osmoala

Inatt drömde jag om Brodd. Igen. Det är en återkommande scen där jag träffar gänget på något resmål i utlandet och den här gången är ligan samlad här på Lonely Beach. Av någon andledning har jag missat själva mötet och när jag sedan kommer ner till stranden har hälften av pojkarna åkt hem och resten ska precis betala och ge sig av. ”Typiskt”, tänker jag och sätter mig ner bland urdruckna glas och uppätna tallrikar.

Kong hade åkt tillbaka till Sihanoukville. Jag frågade honom vad han tyckte om Lonely Beach, för det var ju trots allt hans första resa utomlands.
   ”Jag saknar min familj och mitt ställe.” Men han var ändå nöjd eftersom vi hade varit runt i byn och på stranden, vi hade tittat på olika bungalows, pratat med lokala affärsidkare och Kong hade nu en ganska klar uppfattning om vilken typ av hyddor han skulle bygga som sitt nästa projekt.
   Jag träffade Ricki som precis hade spelat på Magic Garden.
   ”Det här stället har förändrats”, berättade han. ”En del restauranger har slagit igen och det har kommit nya i deras ställe. Och, det är för många människor som bara tänker på pengar.” Han skakade på huvudet. ”Men jag, jag kommer aldrig att förändras – jag kommer alltid att vara samma Ricki!” Han gick runt och tackade publiken, drack ur det sista på sin öl, tog sina kryckor och körde iväg på sin scooter med cigaretten hängande i mungipan.
  
Kicki var tillbaka från Phnom Penh. Hon hade rensat ut en del av kläderna och byggt om halva butiken till en trevlig liten bar.
   ”Jag var i Phnom Penh för mitt thai-visa. Jag var där i tre, fyra dagar medan jag väntade och jag låg på hotellrummet och tittade på filmer på tv:n. Det är mycket som är skräp.”
   ”Jag beställde mitt visum genom receptionen där jag bodde, betalade tjugo dollar och fick tillbaka passet med ett visa för två månader några timmar senare.”
   ”Va? Och du slapp åka till ambassaden?”
   ”Javisst. För det där är ett jävla bök. Ett motorcykelbud hämtade och lämnade passet.”
   Kicki såg tvivlande på mig.
   Jag uttalade det tvåstaviga nyckelordet. ”Mutor.”
   Det kom hela tiden nya människor till Lonely. De kom gående ner med sina ryggsäckar förbi Kickis bar och letade efter någonstans att bo. Efter en stund gick de upp till landsvägen igen för att leta vidare.
   ”Det är fullt överallt men jag ser inte så många människor här”, sade Kicki. ”Var är alla?”
   Heno, John och jag gick till Stone Free Bar. Det var ganska tomt här också, men det stod en gitarr och en mick på golvet och de var båda uppkopplade. Jag satte mig och körde några låtar men jag kände mig ringrostig och gav tillbaka gitarren till fransmannen som fortsatte att spela sina lugna och sövande ackord.

Jag satt och lyssnade på Ricki på Himmel Bar och Zen och de två slovenerna från Sunlord i Sihanoukville dök upp.
   ”Hey, man!” sade Zen på sitt översvallande italienska sätt, kramade om mig och kindpussarna smackade i luften. ”Come and sit with us and you will make us very happy!”
   Han kanske bara ljög, men ibland är det bättre med en trevlig lögn än en bister sanning.