex år. Han kompis John såg i sina bästa stunder ut som Alfred E. Neumann. De kom från Dublin och hade känt varandra sedan småskolan.
En kväll satt vi i vår avslappnade trädgård till Sunlord Seagarden och de bjöd på vad de kallade ”Kitty milk” – Jameson och Bailey’s, i höga glas med massor av is. Det var hur gott som helst och det var det inte bara jag som tyckte för Johns kraftiga irländska dialekt blev mer och mer obegriplig för varje klunk. Han skakade min hand hårt och vägrade sedan släppa greppet. ”You see, now you and I are friends”, sade han och det var bland det sista som gick att förstå. Efter en stund, när han hade trillat ur de sköna liggfåtöljerna ett par gånger blev han ivägledd för att sova. Han gjorde motstånd. ”No, I don’t want to sleep”, sade han envist. När han sedan lade huvudet på kudden somnade han på fem sekunder. Heno skrattade glatt och skakade på huvudet. ”Jag tror jag går till Ritchie’s en sväng. Vill du hänga med?”
Jag gick längs stranden mot staden, kanske en timmes promenad, men på vägen hittade jag ett ställe som sålde kran-Angkor för cemti cent så det tog mig flera timmar att komma dit.
Jag pratade med en norrman. ”Jag bor här i Kambodja tio månader om året”, sade han. ”Pensionen räcker mycket längre här.”
Han räckte fram sin hand.
”Jag heter Kris. Kris som i Kristoffer.”
Nästa dag var jag tillbaka och spelade backgammon mot en tysk dam. Hon räckte fram sin hand.
”Jag heter Kris. Kris som i Kristine.”
Det var tur att jag inte var på mitt paranoida humör för då hade jag genast misstänkt en sammansvärjning. Jag betalade en dollar för två öl men jag vågade inte fråga vad barkillen hette.
Jag träffade Ove som satt med Klaus som också var från Frankfurt. ”Igår drack jag whisky”, sade Ove och tog sig åt huvudet. ”Vad gjorde du?”
”Jag satt på Done Right med ett gäng när det blev strömavbrott. Jag tog en gitarr och spelade där i baren i mörkret. Jag körde mina bästa låtar och sedan, i samma ögonblick som strömmen slogs på satte dom igång cd-spelaren.”
